glassgumman78 skrev 2025-09-17 21:52:23 följande:
Jag utbildade mig till socionom några år efter studenten och hann jobba flera år innan barnen kom. Jag hann alltså bli bekväm med yrket innan jag behövde kombinera både jobb och småbarnsliv, för det är en ofta en omställning. Det var skönt att gå till något välbekant efter föräldraledigheterna.
Jag har trivts jättebra inom socionomyrket men jag längtade efter att få jobba med barn (och inte som socionom) och landade i att skola om mig till förskollärare.
Barnen var 12 och 9 år när jag påbörjade mina studier och klarade en hel del själva...
Att börja nytt tar (iallafall för mig) jättemycket energi och jag hade nog gått in i väggen om jag gjort det när barnen var små...
Nu har jag kunnat fokusera på studier och sen komma in i mitt nya yrke utan att samtidigt behöva balansera med småbarnslivet...
Tack för du berättar! Jag har själv funderat på om mitt mående är kopplat till något annat än att jag inte vill arbeta som förskollärare. Det har under en lång tid varit hektiskt just nu med barnen av olika anledningar. Och under den perioden har mitt mående påverkats jättemycket till det sämre..
Får jag fråga om du trivs som förskollärare? Upplever du att du gör samma saker hemma som på jobbet? Nu fattar ju att det inte är så när man har äldre barn. Jag har en 2 åring och en 7 åring. Är så orolig att livet bara kommer handla om att torka barn, städa efter barn osv osv. Pratat med förskollärare som är så less på att de läst 3,5 år för att diska och torka bord. Det gör man ju hemma en hel del, speciellt med små barn. Är väl orolig att jobbet och hemmalivet ska flyta ihop i en enda sörja. Och att jag kommer ha så lite energi kvar till min egna barn när jag varit med andras hela dagarna. Vill du berätta lite om hur du upplever det?
