"Amanda-effekten": Relationskris i halva Malmö – och i Sverige?

Klokt tänkt, Juni ? du sätter fingret på flera viktiga saker. Dejtingappar är faktiskt designade enligt samma psykologiska principer som spelautomater: belöning i form av dopaminpåslag, oregelbunden bekräftelse och ständig jakt på ?något bättre?. Det gynnar inte långsiktiga relationer, utan snarare ett konsumtionsbeteende där människor blir utbytbara.

Att vi i samhället behöver bättre samtal om relationer, känslor och vänskap är helt sant ? det är lika viktigt som sexualkunskap. Många saknar verktyg för att bygga trygghet, tålamod och ömsesidig respekt. Appar kan vara ett verktyg, men inte en genväg till närhet.

Vill vi ha bättre relationer ? romantiska eller vänskapliga ? behöver vi skapa sammanhang där människor ses som hela personer, inte som profiler i ett flöde.

Javisst, det ligger absolut mycket i det du skriver, Tvillingmamma ? tidig anknytning är avgörande för hur vi senare relaterar till andra. Men evidens från både psykologi och sociologi visar också att det inte är hela bilden. Många unga växer upp med goda föräldrar men formas ändå starkt av senare erfarenheter: mobbning, sociala medier, porr, dejtingkultur och otrygga skolmiljöer kan påverka anknytningen i tonår och vuxenliv.

Familjen är viktig, men samhället har också ett ansvar. Precis som vi lär barn matte och historia i skolan, bör vi ge dem språk för känslor, gränser, respekt och empati. Det gynnar inte bara kärleksrelationer ? utan även vänskap, arbetsliv och psykisk hälsa.

Vi behöver alltså både trygga hem och kloka skolor. Det är inte ett antingen eller ? utan ett både och.

 Jag upplevde att hon nätdejtade väldigt mycket med Tinder samtidigt som hon flirtade med bartender, granne i bostadsrättsföreningen med flera.Problemet var ju mycket hennes totala brist på självförtroende och desperata jakt på bekräftelse. Och oj vad hon överanalyserade...

Jesus christ, ?dra på stora växlar? säger du ? men du själv trampar plankan rakt ner i relativistträsket. Visst, inte alla är fast i dejtingappar. Men att DU och ditt crew minsann hittade kärleken på klätterkursen betyder inte att Amanda-generationens relationskaos är en myt. Det finns gedigen forskning på det här: app-kultur förstärker otrygg anknytning, belönar yta och skapar ett bekräftelseberoende som sabbar djupare kontakt. Det är psykologi 101, inte moralism.

Du missar poängen totalt: det handlar inte om att ALLA dejtar destruktivt ? utan att många fastnar i ett loopat mönster av korta, tomma kontakter som varken leder till stabilitet, anknytning eller mognad. Skillnaden mot 80-talet? Då fanns inga algoritmer som gödde vår osäkerhet med endorfinpåslag varje gång någon ?lajkar? din bild. Det fanns noll ekonomisk vinning i att du aldrig blev kär. Nu tjänar apparna pengar på att du förblir olycklig och hungrar efter nästa match. Det är den systemkritiken som du avfärdar som ?dravel?.

Och jo ? kön spelar roll. När kvinnor hänger ut sina ex i krönikor är det ?modigt självutlämnande?. När män gör det? Då är det "bittra incels". Det är ett dubbelt narrativ där viss narcissism förpackas som kulturjournalistik ? men som mest skriker ?se mig!? i 12 punkters Georgia.

Summa summarum: ingen säger ju att det är kört för kärleken. Men förnekar du att dagens digitala miljö påverkar våra relationer negativt ? då har du inte läst på. Eller så vill du bara försvara det destruktiva för att det ger en illusion av din egna lilla kontroll. Och självgodhet.

Ja, tack för intressant och bra fråga. Här kommer långt svar. För att svara rättvist måste vi förstå både likheter och skillnader mellan vår ungdoms relationslandskap på 1980-talet och dagens ? samt vilka psykologiska och kulturella strukturer som format respektive generation.

