Inlägg från: Anonym (Lämnad) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Lämnad)

    Lämnad utan förvarning

    För en vecka sedan blev jag lämnad av min sambo sedan 16 år.  Jag var på jobbet, fick ett sms. När jag kom hem var hälften av saker i huset borta. En av hundarna var medtagen, en kvarlämnad.
    Min sambo gick inte att nå per telefon, svarade inte på sms. Hus var inköpt en månad innan (utan att jag visste om det). Där bor sambon nu. 
    Ingen annan är inblandad, och där är jag helt säker. Ingen misshandel har förekommit 

    Det jag upplever varit svårt under vår relation är kommunikation. Jag upplevde aldrig att jag kände min sambo, hon var så tystlåten. Men det var någon jag tyckte väldigt mycket om att leva med. Tyvärr måste hon ha vantrivts oerhört för att lämna så här.

    Hur hanterar man sådant här?

  • Svar på tråden Lämnad utan förvarning
  • Anonym (Lämnad)
    Anonym (Better safe than sorry or dead) skrev 2025-09-11 19:11:08 följande:

    Ja eftersom hon har tillämpat Kvinnojoursmetoden för att lämna dig är du knappast en oskyldig liten anka, det har jag svårt att tro.

    Hon känner sig hotad av dig och tror att du hade kunnat flippa ur och yxmörda henne.

    Om du trots allt inte är en galen yxmördare rekommenderar jag att du bara låter henne vara ifred och söker terapi för att förstå vad som spårade ur här, medan du tänkte på annat.


    Jag är själv kvinna, har varken hotat eller förtryckt min sambo. Har själv hjälpt en vän ur ett misshandelsförhållande mitt i natten med "kvinnojoursmetoden".
    Jag har uppenbarligen inte varesig lyssnat på eller sett henne, vilket är rent fruktansvärt ur alla aspekter.
    Men nej, jag tror inte att hon kände hit från mig, däremot att hon undvek en diskussion/känslomässig reaktion på det sättet.
  • Anonym (Lämnad)
    Anonym (Elin) skrev 2025-09-11 20:00:31 följande:

    Hur var er relation den senaste tiden? Något bråk, har nI varit elaka mot varandra? något måste ha hänt. Vad hände


    Vi har haft mycket roligt tillsammans, gjort mycket och gjort långa resor tillsammans. Vår vardag var generellt harmonisk, nästan lite för lugn. Hon säger även nu att vår relation på många sätt var fantastisk. 
    Men när vi hade diskussioner/bråk så fick jag ett verbalt/kommunikativt övertag. Det blev en destruktiv dynamik där hon blev tyst. Jag tar på mig det.
  • Anonym (Lämnad)
    Anonym (Nina) skrev 2025-09-11 20:11:46 följande:

    Jag är en sån Som lämnade min make från "ingenstans" men sanningen är att jag hade arbetat fram beslutet under ett drygt år och bearbetat det.   Jag hade fått nog av ett äktenskap som inte fungerade . Kommunikationen var i princip obefintlig och han ansåg dessutom att vi hade det jättebra och ville inte ändra på något.  

    Med det sagt så har du nog nyckeln i din känsla att du inte kände henne och att Kommunikationen därför inte fungerade , sen kan man ju förstås vända och vrida på VARFÖR det inte funkade att prata med varandra. Du känner henne bättre men utifrån mig själv så är det svårt att vara förtrogen med nån som inte lyssnar och som inte kan ta in att det finns problem och som tycker allt är finemang..  Min man var superbra på att planera framtiden men hade noll intresse av att checka med mig om jag ens ville samma sak.. Han kunde inte förstå att jag skulle kunna ha en annan åsikt. 

    Så hur bra var ert förhållande egentligen - handen .på hjärtat? 


    Jag tror att mycket vi gjorde i vardagen egentligen fungerade. Vi hade lätt för att hitta på saker, renovera huset, vandra, paddla osv. 

    Men tyckte ofta inombords att jag inte hittade nycklarna till att prata med henne, och visste inte hur jag skulle ställa frågor, ge trygghet och vara för att hitta en balans där hon vågade ta sitt dansgolv i besittning, var ganska förtvivlad över det. 

