Lämnad utan förvarning
Olsdotter skrev 2025-09-12 17:03:15 följande:
Du låter som en toppentjej. Jag är säker på att du kommer hel ur detta. Bra att barnen har en stabil förälder.Lycka till!
Inlägg från: Anonym (Lämnad)
|
-
Tack, det var snällt sagt. Pepp behöver vi alla!
Lycka till! -
Det du säger stämmer säkert i hennes och min relation.Core skrev 2025-09-12 17:07:21 följande:Om jag får analysera mellan raderna verkar du vara överdrivet retorisk, analyserande och verbal. Alltså en person som har svårt att kommunicera känslomässigt med, hur bra du än är på att prata om känslor och visa stöd lyssnar du inte in vad som finns där bakom tillräckligt mycket.
Nu drog jag massor av slutsatser baserat på några inlägg, så jag kan så klart ha fel. Dömer inte, jag är själv åt det hållet, och det kan bli ett hinder när självinsikten sviktar.
Har vänner som ringer mig i allehanda kriser, just för att jag är relationsintresserad.
Men alldeles säkert är det så att jag inte lyssnat tillräckligt på min sambo, och är lite egocentrisk och lite fyrkantig så jag kanske inte heller förmått att se utan för min egen box heller, även när jag hört vad hon sagt -
Barnen skulle jag säga har klarat det här med bravur, de skrev alla ett brev vardera till henne där de uttryckte olika saker. Vi önskar henne att bli lycklig, men barnen uttryckte på sina olika sätt sin chock över att någon man ser som förälder plötsligt checkar ut från hela vardagen, vilket det innebär dit hon flyttat.Anonym ((Ex-frun)) skrev 2025-09-12 17:15:19 följande:
Hej TS! Så fruktansvärt jobbigt att bli lämnad bara sådär, både för dig och barnen (och hundarna). Hur mår barnen i detta förutom att tonåringen verkar arg?
Om jag får komma med en fundering så tror jag att de allra flesta av oss är heterosexuella. Jag menar inte att alla är straighta, verkligen inte, utan att vi dras sexuellt till personer som är olika oss själva. Hetero betyder ju olika. Ofta är det något bra, att två personer i en relation kompletterar varann. Det kan vara en speciellt stor tillgång för oss som har barn, där barnen får två föräldrar som bildar en föräldra-helhet som kan ge barnen olika saker i föräldraskapet.
Men det kan också vara något dåligt. I ert fall kanske du har tagit på dig rollen som den viljestarka och verbala, medan din ex förstärkts i sin roll som den jag-svaga och tysta, vilket gjort att du känt att du behöver bli ännu mer viljestark och verbal, och så vidare. I ditt tydliga funderande över vad du gjort fel, läser jag in att du tar nästan helt och hållet ansvar för att ditt ex valde att lämna dig, och plågar dig själv med vad du kunde gjort annorlunda. Gör inte så mot dig själv!
Vad gäller ditt ex läser jag in att hon kanske är och har varit den sortens "svag" person som inte säger vad hon vill rakt ut, utan försöker få sin vilja fram genom att manipulera fram önskat resultat genom att bli tyst, dra sig tillbaka eller verka må dåligt, tills du har listat ut vad hon vill ha för att bli glad och komma ut ur skalet igen. Det är destruktivt och dysfunktionellt, och folk tror ofta inte att en som är så tyst och verkar så beskedlig kan vara manipulerande.
(Jag kanske tolkar in alldeles för mycket av mina erfarenheter av av relationsuppbrott, och är det något som låter helt tokigt får du strunta i det och läsa vidare.)
Skulle nog säga att vi lyckats komma igenom det så pass bra på en vecka så att barnen och hon kan kommunicera idag. De är ju givetvis fortsatt väldigt undrade över hur hon kunde kasta över ansvaret på det sättet - när det gäller allt med huset, hundarna, övningskörning, läxläsning, skjutsningar till träningar etc etc. Jag tror att relationerna kommer att funka, men allt behöver ju tid, och det har gått en vecka. Men det är lugnt mellan dem, inte mer bråk.
Hennes och min relation satte du ganska mycket på kornet!
Bortsett ifrån att jag inte alls upplever henne som manipulativ eller på något vis utstuderad. Inte heller nu. Mer undvikande allt som kan bli obehagligt, dvs nära relationer eller känslor.
Men rollerna du beskrev är på pricken! -
Jag tänker att man kan gå in i mönster och roller utan att för den skull vara förövare. Men man kanske bara inte själv hittar verktyg i sin verktygslåda för att lösa problematiken i kommunikationen. Vi är ju alla människor....och man hittar inte fram på alla stigar i skogen...Core skrev 2025-09-12 17:26:36 följande:Haha, det är samma för mig. Jag är den orimligt många ringer vid känslomässiga problem, när man mår dåligt eller behöver råd. Till och med vad gäller mina barn är jag rätt jävla bra på det där.
