Jag är extremt trött, sover jätte mycket och känner mig aldrig riktigt utvilad trots mycket vila. Har en stor aptit och ett illamående från och till.
Vi ska göra både KUB och NIPT. Men beslutat att ev kromosomavvikelser inte spelar någon roll för oss. Vi gör allt man kan/får göra denna gång för att känna att vi är så förberedda och trygga som möjligt och att resultaten på proven egentligen inte är lika väsentliga liksom. Med vårt bagage så bjuder regionen på allt detta plus ultraljud precis när vi vill, jag kan ringa in när helst jag vill och få ultraljud samma dag. Så det känns jätte bra och ger mig ett stort lugn. Vi är ordentligt uppfångande! ❤️ Hur tänker ni andra kring KUB/NIPT etc? Tänker att det inte finns några rätt och fel i hur man tänker i frågan, att det är upp till varje par att avgöra, men funderar likt haringenfantasinuheller hur ni andra känner? Hoppas och tror att vi alla känner att vi kan ha ett öppet klimat där vi vågar dela alla tankar och känslor med varandra, inklusive svåra tankar såsom ex fosterdiagnostik.
Jag är dock säker på att jag inte vill veta några exakta siffror. Är det låg risk så är jag nöjd med det. Det är ju ändå bara en sannolikhet. Är det hög risk vill jag ändå gå vidare med NIPT.
Tror att gräva ner mig för mycket i siffrorna hade gjort mig väldigt stressad.
Här går symtomen upp och ner som den värsta bergochdalbana.. torsdag+fredag var jag SÅ illamående men igår och idag nästan ingenting. Det är så nojigt när man känner sig jättegravid några dagar och sen avtar det nästan helt.. Är fortfarande förlamande trött dock.
Det är väl bara att hålla tummarna och hoppas att allt är som det ska ändå.
Har inskrivning nu till veckan och tidigt VUL veckan därefter. Känns som en evighet innan ultraljudet. Vill bara veta nuuu om den lilla därinne lever ❤️🥺
Här är det nojigt nojigt nojigt nu när det de senaste dagarna känts som att symtomen nästan ebbat ut... Brösten ömmar knappt. Illamåendet nästan helt avtagit. Tröttheten är där absolut, men det är typ det enda som är kvar just nu. Är så otroligt orolig att något är fel, det äter nästan upp mig 😥 ultraljudet är inte förrän i slutet av nästa vecka.. HUR ska man klara vänta..
ja samma här, de få symptomen man haft en helt borta! Bokade ett privat vul imorgon, sa till min sambo nu ikväll att det känns verkligen inte som jag är gravid? Men eftersom det är första barnet har jag ju ingen aning hur man ska känna. Det kommer säkert se jättebra ut för dig ❤️ symtomen kan ju verkligen komma och gå tydligen! Förstår oron när det är 1 vecka kvar, men det går fort, o vem vet symptomen kanske är tillbaka imorgon igen. Hade ingen aning att man skulle oroa sig för allt 🥲
Vaknade imorse med en liten liten rosa blödning, som tur skulle jag ju på ultraljud idag! Var dönervös ovh förväntade mig det värsta! men på ultraljudet kunde man se ett tickande hjärta men inte så mycket mer, såg ut som en tom säck bara! Var så mycket att ta in så känns som jag glömt 90% av vad hon sa. Men hon flyttade bak mig lite mer än 1 vecka, var tydligen bara runt v5+4-6+0 nått! Så väldigt tidigt, men ändå ett hjärtslag så det var ju underbart att få se ❤️ ska på nytt vul om 2 veckor exakt. Så hoppas allt ser bra ut då ❤️ är det vanligt att man flyttas bak så tidigt? Jag plussade exakt för 3 veckor sedan idag, min sista mens var 16 augusti så får inte redigt ihop det.
Haft inskrivningssamtal idag så nu känns det liksom lite mer "på riktigt" :)
Mina symtom har även kommit tillbaka litegrann, i förrgår var jag riktigt illamående igen. Verkar som att det är sämst för mig på kvällen när jag är som tröttast. Tröttheten är på en ny nivå denna gång också, kan inte minnas att jag var såhär trött med första barnet? Men å andra sidan hade jag all tid i världen att vila när jag inte jobbade vilket knappt finns någon chans till nu med en tvååring. Min sambo är verkligen otroligt stöttande och får dra ett tungt lass nu när jag är som tröttast. Väldigt glad för honom!
En ny oro för denna graviditet är min övervikt (eller, obesitas till och med..) som är kvar från förra graviditeten. Väger 85kg till mina 165cm. Innebär ju såklart fler risker.. ska göra mitt yttersta att begränsa viktuppgång den här gången. Men behöver tex göra en glukosbelastning lite senare.
Någon mer här som kämpar med vikten?
Hur går det för er andra?
har också problem med min vikt, och alltid haft.! gått upp och ner hela livet och det sista åren har jag blivit överviktig, eller ja obesitas här med. Hur bemöttes du idag på inskrivningen? jag är orolig att bli dömd pga det, är 177 och inte vägt mig på kanske 15 år pga tidigare ätstörd, Men vet att det är höga siffror så blir stressad för det. Men det är ju många överviktiga som är gravida och går bra för de allra flesta vad jag läst mig till iallafall.