Sjukt trött på alla offerkoftor!

Och det värsta av allt: Samhället belönar skiten. Så fort någon kryper fram i sin offerkofta så står folk där med applåder, klappar, hjärt-emojis och ?du är så stark, handhjärtan?. Stark?! Nej. Stark är du när du reser dig upp, biter ihop och löser problemet. Att ligga på rygg och pipa som en skadad hamster är inte styrka, det är pinsamt.

Jag förstår din poäng, men problemet är att det du skriver egentligen är precis själva kärnan i det jag kritiserar. Du säger att man inte kan lyfta sina problem utan att kallas offerkofta ? men är det inte också så att vi idag lever i ett klimat där varenda svårighet genast ska förpackas som en berättelse om utsatthet? Det är klart att det blir inflation i begreppet, och då upplever folk runtomkring att det mesta reduceras till gnäll, oavsett om det finns genuin kamp bakom eller inte.

Och jag tror faktiskt att du gör både dig själv och andra en otjänst när du säger att man ?varken kan bättre eller vill bättre? om folk ?sparkar?. För det är ju just där skillnaden ligger: i vilken utsträckning man låter andras ord definiera ens egen förmåga. Om varje ifrågasättande automatiskt blir ännu en bekräftelse på att man är ett offer, då cementerar man den rollen åt sig själv. Då blir man beroende av att alla runtomkring lindar in varje mening i bomull för att man ska orka fortsätta.

Det finns nämligen människor som haft problem långt värre än de flesta av oss ? och som inte bara rest sig själva, utan också blivit inspirerande exempel för andra. Skillnaden är att de inte fastnade i ?alla kallar mig offerkofta, så nu kan jag inte?. De tog motståndet, kritiken och skiten ? och använde det som bränsle.

Så nej, jag tror inte att sparkar alltid är rätt väg, men jag tror definitivt inte att det är rätt att säga att man inte kan bättre på grund av dem. Det är en självuppfyllande profetia som gör att man aldrig lämnar platsen man står på. Och om du verkligen vill bli tagen på allvar för din kamp, då måste du också stå ut med att alla inte kommer applådera den. Att tolka varje ifrågasättande som ?ytterligare en spark? är att ge andra makten över ditt liv. Och det, om något, är en äkta offerkofta.

Precis! Och ärligt talat ? det där med att ständigt dra på sig offerkoftan är bara ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar. Alla har vi begränsningar, problem eller svåra förutsättningar, men skillnaden mellan de som faktiskt kommer någonstans och de som fastnar är enkel: de ena gör något åt det, de andra sitter och beklagar sig.

Att ?gräva där man står? betyder inte att man måste gilla sina förutsättningar eller låtsas som att allt är perfekt ? det betyder att man tar vara på det man faktiskt kan påverka istället för att bara peka på allt man inte har. Att ständigt spela martyr och skylla på omständigheterna är inget annat än energislöseri.

Det är lätt att gnälla, men det kräver karaktär att sluta skylla ifrån sig, använda de kort man faktiskt fått och spela så bra man kan med dem. Och ärligt: om man inte ens är villig att försöka, då är det kanske inte samhället, ?otur? eller ?orättvisor? som är problemet ? utan den egna inställningen.

Snacka om att snedvrida poängen. Ingen har sagt ?håll käften och lid medan jag sparkar? ? det är bara din egen tolkning för att rättfärdiga en offermentalitet. Skillnaden är enkel: att erkänna att man blivit sparkad betyder inte att man ska stanna kvar på marken resten av livet och skylla allt på sparken. Det är just det som är grejen med ?offerkofta? ? när man gör olyckliga omständigheter till sin identitet och vägrar ens försöka resa sig igen.

Att andra lyckas ta sig framåt trots svåra förutsättningar betyder inte att allt är enkelt eller rättvist, det betyder att de vägrar fastna i självömkan. Att kalla det för att ?sparka på? är bara ett billigt sätt att undvika ansvar för sin egen inställning.

Så nej ? ingen uppmanar någon att lida i tystnad. Däremot finns en tydlig uppmaning att sluta gömma sig bakom koftan och börja agera istället för att älta. Skillnaden mellan att vara sparkad och att leva som professionell sparkad-offer är milsvid.

