Vem väljer man

Tack för många bra svar. Flera stämmer nog väldigt bra. Vill bara förtydliga att den här kärleken idag har ingen partner. Så jag tror att vi absolut skulle ses. Men som flera av er tror, kanske är det inte alls samma sak om det blir på riktigt. 

håller med om att det kanske endast är en illusion. Tänker själv också att det kanske är pga att vi inte vet hur det hade varit. Kanske hade det gått åt skogen. Men vi vet inte det för vi aldrig testade. 

Exakt dom här frågorna tackar jag för!
jag vill varken va otrogen eller göra fel val. 

Men det här är ju tankar som gnager i mig och jag behöver hjälp att reda ut dom. 

Oj. Den mannen jag bor med idag blev liksom bara. 

Tror den största rädslan i mig kan vara att bli ensam också. OM jag väljer att lämna tex, kanske jag blir själv istället. 

Och jag är nog också rädd att misslyckas. Att skiljas förra gången va såklart ett misslyckande. Att separera ännu en gång är ju återigen ett kanske ännu större misslyckande. 

Ofta ställer jag mig frågan om jag är nöjd med mitt liv. Men jag har inget bra svar på det. Vad kan man begära liksom. Jag har en bra familj och en man som älskar mig och vi trivs tillsammans. Vad är det att riskera. För en kärlek som kanske inte alls blir bättre. Men det stör ju mina tankar ändå.. Och mitt i allt det här är barnen. Som blir drabbade av ännu en separation om det skulle vara alternativet. 

Jag hade exakt samma vånda då. Jag va livrädd att jag valde bort honom ännu en gång. När vi hade fått en chans till. Men, jag va också rädd för att jag faktiskt inte kände honom lika mycket som min nuvarande. Jag vågade inte välja bort honom för den kärleken som inte hade blivit första gången. Tänk om den inte blev nu heller? Så jag fortsatte med det som kändes säkrast. 

Han har varit lite strulig tidigare i livet. Eller ja, lite alkohol men alltid skött jobb och familj osv. Han har idag två barn, ens bor på heltid och den andra varannan vecka, båda med samma mamma. Han lever lite ungdomsliv trots barnen men tar ansvar ändå. 

jag är nog trots detta lite rädd. Att illusionen inte stämmer. Det kanske inte alls är så bra som jag tänker. mina barn har träffat honom några gånger, som kompis. Lekt på badhuset och fikat hemma och spelat tv spel typ. Så det verkar gå bra. Men, dom trivs där vi är nu. Med min sambo och bonussyskon. Ska jag låta dom va med om allt igen? 

Jag borde bryta ja. Vi gör det emellanåt. Ibland kommer vi bara fram till att, blir det en tredje chans så tar vi den. Just nu är återigen inte läge. Vi bestämmer att inte höras. Och gör inte det. 

sen kommer en dag efter ett halvår när vi ses på ica, eller ett föräldramöte. Vi säger hej. Kanske nån mening till. Dagen efter kan jag ha ett meddelande i inkorgen om hur fint det va att se dig igår, eller liknande. Jag svarar, detsamma och vi börjar artighetsprata. Och tankarna är tillbaka. 

Så sant. Den gången vi träffades första gången. Det va olika omständigheter som gjorde att det inte blev något. Mina barns pappa kom in i mitt liv, jag va inte alls speciellt intresserad utan såg honom mest som ett tidsfördriv. Tiden gick, han va snäll och vi blev ändå ett par. Barnen kom och det bara rullade på. Det va inget jag egentligen valt. Varje gång jag såg den här andra mannen tänkte jag på hur det hade varit. 

När vi sen gick skilda vägar visste jag inte ens att han också var singel. Jag träffade min nuvarande innan jag fick veta om deras separation. Så det rullade väl bara på då också. 

Tack! Ska göra detta! Exakt så är det. Det är ett halv av allt. Och jag går ju liksom sönder av att vara i mitten. 

Jag känner mig otrogen och vill inte vara det. 

Det är väl lite det att man vet vad man har men inte vad man får. Och är gräset grönare? Oftast inte. 

Alkoholen är inte ett problem längre, vad jag vet. 

Att stanna har också konsekvenser, det är jag medveten om. Jag vet själv att jag gått över gränser, därför jag måste få ordning på det här. 

Grejen är att jag älskar min sambo, och åtrår honom, troligtvis mer än han gör med mig. Jag kanske tom saknar att han inte åtrår mig mer.  

Det har väl blivit en grej att den andra åtrår mig, efter 18 år gör han det fortfarande. Men. Jag förstår också att så kanske det inte alls skulle vara om det blev seriöst. 

Han vill kyssa mig, jag drar mig undan. Men. Det har hänt. Men nej, han försöker inte övertala mig. Snarare säger han att han kommer direkt den dagen jag inte vill vara kvar. Du vet att du hör av dig, jag hämtar dig, brukar han säga. 

Det är också just det som gör att jag inte är helt säker på hur det skulle vara om det va tillåtet. Nu är det ju inte det. Är det just det som gör det spännande kanske?

Alltså, vi har varit ett par i lite drygt 4 år. Jag är rädd att jag vill ha honom mer än han vill ha mig. Men. När jag tar upp detta övertygar han mig om att så inte är fallet. Vi tar på varandra, ofta, och han är ofta den som gör det offentligt också. Så egentligen vet jag inte vad jag baserar det här på. 

Men en sak, ja, jag känner mig lite ensam med min sambo. Inte olycklig tror jag, men ibland ensam. Vi är som två familjer under samma tak. Det har jag också tagit upp men han förstår inte riktigt hur jag menar eller hur jag kan tycka det. Jag bor i hans hus, där även hans ex bodde. Ibland känner jag mig som en gäst. Han förstår inte varför jag känner så. Att sälja och flytta till något gemensamt är inget alternativ då detta är hans barndomshem och livsdröm. 

Det är i den här relationen. Tyvärr. Det är jag ganska säker på. Gjorde inte det i min förra relation. Men då va vi också en kärnfamilj. Kanske är det skillnaden. Och det skulle ju inte förändras. Men. Jag har ett citat, det är bättre att vara ensam själv, än ensam i en tvåsamhet. Hade inte kunnat känt mig ensam om jag va själv på samma sätt. Min sambo har ett liv där inte jag är inkluderad, sen har vi också ett liv tillsammans. Det är som två delar. 

Den här andra mannen, lever livet som jag hade önskat. Bor ungefär där jag vill bo, gör saker på helgen som jag skulle vilja. Är social med vänner vilket min sambo inte är. Jag offrade nog ganska mycket för min sambo, jag lever att liv på landet som jag aldrig har drömt om. Det kan va mysigt absolut, men det är inte min dröm, det är min sambos. Jag vill bo i samhället, gå på middagar, åka på weekendresor osv. Det har vi inte alls tid till. Jag vill fika eller ut och gå med vänner, det tar en timmes restid vilket gör att det inte blir av. 

Men nu har vi jobbat på det här förhållandet, i många år. Mycket har blivit till det bättre och frågan är om jag är villig att offra allt igen.. 

Vi har det toppen när vi umgås alla, med alla barn, eller utan. Men han är upptagen med sitt, hemma, och där har vi andra ingen riktig delaktighet. 

Vi är väldigt olika. Han kan nån gång ibland gå med på att umgås med nån, men han trivs bäst ensam.