Vuxna bonusbarn som kommer på spontanbesök titt som tätt

Roligt att din sambo står for all service trots pendlandet. Du kan väl stänga in dig i sovrummet och vila med horlurar?

Steg nummer 1 är att sluta ge full service. De är vuxna nog att ta hand om det själv. 

Och tycker inte det är konstigt om de inte förstår det om ni inte haft något samtal om det. Och om ingen säger att de ska höra av sig innan så kan jag också förstå att de kanske inte tänker på det. Olika familjer har ju olika sätt att umgås. Ni får försöka hitta något som funkar för båda mötas någonstans i mitten kanske?
Men i mycket tror jag ändå ni ska försöka uppskatta att de kommer, för vips så är de inte längre intresserade av att komma. 

Men, du verkar lägga på dig pressen att umgås när de är där. Du kan väl säga att du är trött och behöver vila, och så kan du lägga dig i ert sovrum och läsa eller kolla på tv eller något. 
För det är nog inte det roligaste heller för din sambo att höra att du och dina barn är okej, men hans är inte, bara för att de flyttat hemifrån. 

Ni kan inte köra på argumentet att det vore ju trist om de åker så långt och så är ni inte hemma? 
Kanske kan det hjälpa till med förvarningen?

Jo förstår det blir trist, men är ju också så att om man bara dyker upp så kan man inte heller räkna med något heller. 

Ni kan inte köra på argumentet att det vore ju trist om de åker så långt och så är ni inte hemma? 
Kanske kan det hjälpa till med förvarningen?

Jo förstår det blir trist, men är ju också så att om man bara dyker upp så kan man inte heller räkna med något heller. 

Ändå tycket du att det är bonusarnas spontanbesök som är problemet? 

Vad har allt det att göra med när ungarna kommer på spontanbesök. Det är inte din historia du behöver göra något åt, utan den "akuta" situationen, när de kommer.

Släpp det där, det kan du ändå inte göra något åt. Här och nu, måste vara ditt fokus.

Tråkig situation att känna att man inte är välkommen att besöka sin förälder när man blivit vuxen. Och att umgänge, till och med i familjen, har blivit så kravfyllt och jobbigt att man helst vill slippa. 

Tråkigt också att du lever med en man som jobbar och lämpar över allt hemarbete och era gemensamma barn på dig. Men det är ändå hans vuxna barn som irriterar dig allra mest. 

Om du sköter dina kort rätt så kommer din mans barn snart att fatta att de inte är välkomna hos er. Då slipper du besök som inte är välkomna, kan vårda din hjärntrötthet och ungarna med diagnoser i lugn och ro. För även om de hör av sig innan så är de ju inte välkomna, och det blir nej till besök. 

Undrar varför din man jobbar så mycket och är borta hela tiden?

Förstår dig TS. Även om det är ens barn (i detta fallet hans, men kunde kanske varit dina/gemensamma) så är det nu vuxna med egna barn och egna hem och när de kommer till er så förväntar de sig ju umgänge (annars kan de lika gärna stanna hemma).

Jag tycker att det är oförskämt att dyka upp utan förvarning och förvänta sig detta (möjligen skillnad om ni hade en trädgård/pool el.dyl. som de vill nyttja utan att ni behöver delta, men även det måste man förstås vara överens om).

Och det är lättare än sagt att dra sig undan. Du kanske hade planerat att fixa med något i köket exempelvis. Jag älskar mina svärföräldrar, men tycker att det är jobbigt när de dyker upp utan förvarning och jag planerat att göra annat (detta utan att jag är hjärntrött!). Känner mig tvungen att ta en fika med dem fast jag egentligen skulle dammsuga och fixa med tvätt. Ibland har min man bjudit in dem utan min vetskap, men då kan jag faktsikt strunta i fikat och göra det jag tänkt mig istället (även om det känns lite oförskämt):  

Tror i första hand att du och din man måste vara överens och sen får han informera barnen om att de måste ringa innan de kommer, tycker egentligen att det är normalt hyfs!

