Har ni utländska vänner?

Nej, aldrig haft heller. Det närmaste var väl en klasskamrat jag hade en gång med svensk mamma och etiopisk pappa. Men vet inte om det räknas då hon är född och uppvuxen i Sverige.

Vet inte riktigt varför man enbart umgåtts med folk av "sin egen sort" men gissar det beror på att det finns fler av dem än av personer med en annan etnisk bakgrund. 

Jag har alltid haft vänner från andra länder, dels för att jag växte upp i ett mångkulturellt område, dels för att jag reste mycket och bodde utomlands några år när jag var yngre.

Jag har eller har haft vänner från Polen, Bosnien, Ungern, Iran, Finland, Norge, England (bodde där ett par år), Irland, Nya Zeeland (bodde där några månader). Har säkert glömt någon nation.

Ovanstående är personer som jag lärde känna utomlands eller som föddes i andra länder men flyttade till Sverige som barn eller unga. Räknar man personer födda i Sverige med två utländska föräldrar, blir det ännu fler. Min ex-pojkvän t ex, var född i Sverige men hade föräldrar från Chile.

Personer med en svensk och en utländsk förälder, räknar jag inte ens som utländska. Inte heller adopterade. De är ju kulturellt svenska.

Mina närmaste vänner är dock svenska som jag själv. Men jag tror det handlar mindre om det och mer om vad man har gemensamt. Det är inte ursprung _i sig_ som spelar roll, utan snarare sådant som livsstil, intressen och värderingar.

Har haft vänner, kursare och kollegor med ursprung från lite alla möjliga ställen. Mest Europa. Tycker att personlighet har betydligt större betydelse än var folk (eller deras föräldrar) kommer ifrån. 

Jag har svenska vänner och är kompis med bland annat 3 utländska .
Ena är kurd, en från Bagdad, en turk.
Sen umgås folk jag umgås med med kurer och afghaner. 
Mina kompisar är väldigt försvenskade så inge jag tänker på så mycket.
Vissa saker krockar vi i, tex är de mer gästvänliga än svenskar brukar vara.
t 

Har i princip inga vänner och de jag pratar och umgås mest med är män som jag varit på dejt med där vi kände att vi var mer som vänner/syskon än ev par.
Av någon anledning så har de med utländskt påbrå som jag var på dejt med inte känts på samma vis utan bara nej så det har inte blivit någon vänskap.

På orten jag bor så är det väldigt begränsat med invånare med invandrar bakgrund och det är ingen med invandrarbakgrund som varit med på de fritidsintressen som jag ägnar mig åt. 

Så vet inte hur jag ska lära känna någon med invandrarbakgrund för att ev bli vänner. 

Ja, lite blandat. Både via jobb, föreningsliv och annat. Har jobbat utomlands och rest en del så många kontakter på det viset.

Skillnaden ligger i huvudsak på indvidnivå men viss märks det en del kulturskillander ibland. Rätt intressant att prata om, då det ger en del intressanta inspel på mina egna föreställningar.

Ja, jag är gift med en ryss, som föyttade hit med mig när vi gifte oss efter att ha bott i Ryssland och Armenien först. Vi umgås jättemycket med andra ryskspråkiga barnfamiljer från Ryssland, Ukraina, Belarus, Uzbekistan och andra fd Sovjet-lönder för att vårt barn ska få öva språket. Snnars är barnets bästa bäns pappa från Turkiet. Tidigare jobbade jag i Bosnien och några av mina bästa vänner är därifrån och vi hälsar på varandra med jämna mellanrum. Jag jobbar på ett stort internatiobellt företag och de kolleger jag umgås mest med är från Mellanöstern, Afghanistan och Sydamerika. 

Finns många fler exempel, men det här är min närmsta umgängeskrets. Andra svenskar är mest egna familjen, skolkompisar till barnet och några arbetskamrater. 

Intressant, men spelar ursprunget en viss roll om du skulle skaffa nya vänner idag. Jag tänker att en integrerad person kan har samma värderingar och livstil som oss.

Jag har vänner från Norge och Skåne, båda känns lika exotiska. 

Sen har jag en väldigt massa arbetskamrater som är från Indien, men de umgås jag inte med på fritiden. De umgås i princip bara med varandra, pratar engelska eller hindi, äter bara indisk mat. De har inget intresse alls av att lära sig svenska. 
De gör också bara indiska aktiviteter på fritiden, flera av dem är tex med i den lokala cricketklubben. De har hela tiden olika Indiska religiösa festivaler som de firar tillsammans i stora indiska grupper här i min stad. De är väldigt religiösa.
De håller sig till sig själva. De gifter sig bara med indier. Det räcker inte ens att den blivande partnern är indisk medborgare. Det måste vara rätt religion och om det är en hinduIsak familj, också rätt hinduisk kast. Och rätt socioekonomisk tillhörighet. De flesta unga indier jag jobbar med har gift sig med en person som deras föräldrar valt ut. Arrangerade äktenskap verkar fortfarande vara standard. 

En kvinnlig indisk kollega gifte sig med en man hon valt ut själv och föräldrarna accepterade honom, troligen för att hon var så gammal, 35 år. I Indien gifter man sig före 30 , säger mina kollegor. Det är obligatoriskt att gifta sig, att vara ogift är inte socialt accepterat. Men hon hade hittat en man själv som tillhörde samma kast och hade samma utbildningsnivå, så det var OK.
De högutbildade indierna tillhör oftast den högsta kasten, brahminer, och dessa är nog mer konservativa än lägre kaster, eller kastlösa. De har ju mer att förlora. 

 

Nej, ursprunget i sig spelar ingen roll. Kultur och värderingar kan däremot spela roll. Det gäller både vänner och partner. (Jag är dock gift sen många år, med en svensk man.)

Mindre kulturella skillnader behöver inte vara något problem. Det är först när skillnaderna är stora, som man kanske inte klickar eller det kanske inte funkar.

?Utländsk bakgrund? är ett väldigt vitt begrepp. Ibland märks det inte ens att någon har utländsk bakgrund, även om föräldrarna inte äter sill eller firar midsommar. Personen pratar svenska utan brytning, umgås med svenskar osv. Ibland märks det mer, men det stör inte.

Jag har inget emot andra kulturer. Kulturella utbyten kan vara spännande. Det vore trist om alla var lika. Kulturutbyten har alltid förekommit och får samhällen att utvecklas. Problemet är bristande integration, parallellsamhällen, mindre trevliga värderingar, machokultur osv. Inte olika kulturer i sig.

Sen är det förstås skillnad mellan spännande kulturmöten på ett ytligt plan, och närmare relationer.

Jag tror inte att det är en slump att många främst umgås med personer från samma kultur eller liknande kultur. Eller att vissa invandrargrupper håller sig för sig själva, som de indier som beskrevs ovan. 

Gällande personer jag lärde känna när jag reste och bodde utomlands, var det främst andra västerlänningar. Men det finns ju kulturella skillnader även inom västvärlden. Fast mindre kulturella skillnader och oftast hanterbara.