Involverar exet i det mesta vi gör, skickar bilder m.m.

24karat, läs inlägget jag citerat nedan. Det handlar inte om att han tänker på exet först.
Han tänker på barnens relation till den som får bilden, inte sin egen! Så ego får man inte bli när man har barn.

Ens barn med tillhörande förälder är alltid ens familj. 

Jobb kan inte ens jämföras med det. 

Vad i familj respektive jobb är det du anser är samma? 

Mina föräldrar separerade som vänner när jag var två. Min mamma träffade en ny 6 månader senare. Hon, pappa och mammas nya har varit vänner genom hela min uppväxt. Jag fick dom barn springa hos pappa även om det inte var "pappatid". Han var dessutom något så ovanligt som en "varannan vecka"- pappa på sent 70-tal. Det har varit gemensam middag, fester fär alla varit närvarande etc genom åren. 

Jag och mitt ex kan knappt vara i samma stad. Han vill inte se mig, inte höra mig och snackar skit om mig till våra barn. Han är otroligt bitter över att vi inte är tillsammans trots att han (enligt eget erkännande) "var tvungen att supa sig full varje kväll för att orka leva med mig). Ingen av oss mådde bra de sista åren av relationen. 

Vilket tror du är bäst för barnen? Att vara som mina föräldrar mot varandra eller som mitt ex mot mig? 

Inte ett svar på frågan jag ställde. 

Jag var värdelös för att jag inte prioriterade honom över allt annat, för att jag inte höll med honom i allt, för att jag inte var tankeläsare, för att jag var människa med fel och brister. Vi var tillsammans i över 20 år och det kom de sista åren. 

Det handlar fortfarande inte om mina barn i frågan du vägrar att svara på utan pm barn med separerade föräldrar generellt.

Från inlägg 30:

"Du och han är en familj.

Fast det är ju inte upp till dig? Och om relationen hade varit med någon annan än ett ex hade du sett det på samma sätt då? Jag tvivlar på det faktiskt. Folk hakar upp sig för mycket på att det är just ex, och så fort det finns en fin och nära relation mellan mannen och hans ex så är det exet som är kontrollerande och har bekräftelsebehov inte har gått vidare osv. Men vem är det som är kontrollerande egentligen? För jag anser nog att den som anser att de kan bestämma hur någon annans relationer ska/borde se ut är kontrollerande och har bekräftelsebehov. Jag menar hur hade du själv känt om någon annan skulle försöka tala om för dig hur mycket det är rimligt att du har kontakt med någon du har en relation till, sagt att du får inte ha så mycket kontakt med den personen så mycket? Hade du verkligen känt att det var okej? 

Grejen är ju att för många är det så att man fungerar bättre som just vänner än som par. För andra funkar inte relationen alls, och vissa hittar ett mellanläge. Finns inte barn inblandat så är ju det vanligaste att relationen tar slut helt om den tar slut, men har man barn ihop måste relationen fortsätta på något sätt och hur de då utvecklas är ju olika. Oavsett vad relationerna utvecklas till, så är det bara de vars relation det handlar om som kan bestämma hur den ska se ut.