Men i tvåsamheten där hon kanske behöver en annan form av stöd av mig, kan jag brista. Ibland kanske man mest behöver hålla käften och finnas där, på ett annat sätt än med sina vänner och barn.
Nu försöker jag inte peka ut dig som förövare på något sätt, det är trots allt du som blivit satt i en fruktansvärt svår situation, jag bara fick ett obehag av igenkänning när du beskrev. Kanske fick jag en släng självinsikt
Vad vi borde ha gjort däremot är att gå i parterapi! För att få hjälp med våra mönster och bristerna i vårt lyssnande.
Vi älskade varandra, där är jag helt säker däremot. Jag tror att hon gjorde allt som stod i hennes makt tills det inte gick längre. -
Jag tar på mig en hel del av ansvar för relationen och för att hon behövde lämna på det sättet. Det är ju för att kunna ta ansvar för det jag gjort och ha möjlighet att utvecklas och kanske lära mig någonting.Anonym (Lämnad) skrev 2025-09-12 17:29:58 följande:Barnen skulle jag säga har klarat det här med bravur, de skrev alla ett brev vardera till henne där de uttryckte olika saker. Vi önskar henne att bli lycklig, men barnen uttryckte på sina olika sätt sin chock över att någon man ser som förälder plötsligt checkar ut från hela vardagen, vilket det innebär dit hon flyttat.
Skulle nog säga att vi lyckats komma igenom det så pass bra på en vecka så att barnen och hon kan kommunicera idag. De är ju givetvis fortsatt väldigt undrade över hur hon kunde kasta över ansvaret på det sättet - när det gäller allt med huset, hundarna, övningskörning, läxläsning, skjutsningar till träningar etc etc. Jag tror att relationerna kommer att funka, men allt behöver ju tid, och det har gått en vecka. Men det är lugnt mellan dem, inte mer bråk.
Hennes och min relation satte du ganska mycket på kornet!
Bortsett ifrån att jag inte alls upplever henne som manipulativ eller på något vis utstuderad. Inte heller nu. Mer undvikande allt som kan bli obehagligt, dvs nära relationer eller känslor.
Men rollerna du beskrev är på pricken!
Det är också så att jag idag ser ganska klart vad som fått mig att må mindre bra i relationen, och hur våra roller cementerats som de gjort.
Men jag kan ju inte göra någonting åt hennes del av relationen riktigt....utan bara min del -
Precis, har tänkt många gånger att det är som om en av oss pratar swahili och den andra japanska.Core skrev 2025-09-12 17:43:30 följande:
Absolut.
Ibland kan problem uppstå fast man tycker likadant och vill åt samma håll bara för att man pratar olika språk.
Det där är en hårfin linje att gå på, som blir ännu svårare att navigera när det blir mer känslomässiga problem man måste lösa.
Men det är lätt att få ett verbalt övertag när man låter munnen fortsätta gå....mot någon som är tyst och backar -
Ja, det har jag ju redan sagt, just det.Anonym (Kim) skrev 2025-09-12 20:08:38 följande:Du ser. Du börjar rannsaka dig själv. Det kanske trots allt inte kom out of the blue. Det här är hennes sätt att försöka kommunicera eftersom hon alltid blir verbalt överkörd. Dvs även mentalt överkörd. Fundera på hur det påverkar henne. Tror du inte hon är förtvivlad över obalansen? Flrminsjad till den grad att hon väljer att dra iväg.
-
Ja, precis. Det gör ju det.Fjäril kär skrev 2025-09-13 00:00:15 följande:
Jag läser dina svaar sedan jag skrev sist och jag kan väl tycka att själreflektion är nyttigt för har ni gemensamma barn måste ni ju ändå fortsätta ha samarbete och då är det viktigt att det funkar så ni inte fuckar upp kommunikationen även i fortsättningen....
Och apropå hennes pussar och kramar så var verkligen på din vakt så ni inte hamnar i ett berömt situationship med hit och dit-sex och oklar relationsstatus... slut betyder slut..
Det är så otroligt svårt och smärtsamt att längta efter en annan människa och samtidigt behöva sätta gränser. Jag vill ju inte sätta gränser för just henne... eftersom jag vill att hon skall få vara fri i sin tanke och sitt uttryck, att inte jag skall säga annat... -
Hjärtat går sönder.
-
Nu var de gränser jag pratade om att lämna och sedan komma tillbaka, lämna igen osvAnonym (Kim) skrev 2025-09-13 10:21:17 följande:
Du pratar om att tta gränser. Lät du henne sätta gräns gentemot dig? Sket du fullständigt i dem eller fick hon inte ens chansen.
