Sjukt trött på alla offerkoftor!

Anonym (Inget offer) · 2025-08-26T23:02:12+02:00

Jag måste bara få säga det: jag är så jävla trött på alla offerkoftor. Det känns som att vi lever i en tid där det är trendigare att spela hjälplös än att faktiskt ta ansvar för sitt eget liv. Alla vill vara ?utsatta? för något, alla vill ha sin egen lilla diagnos på verkligheten som gör att just de inte behöver anstränga sig, kämpa, eller ens försöka. Och nej, jag pratar inte om människor som på riktigt har det svårt ? utan om alla som gjort det till sin livsstil att gnälla, peka finger och skylla på omständigheter.Det är som att vi kollektivt börjat tävla i vem som har det mest synd om sig. Har du inte blivit trampad på? Ingen har förstått dig? Chefen var dum? Du fick inte den respons du ville ha på sociala medier? Perfekt, då är du genast berättigad till att skrika ut ditt lidande och kräva applåder för din "styrka" i att? ja, fortsätta gnälla.Men vet du vad? Livet är hårt för alla. Det är ingen konspiration. Alla får skit någon gång. Alla stöter på motgångar. Skillnaden mellan människor är inte om de möter problem ? utan om de väljer att resa sig och ta itu med dem eller om de tar på sig offerkoftan och gör det till sin identitet. Och jag orkar inte höra fler vuxna människor gömma sig bakom en ständig ursäkt för varför de inte lyckas.Offerkoftan är bekväm. Den värmer. Den gör att man slipper agera. Man får sympatier, man får klick, man får en kram i kommentarsfältet. Men på riktigt: hur länge ska man orka sitta där och tycka synd om sig själv? När ska man byta kofta mot ryggrad?Det är provocerande att säga, men ibland är sanningen enkel: du är inte ett offer för allt. Du är bara lat. Du är bekväm. Och du vill ha cred utan att göra jobbet. Sluta skylla på samhället, vädret, barndomen, kollegorna eller "energin i rummet". Börja ta ansvar för dig själv.Och nej, det här betyder inte att man inte får må dåligt, eller att man inte kan behöva hjälp ibland. Men skillnaden är att vissa använder sina motgångar som bensin för att ta sig framåt, medan andra bygger en hel bostad i sitt eget elände och vill att resten av världen ska flytta in där och mata dem med förståelse.Jag är trött på offerkoftor. Riv sönder den, kasta den på elden och kliv fram. Livet kommer alltid vara orättvist ? frågan är om du tänker vara den som reser dig eller den som sitter kvar och kramar din kofta tills den stinker självömkan.

Om man försöker se världen objektivt, så kan en enskilds persons eget ansvar i en viss situation variera mellan 0 och 100%.

Idag verkar pendeln ha slagit över till att man är 100 % ansvarig för alla situationer, det gäller bara att "ta det på rätt sätt". På 1970- talet slog pendeln åt andra hållet, allt kunde i princip vara samhällets fel.

För mig ter sig ett sådant sätt (0 eller 100) att se på världen som väldigt konstigt och stelt. Men synsättet följer väl tidsandan.

Men visst, det finns personer som i första hand alltid lägger allt ansvar utanför sig själva om det händer något.

Men motsatsen finns också, personer som lägger allt som händer på sig själva, trots att det är omgivningsfaktorer som har påverkat det som har skett.

Men trots att man har hamnat i omständigheter som är överdjävliga, så kan man se om det är något som man själv kan göra för att förbättra någon del i det hela. Eller åtminstone finna ett annat förhållningssätt som lindrar lite. Någon gång finns det faktiskt inte det, inte just i stunden, men oftast går det, åtminstone lite, lite grand i alla fall.

Sedan får man ha självmedkänsla i den svåra situationen. Psykologisk forskning har visat att det är till fördel för att hantera livet. Alltså inte slå på sig själv, utan försöka vara sin egen bästa vän och stödja sig själv i den svåra situationen.

Och gräva, vad beror det som jag råkat ut för på? Olika faktorer; otur, samhällsstrukturen, arbetsklimatet, egna begångna fel eller någon enskild annan persons agerande. Eller en blandning av många saker (som det ofta är). För att man ska få ett realistiskt perspektiv att utgå ifrån.

Anonym (Li)

Wed 27 Aug 13:11

#34

Jag vet att det är impopulärt att säga detta, men grundpersonligheten i olika avseenden verkar vi födas med.

Men det går att se tydlig statistik på att ju fler destruktiva upplevelser ett barn/ungdom är med om under uppväxten, desto större risk för allvarliga svårigheter som vuxen. Över en viss nivå blir det nästan automatiskt så. Det kan vara olika slags svårigheter, men olika typer av psykisk ohälsa är vanligt förekommande.

Maskrosbarn har oftast haft någon att ty sig till när föräldrarna har varit helt omöjliga i sin roll. Det kan vara granntanten, farmor, snälla förskolläraren, sporttränaren, eller någon lärare, o.s.v., om man skrapar lite på ytan.

Ofta klarar sig äldsta barnet till alkoholiserade föräldrar lite bättre än de yngre barnen, för hemmet var kanske inte helt i kaos under deras första år.

Riktigt små barn som upplever kaos och bristande anknytning under sin uppväxt, kan få skador som inte går att reparera ens med traumabehandling.
Detsamma gäller vissa komplexa sådana tillstånd som äldre har fått.