Visst, alla människor kan hamna i perioder av självömkan ? det är mänskligt. Men det betyder inte att man måste acceptera när någon fastnar där och gör det till en livsstil. Att kalla det ?offerkofta? är inte att förneka mänskligt beteende, utan att markera skillnaden mellan en tillfällig reaktion och ett permanent mönster.

Att jämföra en sådan kritik med ?nyliberalt skuldbeläggande? är rätt skevt. Ingen här säger att människor ska klara sig helt själva eller att samhället inte ska stötta när det behövs. Men det är inte samma sak som att bejaka en kultur där man odlar sin egen hjälplöshet och ständigt kräver förståelse istället för att försöka gå vidare.

Det är just för att livet är svårt som det blir destruktivt att vältra sig i sin offerroll för länge. Att påpeka detta är inte en nostalgisk längtan tillbaka till ett samhälle där man inte talade om problem ? det är en markering mot att vissa gör problem till hela sin identitet. Och ja, det ÄR konstruktivt att säga ifrån om det, för annars normaliseras en mentalitet som i slutändan inte hjälper någon.

Så nej ? det handlar inte om att skuldbelägga för sakens skull, utan om att peka på att personlig ansvarstagande och förmågan att resa sig är minst lika viktiga som förståelse och empati. Båda behövs ? men offerkoftan bidrar inte med något annat än stillastående.

Att kritisera offermentalitet betyder inte att man blundar för verkliga övergrepp eller kränkningar. Tvärtom ? det betyder att man skiljer på att säga ifrån och att bygga sin identitet kring att alltid vara utsatt. Det är en enorm skillnad.

Så att gömma sig bakom ?vi låter inte kränkare komma undan längre? är lite av ett halmgubbe-argument. Ingen säger att man ska acceptera dåligt beteende. Men man behöver inte förvandla varje obehag till ett helt livsmanus och kräva ständig bekräftelse på sin utsatthet. Det är just där offerkoftan blir destruktiv ? den håller människor kvar i ett tillstånd där de varken släpper taget eller går vidare.

Exakt! Punkt för punkt håller jag med om hela analysen. Offerkoftan är ett verkligt problem, särskilt när människor gör den till en livsstil och utnyttjar andras empati som en ventil istället för att faktiskt förändra något i sitt liv. Det handlar inte om att förneka verkliga problem eller motgångar ? utan om att markera skillnaden mellan att uppleva svårigheter och att odla självömkan som identitet.

Att många fastnar i den onda cirkeln där gnäll och beklagande ger social belöning är spot on. Och precis som du skriver: de som tar ansvar och agerar överraskas ofta av hur mycket de faktiskt kan förändra när de slutar skylla på allt och alla. Självhjälpslitteratur, egna initiativ och konkret handling är verktygen ? och det är precis där offerkoftan bromsar utveckling och framgång.

Paradigmskiftet du hoppas på är exakt vad som behövs: fler som vågar se sitt eget ansvar, sluta gömma sig i empati och istället göra det jobbiga arbetet med sig själva. Det är inte alltid lätt, men skillnaden mellan offermentalitet och ansvarstagande kan inte bli tydligare än så här.

Låt oss vara tydliga: att kalla det ?subjektivt tyckande? är bara ett billigt sätt att blunda för verkligheten. Offermentalitet är verklig, och den skadar både den som bär den och alla runtomkring. Att peka på destruktiva mönster är inte att lägga diagnoser på människor ? det är att se konsekvenserna av deras beteende.

Ja, kultur påverkar oss, och ja, vi kan acceptera vissa egenheter. Men när folk gör gnäll, självömkan och stagnation till en livsstil, då handlar det inte längre om omständigheter utan om val ? och valet att stanna kvar i offerrollen är destruktivt, punkt slut.

Att vägra se detta är inte empati, det är feghet. Empati utan krav på ansvar blir belöning för stagnation. Och att gömma sig bakom ?det är mänskligt? eller ?vi får acceptera folk som de är? är inget annat än en ursäkt för att ignorera verkligheten.

Trötthet över andras beteenden? Visst, det är ditt ansvar. Men det betyder inte att man ska låtsas som att självömkan är något neutralt eller ofarligt. Skillnaden mellan offermentalitet och ansvarstagande är massiv ? och att inte erkänna det är att göra både sig själv och andra en björntjänst.