    Och vid konflikter blev det än sämre balans.
    Som sagt, jag tar på mig skulden över att jag inte lyckats vara den bästa partnern och vännen i världen för denna helt fantastiska människa, så att hon kände sig tvungen att lämna vår relation.
  • Anonym (Lämnad)
    Fjäril kär skrev 2025-09-11 20:31:07 följande:

    Beklagar verkligen,  vilken tuff sits. 

    Men som läget är nu med att hon har nytt hus och faktiskt flyttat och dessutom inte haft fungerande kommunikation så kommer du inte få särskilt mycket svar. Hon har kommunicerat klart.  

    Det du behöver göra nu konkret är väl att ta reda på om det finns praktiska bitar att lösa med hennes flytt och som hon kan behöva lösa i efterhand.   Typ gemensamma lån, bankkonton,  bilar , hundarna etc.  Ägna dig åt att ta reda på sånt och skriv lista på eventuella saker hon måste ta ansvar för. 

    Sen får du på något sätt meddela henne den listan (utan personliga kommentarer) och hoppas att hon är villig att göra ett avslut på dom bitarna iallafall. 


    Ja, hon är väldigt praktisk och på det sättet pragmatisk så det kommer vi nog att lösa.

    Jag bor nu ensam i ett gigantiskt hus med jättestor trädgård, och kommer nog inte att kunna bo kvar där, helt enkelt för att en person rimligen inte kan klara det. Kan inte heller ha kvar min hund, eftersom jag pendlar många mil till jobbet. 

    Jag har nu fått till en kommunikation mellan min sambo och barnen (som ju blev lika lämnade), så det börjar fungera på den fronten nu.
  • Anonym (Lämnad)
    Olsdotter skrev 2025-09-11 20:11:53 följande:
    Vilket fruktansvärt abrupt avslut för dig. Jag känner verkligen med dig.

    Några råd:
    Det första är att du behöver acceptera att du inte kommer att få svar. Hon har valt att helt undvika att behöva svara på varför hon gick, så du har inget val. Att fundera hit och dit på vad som kan ha hänt och varför hon gjorde som hon gjorde är naturligt, men leder ingenstans för dig.
    När du börjar fundera över det här, då tvingar du dig istället att tänka på vad du nu vill och ska göra med ditt liv. 

    Det andra är att skriva upp allt bra du upplevt under dessa 16 år med din föredetta sambo. Sedan läser du vad du skrivit. Se dessa tillfällen framför dig och tillåt dig att känna det du känner. Sedan tackar du för alla dessa år, det är en stor del av era liv som ni har gett till varandra.

    Hon klarar inte av att öppna sig, och det beror inte på dig. 

    Nu gäller det för dig att ta dig igenom dagarna. Sätt upp 3 saker du måste sköta, tex jobb, hus och hund. Skippa resten!

    Var noga med att ta hand om dig själv, både psykiskt, fysiskt och emotionellt. Satsa på självutveckling!

    En dag kommer du att känna att du fått distans till det som nu hänt, och du kommer att känna glädje igen.
    Tack för otroligt fina råd! Jag har fått psykologhjälp under krishantering en, men känner att jag nu behöver hitta balansen i en ny vardag parallellt med att just skriva om relationen precis så som den var, både det som var fantastiskt och det som skavde. 
    Jag arbetar mycket med vad jag gjort för att hon skulle behöva känna så här och uppleva livet på det sättet.
    Det är tungt att veta att hon gått och burit sin förtvivlan inombords....

    Hon har inte lämnat på detta sätt för att vara cynisk eller självisk, utan för att hon annars inte skulle klara av att löpa linan fullt ut. Jag respekterar henne djupt i att hon behövde göra det på det sättet, men har givetvis en sorg i det själv.
  • Anonym (Lämnad)

    Det jag nu jobbar med är framförallt hur det var för henne i relationen. Hur var det att leva vårt liv som vi hade, hur var det att leva med mig?
    Vilka sidor av henne fick inte komma fram eller bli hörda?
    Hur blev det när vi hade konflikter, för henne?

    Sedan får jag ta annan del av processen 

  • Anonym (Lämnad)
    Olsdotter skrev 2025-09-12 12:45:35 följande:
    Jag håller med.