Jag tror ni skulle behöva ha hjälp utifrån som kan se till att båda får komma till tals. Att även du får lyssna och förstå vad hon säger. Hur kuvad är den stackaren eg?
Trir du inte barnet redan farit illa. Inte nu när hon tagit sitt pick och pack. Någonstans kommer de att förstå. Arga är de alltid vid varje förändring. Tänk också på att ilska ofta är en sekundär känsla. Annat ligger bakom.
Nej, jag kan nog inte säga att jag struntade i när hon uttryckte någonting. Däremot kan jag verkligen inte påstå att jag alltid varit en bra lyssnare, pga vardagsstress, distraktion och ibland ren lathet.
Vi har suttit i många samtal där jag bett att hon skall säga vad som kan bli bättre, om det är någonting som borde vara annorlunda. Frågat om hon känner sig lycklig Men hon säger nu att hon inte kunde uttrycka åsikter eftersom hon inte upplevde sig ha några åsikter, och inte visste vad hon tyckte.
Och barnen har inte varit illa, enligt dem själva. Vi har nu haft familjeråd där både min examen och min sambo var med, samt alla barn och de större barnens sambos.
Ingen har upplevt någonting, varesig bråk, övergrepp, varningssignaler eller annat. Inte heller förtryck. Min exman och jag var tillsammans i ca 15 år.
Övriga familjen har ganska lätt för att uttrycka sig, och är ganska ordentligt raka, framförallt barnen. Finns inte en chans att de skulle släppa igenom ett oacceptabelt beteende hos någon av sina föräldrar. De är mina bästa kritiker, och har ställt oss alla mot väggen ett par gånger i olika frågor.
Barnen är i övre tonåren resp vuxna, de är alltså inte jättesmå. Kan uttrycka sig väl och klarar även att tänka kritiskt kring sin uppväxt.
De vet att vi betalar deras terapitimmar om de skulle känna att de behövde terapi pga uppväxten (stående familjeskämt)
Min exsambo har dessutom idag förklarat utförligt för alla varför allt det här hände. Vi känner oss ganska landade hela familjen, och vi kommer att fortsätta att vara familj framöver inkl min exsambo (men utan förhållandet just nu iaf). Jag tror alltså att vi kan lösa att ha en fin vänskap framöver, och det är kanske bra med separationen i slutändan. -
Ja precis, men det hon gick och tänkte på en längre tid var hur hon skulle hitta sitt vilsna jag, vad hon vill göra, vart hon vill höra. Hon är en väldigt fri själ.Anonym (Hux) skrev 2025-09-14 12:46:23 följande:
Oftast har man gått o tänkt på det en längre tid. Man börjar kolla lägenhet/ hus. Men ja en chock för dig o otroligt hemskt. Själv försvann han. ( Han dog) Så efter 17 år satt man singel o med 3 barn. Det va ett helvete för mig. Men nu är det 14 år sen. Men önskar dig allt gott. Det kommer bli bättre även fast man inte tror det.
Hon planerade egentligen inte alls att separera vilket jag förstår låter märkligt -
Klokt skrivet. Och jag vet. Det är bara så otroligt svårt att säga nej till en människa man verkligen tycker om och vill ha.Fjäril kär skrev 2025-09-15 10:13:33 följande:En viktig poäng nu i vidare skede om du har känslor kvar eller ni båda har - är att verkligen INTE börja dejta igen . Ha den respekten mot varandra att sätt den gränsen.
Anledningen till att ni separerade finns färsk mellan er och är ett öppet sår och den kommer inte försvinna bara för att ni hamnar i nåt bubbligt rus av att kunna prata med varandra. Det är så lätt hänt att man tar det för en nytändning och så går det ett tag men så kraschar ni båda istället och står med krossade hjärtan båda två för att allt blev samma sak ännu en gång och denna gång mycket värre....
Man kan ångra sig så mycket man vill men det innebär inte att hon plötsligt vet vad hon vill och plötsligt kan förmedla känslor och kommunicera .. eller hur?
Var rädd om er och hamna inte i ett manipulativ läge där ni lurar varandra... -
Du har helt och hållet rätt i precis allt du skriver.Fjäril kär skrev 2025-09-15 17:26:16 följande:Krasst sett... känslor är ingen ursäkt för att bete sig som ett arsle ....
En sund relation HAR gränssättning och man vill varandras bästa. En sådan relation har ni på många sätt inte haft överhuvudtaget.
Du har börjat fatta det nu så förstör inte den insikten nu. För då sviker du henne igen och även dig själv. -
Texten i visan "Om du nånsin kommer fram till Samarkand" stämmer fint med hur jag ser det här.