Till och med mobbning i skolan kan ge tydliga utslag i depression och självmordsförsök hos vuxna.

Så vi kan ha väldigt olika utgångspunkter i livet.

Vad jag vänder mig emot är att förenkla för mycket.

Dessutom önskar jag atr man gör mycket från samhällets sida för att barn ska få en dräglig uopväxt.

Anonym (Li)

Wed 27 Aug 13:27

#38

Ser du inte att man har tillåtit henne att förstöra sitt barn? Med missbruk och knark. Intressant hur olika perspektiv man kan ha.

Dessutom kommer barnet att behöva vård av olika slag i framtiden, som kostar pengar.

Anonym (Li)

Sat 29 Nov 17:19

#143

Anonym (Klockrent2) skrev 2025-11-29 16:42:27 följande:

Offerkoftorna verkar också ha blivit fler och fler under 2000-talet. På Facebook finns en mängd grupper för folk med psykisk ohälsa. Kollar man lite närmare på inläggen i dessa grupper så är det många som har rena I-landsproblem, dvs problem som för de flesta inte är några problem, samt andra som skyller på sina diagnoser för att de är ensamma och "utstötta", men som inte vill lyfta ett finger för att ändra på sina situationer. På samma sätt som det blivit allt känsligare vad man får säga/ skriva för att inte råka kränka folk, på samma sätt tycks saker som förr var normala att stå ut med leda till "psykisk ohälsa", t.ex. att ens husdjur dött eller att man knappt har pengar så det räcker månaden ut. Det värsta är att vissa ljuger ohejdat med. Som en person som påstod att hen var blind, men inte hade några problem att skriva långa och välformulerade inlägg och kommentarer. Hur kunde hen se att göra det om hen var blind?

Alltså det finns hjälpmedel, så att text på internet kan läsas upp för en, och att det man själv talar in kan bli text. Så personen som du beskriver kan ändå ha haft en dålig syn.

Det är mycket olika vilket eget ansvar man har för sin eventuella olycka och sitt psykiska mående. Vi människor vill så gärna tro att allt beror på den egna inställningen. Det är ett slags psykiskt skydd mot att på allvar ta till sig att världen ibland kan vara genuint ond.

Ganska omoget faktiskt.

Men visst ska man ta chansen att påverka sitt liv om det finns en sådan chans!
Men allt beror på, det egna ansvaret kan variera mellan 0 och 100 %. Beroende på person och situation.

Anonym (Li)

Sat 29 Nov 17:54

#147

Anonym (Klockrent2) skrev 2025-11-29 17:43:48 följande:

Jo det är klart att de måste ha vissa hjälpmedel, har dock ingen koll på sådant, så får väl backa lite där.

Världen kan nog vara "ond" och människor kan vara elaka, men det är alltid man själv som väljer hur man hanterar det. Skulle jag själv gå runt och fokusera på bara det negativa skulle inget bli gjort till sist, jag skulle antagligen både bli knäpp och handlingsförlamad. Många tar sig själva på för stort allvar och därför får de svårare att hantera även små motgångar. Här på forumet t.ex. finns ju folk som känner sig kränkta för minsta lilla, det är så man undrar hur de hanterar sådant de upplever som kränkningar utanför skärmen, och hur de ens klarar av att leva funktionella och kreativa liv om de hela tiden fastnar i bagateller.

Mänskliga framsteg har åstadkommits av människor som försökt igen och igen och igen ända tills de lyckats, inte av offerkoftor som bara tyckt synd om sig själva.

Du verkar sakna fantasi för att tänka dig in i de olika situationer som en människa kan hamna i. Tycks bara tänka på det som ryms inom ditt eget liv och på vuxna personer. I Sverige.

Har arbetat i psykiatrin och kan garantera dig att t.ex. de som är i en akut psykos faktiskt inte har möjlighet att påverka verkligheten med sitt beteende, för de har tappat kontakten med den.

Anonym (Li)

Sat 29 Nov 18:10

#151

Anonym (Klockrent2) skrev 2025-11-29 18:00:23 följande:

Okej, det verkar som om vi pratar om helt olika saker. Jag pratar inte om människor som har psykoser eller allvarliga psykiska sjukdomar. Jag pratar om de som gjort offerkoftan till en livsstil. Och du vet ju inte vad jag vatit igenom. Jag kanske själv har varit den där offerkoftan som alltid skyllde på hur dåligt jag mådde för att få folk att tycka synd om mig, MEN jag lyckades vända på steken och TÄNKA POSITIVT och se möjligheter istället för problem, något som fler borde praktisera, det hjälper, jag lovar.

Psykiska sjukdomar är en annan sak.

Det är mycket som är "en annan sak". Man kan inte vara så kategorisk att man tror att en viss attityd hjälper i alla lägen.

Jag tycker att man ska vara konstruktiv och försöka lösa sina problem. Men en del är inte möjliga att lösa av olika skäl. Och då kan det vara mycket sorgligt för den personen, utan att den är en offerkofta.

Självmedkänsla är faktiskt bra att ha när omständigheterna är jättesvåra. Det betyder att man ska försöka lösa det som går, men också känna medkänsla för sig själv när man inte klarar att påverka situationen. Människor som också har självmedkänsla mår bättre.

Sjukt trött på alla offerkoftor!

INNEHÅLL