TS säger ju att hon vill ha besök men bara när hon orkar vara social! Så om hon ska vara med i umgänget behöver man ha bestämt en tid. 

Jag tror inte ni förstår hur det är att vara hjärntrött efter en cancersjukdom. Eller hur det är att ha två barn egna med diagnoser. Par med barn med diagnoser skiljer sig mycket oftare än andra par t.ex.

Om de vuxna barnen kommer oanmälda måste TS få dra sig tillbaka de dagar som hon är trött! Utan att någon blir sur!

Om nu TS tycker att mannens vuxna barn inte ska komma så får hon ju säga det. Och mannen får låta henne bestämma hur det ska vara, för hennes behov går först. För han verkar ju inte ha problem med spontana besök, eller att träffa sina barn och barnbarn.

Men eftersom frun och tonåringarnas behov ska tillgodoses så är det väl enklast att han umgås med sina vuxna barn och barnbarnen på annan plats där de inte stör hans fru och tonårsbarn. TS kan njuta av att ingen kommer på besök.

Om det var TS barn skulle det säker låta annorlunda, men eftersom det är mannens barn så får de avstå kontakt om TS inte har lust eller ork. 

Kan ni inte gå ner i arbetstid?

Det är ju bara deras åsikt, inte ett faktum.

Själv tycker jag att det är bra mycket otrevligare att våldgästa folk som uttryckligen sagt att de inte orkar med besök.

Förväntar de sig att ni ska bjuda på middag också, eller är det mest att de vill umgås?

Så du tycker det är jättetrevligt om du känner dig helt slut en dag och känner att du bara vill lägga dig i sängen och vila efter en tung dag eller vecka på jobbet och så plingar det på dörren och det står 4 vuxna och deras barn där som förväntar sig att du ska börja passa upp på dom. 

Jag tror helt ärligt att det är extremt få personer som tycker det är trevligt. Jag meddelar alltid min mamma när jag tänker åka och hälsa på henne för att det kollar att det pasar med hennes andra planer. Och när jag kommer dit så lagar jag middag mm så hon kan sitta och vila. Inte känner jag mig ovälkommen för det, jag känner mig högst välkommen och efterlängtad. 

Men vad är det för fel på din man som inte sätter stopp för det här? 

Han är alltså hemma innan 17, då kan ni ju enkelt dela på att du tar hand om det mesta på morgonen och han tar det mesta som behöver göras på kvällen, middag, disk osv, så får du lite återhämtning varje kväll och det kanske blir lättare i längden och inte lika påfrestande med bonusarna

Ja det är så viktigt att ha en bra uppdelning. Min man har nog alltid tyckt att vi gjort lika mycket medan jag varit jättefrustrerad av att livet känns som en enda lång städrunda där man aldrig kommer till botten. 

Men det räckte att han tog över två av de där återkommande vardagsplocksgrejerna för att göra en jätteskillnad. Det extra han gör nu är inte jättemycket jämfört med förut, men precis det som behövdes för att vi faktiskt på riktigt ska ha ett delat ansvar. Och jag märker också att den lilla ändringen gjorde att jag aldrig känner att jag inte hinner och har så mycket ansvar för allt. Det är som att 15 minuters extra arbete för honom avlastade mig med vad som kändes som flera timmar (inte för att det tog timmar att göra, men det hängde liksom hela tiden över mig att göra x, göra y, göra z osv och när x och y försvinner så blev allt annat ingen börda utan mer lite trevligt fixande). 

TS säger ju att hon vill ha besök men bara när hon orkar vara social! Så om hon ska vara med i umgänget behöver man ha bestämt en tid. 

Jag tror inte ni förstår hur det är att vara hjärntrött efter en cancersjukdom. Eller hur det är att ha två barn egna med diagnoser. Par med barn med diagnoser skiljer sig mycket oftare än andra par t.ex.

Om de vuxna barnen kommer oanmälda måste TS få dra sig tillbaka de dagar som hon är trött! Utan att någon blir sur!