Jag vet att jag är ute på hal is och att jag gör väldigt fel. Känner inte att jag behöver en piska, utan behöver höra ett par visa ord från kloka människor som varit med om liknande. Vill hålla den här historien kort och inte långdragen. I 4,5 år har jag varit tillsammans med en man. I början av förhållandet pratade vi om barn, förlovning, att flytta ihop (mer om hur vi ville framtiden tillsammans kunde vara). Han kunde tänka sig att förlova sig direkt och nämnde två barn. Jag var överlycklig. NUTID: Jag sitter här, rätt så trasig och gräver ner mig själv mer och mer. 4,5 år har gått och det var för ett år sedan jag drog upp ämnet igen, om barn och familj igen då han säger till mig att han inte vill ha några barn, men att det kan förändras. Jag har levt på "det kan förändras" men känner mig mer och mer bitter. Ett år har gått och ingenting händer. Efter den här tiden bor vi heller inte ihop. Har ingen gemensam bostad, inte förlovade, inte gifta. Han vet om mina drömmar i livet men fortfarande händer inget. Jag är 37 år och lider. Ser tiden rinna ut. Vill stanna kvar för att jag inte ser att jag kommer hinna träffa någon som vill mer än att bara vara med mig, som också vill växa och bygga ett liv tillsammans. Samtidigt är jag rädd för att bli väldigt bitter om jag inte gör något drastiskt. Sedan har det gått så långt att jag börjat irritera mig på många småsaker. Som pricken över iet, attraheras jag av en annan man. Tre år yngre än mig, med barn. Vet snart inte vad jag ska ta mig till alltså. Det är ingen jag umgås med eller har kontakt med så, utan ses sporadiskt via jobbet. Vi pluggade tillsammans år 2018. Jag är samtidigt rädd för att det här är en fas jag går igenom. Sägs att det kommer såna här svackor i alla relationer, så vill inte ta något drastiskt beslut. Håller på att gå sönder. Vad gör man i en sån här situation?
