Ångest varje dag

Ingen?

Upp

Prova öppna förskolan eller kanske  på lekterapi på sjukhus eller kyrkans förskola.Kansje lugnare  än den vanliga förskolan .

Tyvärr jättesvårt att få jobb på öppna förskolan. 

Vad är det som lockade till yrket och vad är det som har förändrats?

Att ha småbarn är påfrestande och att påbörja något nytt (oavsett vad) kan ju kännas överväldigande...
Jag valde därför medvetet att vänta med att byta bana tills barnen var lite äldre...
Vad har du jobbat med tidigare?

Det som lockade var att jag älskar barn, alltid gjort. Jag var bestämd på att jag aldrig kommer trivas på ett stillasittande arbete. Innan jag började studera arbeta jag på resturang/café, alltså direkt efter studenten. Fick 1 barn under tiden. Efter några år blev jag så less på dels otacksamma vuxna kunder och att arbetat kändes meningslöst och oviktigt. Kände att jag ville göra något som betyder något och stället jag arbetade på stängde ner så då sökte jag in till universitetet och kom in. 

Trivdes jättebra de första 2,5 åren. Blev gravid där omkring så tog ett uppehåll efter 3 år och var föräldraledig i 2 år. 

Så nu kör jag sista terminen. Och att ha 2 barn är det bästa i mitt liv, men också påfrestande och krävande av mig ju. Jag älskar fortfarande barn, men känner inte samma sak kring barn på det sättet jag gjorde innan.

Var jobbade du med när dina barn var små? Och vad bytte du till?

Jag utbildade mig till socionom några år efter studenten och hann jobba flera år innan barnen kom. Jag hann alltså bli bekväm med yrket innan jag behövde kombinera både jobb och småbarnsliv, för det är en ofta en omställning. Det var skönt att gå till något välbekant efter föräldraledigheterna.

Jag har trivts jättebra inom socionomyrket men jag längtade efter att få jobba med barn (och inte som socionom) och landade i att skola om mig till förskollärare. 
 Barnen var 12 och 9 år när jag påbörjade mina studier och klarade en hel del själva...

Att börja nytt tar (iallafall för mig) jättemycket energi och jag hade nog gått in i väggen om jag gjort det när barnen var små...
Nu har jag kunnat fokusera på studier och sen komma in i mitt nya yrke utan att samtidigt behöva balansera med småbarnslivet...

Ja barn förändrar verkligen...
Är det så att du känner dig mättad av dina egna barn?

För mig var det tvärtom...det var att bli mamma som öppnade upp mitt intresse för små barns lärande och jag kände snarare panik att de blev äldre och en dag inte skulle vilja gå på skogsutflykter eller göra experiment nåt mer...

Tack för du berättar! Jag har själv funderat på om mitt mående är kopplat till något annat än att jag inte vill arbeta som förskollärare. Det har under en lång tid varit hektiskt just nu med barnen av olika anledningar. Och under den perioden har mitt mående påverkats jättemycket till det sämre..

Får jag fråga om du trivs som förskollärare? Upplever du att du gör samma saker hemma som på jobbet? Nu fattar ju att det inte är så när man har äldre barn. Jag har en 2 åring och en 7 åring. Är så orolig att livet bara kommer handla om att torka barn, städa efter barn osv osv. Pratat med förskollärare som är så less på att de läst 3,5 år för att diska och torka bord. Det gör man ju hemma en hel del, speciellt med små barn. Är väl orolig att jobbet och hemmalivet ska flyta ihop i en enda sörja. Och att jag kommer ha så lite energi kvar till min egna barn när jag varit med andras hela dagarna. Vill du berätta lite om hur du upplever det?

Förskolläraryrket är absolut slitigt men jag kommer ju från ett annat slitigt yrkesområde så jag kanske är skadad..haha.
För egen del så är tricket att ta vara på alla stunder och hitta ett lugn så att det inte blir löpande band. Att inbolvera barnen och inte ha bråttom eller ha fokus på effektivitet.
De flesta stunder kan bli språkutvecklande och undervisning om man tar vara på dem.
Exempelvis städning och dukning=matematik
Blöjbyte=relationsskapande och språkutveckling
Etc etc
(Sen orkar man inte det heeeela tiden och det är ju ok)
Det är ju det jag tänker att jag har min utbildning till, att kunna skapa undervisning och lärande i det mesta...

Men jag kan absolut förstå farhågan att jobb och hemlivet kan flyta ihop men har inte jättemycket råd där eftersom mina barn var såpass mycket större när jag började.
Men jag är väldigt nogrann att separera jobb och hemma. Tar aldrig hem jobb, någonsin. Jag byter om (och duschar ofta) när jag kommer hem och har särskilda kläder på jobbet som jag i princip aldrig har hemma...
Allt för att skapa en mental separation mellan jobb och fritid.

Det jag vet är att jag är en bättre förskollärare för att jag även kan förstå föräldraperspektivet...
Det ÄR slitigt som småbarnsförälder på väldigt många sätt, inte minst mentalt och det är så viktigt med rätt bemötande från förskolans personal...

Jag har även när det varit tuffa perioder tagit hjälp på olila sätt...pratat med vänner såklart men även sökt stöd via kommunen. Hos oss finns en föräldrarådgivning där man kan få kostnadsfria och om man vill anonyma samtal om det som känns svårt i föräldraskapet...
Så skönt att få bolla med en utomstående...

Tillägg

Inser att jag inte svarade på frågan.
Ja jag trivs som förskollärare men man måste vara beredd på att kartan och verkligheten skiljer sig.
Man läser om en slags förskola i böckerna och verklighetens förskola är en annan.
Om man förväntar sig och väntar på det perfekta scenariet hela tiden kommer man snabbt bli väldigt besviken och desillussionerad...och utbränd...

Det är samma inom de flesta yrken...socialt arbete är ju samma...
Jag har en jättefördel att "ha övat" på det i nästan 20 år innan jag kom till förskolan...