Jag måste bara få säga det: jag är så jävla trött på alla offerkoftor. Det känns som att vi lever i en tid där det är trendigare att spela hjälplös än att faktiskt ta ansvar för sitt eget liv. Alla vill vara ?utsatta? för något, alla vill ha sin egen lilla diagnos på verkligheten som gör att just de inte behöver anstränga sig, kämpa, eller ens försöka. Och nej, jag pratar inte om människor som på riktigt har det svårt ? utan om alla som gjort det till sin livsstil att gnälla, peka finger och skylla på omständigheter.Det är som att vi kollektivt börjat tävla i vem som har det mest synd om sig. Har du inte blivit trampad på? Ingen har förstått dig? Chefen var dum? Du fick inte den respons du ville ha på sociala medier? Perfekt, då är du genast berättigad till att skrika ut ditt lidande och kräva applåder för din "styrka" i att? ja, fortsätta gnälla.Men vet du vad? Livet är hårt för alla. Det är ingen konspiration. Alla får skit någon gång. Alla stöter på motgångar. Skillnaden mellan människor är inte om de möter problem ? utan om de väljer att resa sig och ta itu med dem eller om de tar på sig offerkoftan och gör det till sin identitet. Och jag orkar inte höra fler vuxna människor gömma sig bakom en ständig ursäkt för varför de inte lyckas.Offerkoftan är bekväm. Den värmer. Den gör att man slipper agera. Man får sympatier, man får klick, man får en kram i kommentarsfältet. Men på riktigt: hur länge ska man orka sitta där och tycka synd om sig själv? När ska man byta kofta mot ryggrad?Det är provocerande att säga, men ibland är sanningen enkel: du är inte ett offer för allt. Du är bara lat. Du är bekväm. Och du vill ha cred utan att göra jobbet. Sluta skylla på samhället, vädret, barndomen, kollegorna eller "energin i rummet". Börja ta ansvar för dig själv.Och nej, det här betyder inte att man inte får må dåligt, eller att man inte kan behöva hjälp ibland. Men skillnaden är att vissa använder sina motgångar som bensin för att ta sig framåt, medan andra bygger en hel bostad i sitt eget elände och vill att resten av världen ska flytta in där och mata dem med förståelse.Jag är trött på offerkoftor. Riv sönder den, kasta den på elden och kliv fram. Livet kommer alltid vara orättvist ? frågan är om du tänker vara den som reser dig eller den som sitter kvar och kramar din kofta tills den stinker självömkan.