    Samtidigt är inte alla människor starka, somliga är väldigt ömtåliga. Utefter TS beskrivning av situationen har TS inte uppfattat hur vek hennes fd sambo är.
    Nej det är helt rätt, jag hade inte insett vidden av hur osäker hon är på vem hon är. Vi hade ett samtal i maj där hon uttryckte att hon inte visste vem hon var eller vart hon är på väg, att hon irrade runt planlöst inombords. Jag stöttade henne i att söka upp en terapeut, och vi bestämde att hon skulle få ett rum i huset där hon kunde vara helt ensam, dit vi andra inte skulle gå in. 
    Vi pratade lite om det under sommaren...

    Jag var bara oförberedd på det här, att det här var en av vägarna som skulle kunna uppstå 

    Jag har verkligen inte förstått....
  • Anonym (Lämnad)
    Olsdotter skrev 2025-09-12 12:54:47 följande:
    Vad har du gjort för att förtjäna detta?

    Din ex har förstås många underbara sidor, annars hade du knappast levt med henne i 16 år, men hur hon avslutade detta är verkligen hårt.

    Jag läser vad du skriver:
    Hon trodde att hon inte skulle genomföra avslutet om hon pratade med dig om det, men det blir också ett kvitto på hur hon har skött er relation. Visst har du ansvar för hur du betett dig, men hur hon har betett sig är hennes ansvar.

    Du har gjort så att hon behövde känna förtvivlan, säger du. 
    Det är förstås bra att lyssna på varandra och inte köra över någon, men hennes avslut visar också att hon är ovanligt oförmögen att stå rotad i sig själv. Är det en utvecklande inställning för dig att ta på dig att hon saknar självkänsla?
    Ja, hon är ovanligt lite rotad i sig själv, väldigt bräcklig självkänsla. Många orsaker i bakgrund och uppväxt om man analyserar. Hon säger själv att vi träffades för tidigt, att det var före hon hunnit hitta sitt jag.
    Men det är en av orsakerna till att det varit svårt att diskutera.

    Hon har varit här ett par gånger nu, kramat mig, pussat mig. Men verkar stå för att hon vill fortgå med separationen. 
    Alla kontakter har varit på hennes initiativ, skulle aldrig tränga mig på henne
  • Anonym (Lämnad)
    Olsdotter skrev 2025-09-12 15:20:19 följande:
    Det är vad jag menar med att hennes val inte har med dig att göra.

    Att hon kramar och pussar dig visar att hon fortfarande har en anknytning till dig. Det är inte lätt för någon att lämna efter 16 år.

    Samtidigt är det inte juste, utan ett väldigt egoistiskt beteende utan hänsyn till hur det påverkar dig.

    Om hon skulle vilja återuppta er relation, hur skulle du reagera?
    Och: om ni åter blev ett par, skulle du kunna känna dig trygg i den relationen?
    ...och nu ringde hon och sa att hon känner sig osäker på sitt beslut och att hon inte vet....

    Nej, jag känner lite som du skrev, att tillit i en relation måste finnas från bådas sidor. Även jag har ju behov av att känna mig trygg. Så jag är inte i nuläget ett dugg intresserad av ett förhållande igen. 

    Nu känner jag att vi skall bo isär, och inte ha ett förhållande. Hon kommer att gå i konflikthantering terapi, vilket är bra eftersom hon oftast inte är klar över vad hon har för tankar och åsikter om saker, och det är inte specifikt i diskussioner med mig. 

    Vi kommer ju att ha kontakt, och hör av dig för hon ju. Kontakt kommer ju också naturligt iom barnen och den grundfamiljesammanhållning vi har. 

    Ja, hon är i grunden absolut ingen egocentrisk människa, tvärtom väldigt oegennyttig och ställer upp för alla på allt i alla lägen. Är folk till lags. Däremot så har hon nog så pass mycket med sig själv så att den här handlingen blev "egocentrisk". 
    Jag tror inte att hon i dagsläget skulle klara av att ta in vad det här sättet att separera fick för effekter på barnen, och mig. Så jag väljer att inte ens ta upp det de gånger vi setts eller pratat.

    Skulle det däremot vara så att vi umgås mer, som vänner, så kommer jag i framtiden att berätta hur det blev för oss.

    Vår tonåring skrek till henne att om hon varit det minsta instabil i sig själv så hade händelsen att en förälder plötsligt flyttar utan förvarning kunnat få henne att ta sitt liv, och det är ett träffsäkert påpekade
Svar på tråden Lämnad utan förvarning