Nu har vi kunnat prata igen. Han är inte speciellt pigg på att prata känslor men det verkar som att det är mycket annat nu som stressar honom, och det han behövde hjälp med, som jag gav tillbaka-kaka på, gällde barnet så han hade gett sig fan på att "klara barnet själv" för att bevisa att han minsann kan utan mig, men bad om ursäkt för att det blev tokigt. Vi är väl inte helt vänner igen, jag har svårt att förlåta.
Sen är det absolut inte sömnbrist det handlar om eftersom jag tagit alla kvällar, nätter och morgnar med barnet sedan det föddes. Sambon sover tyvärr som en stock och vaknar inte för något. Men klart att pressen kan bli för stor ändå.