På 1980-talet fanns inga dejtingappar, och det gjorde stor skillnad. Man var tvungen att träffas i verkliga livet: via skolan, jobbet, föreningslivet, studentnationer, dansbanor (sällan logdans, mer disco eller Folkets Park), fester eller genom vänner. Det var ofta nervöst och långsamt ? men det krävde mod, närvaro, tålamod och empati. Ett ?swipe? var istället ett leende i korridoren, ett försök till samtal, ett ?ska vi ta en fika?? ? och det fanns inga alternativa kandidater som väntade i mobilen om det blev tyst i några dagar.

Relationsproblem då handlade ofta om svartsjuka, otrohet, könsroller, brist på kommunikation eller oförmåga att utvecklas tillsammans. Men man var också mer benägen att ?jobba på? relationer ? delvis av social press, men också av praktiska och kulturella skäl. Det fanns färre exit-strategier och mindre illusion om att gräset alltid var grönare någon annanstans. Man kunde inte blocka eller ghosta så lätt.

Idag ser vi en annan typ av relationskris, enligt både psykologisk forskning (t.ex. Sue Johnson, Esther Perel, och anknytningsteoretiker) och sociologiska analyser:
? Ökad känsla av relationsambivalens (man vet inte vad man vill, eller vågar inte binda sig). 
? Valmöjlighetsparadoxen: ju fler alternativ, desto svårare att känna sig nöjd
? Ett ständigt flöde av mikrobekräftelser (likes, meddelanden, matchningar) som triggar dopamin och flyktbeteenden
? Och inte minst: brist på förebilder för långsiktiga, trygga relationer i en fragmenterad samtid där både familjer och samhällen är mer splittrade

Så ? vi hade absolut våra relationsproblem då också. Men dagens generation, inklusive de som inte växte upp med appar men lever i appkultur nu, ställs inför nya utmaningar: informationsöverflöd, ständig jämförelse, och en marknadslogik som ibland gör kärlek till konsumtion.

Vi som är äldre har inte alla svar ? men vi har perspektiv. Det betyder inte att vi romantiserar det förflutna. Bara att vi ser att något har gått förlorat: närhetens tålamod, förväntans glädje, den genuina upptäckten av en annan människa ? i verkligheten, utan filter och algoritmer.

Du har fel och är så bergsäker. Om du ser serien igen kan du se att hon använde appen mycket för att träffa ett gäng killar i snabb följd, i slutet t o m en dansk som ville leka häst naken. Och den här debatten handlar inte bara om appen, du missar poängen. Du illustrerar precis det fenomen vi diskuterar.

Det intressanta är inte att du ogillar min ton ? det är att du reflexmässigt försvarar Amanda, trots att själva seriens dramaturgi bygger på hennes självdestruktiva beteende. Hon lever inte alls ett kreativt liv i harmoni ? hon famlar, projicerar och upprepar samma mönster. Och det visas medvetet. Seriens styrka är just att den inte glorifierar henne. Det är en sårbar, självutlämnande bekännelse ? och du väljer att läsa det som girlboss-poesi. Komiskt och faktiskt enfaldigt.

Att du skriver att "hon är stark och modig" är ett klassiskt retoriskt knep: du vänder på betydelsen av begrepp för att slippa ta i det svåra. Bekvämt. Självbedrägeri blir mod, bekräftelseberoende blir kreativitet, känslomässig flykt blir frihet. Samma logik ser vi i hela influencer-generationen ? där man kallar trauma för "sin story" och misstag för "min resa".

Amanda (och seriens manus) visar istället något mycket allvarligare ? och mänskligare
* En person med otrygg anknytning
* Som söker närhet men flyr intimitet
* Som föraktar sårbarhet hos män men projicerar sin egen rädsla
* Som säger en sak men signalerar något annat ? gång på gång
* Som skriver om män men undviker sig själv

Det är inte mod. Det är faktiskt förvirring. Och det är tragiskt just för att det är så vanligt.

Slutligen: ditt personangrepp säger mer om din affektreglering än om min analys. Vi diskuterar en Netflix-serie, Ezmeraldah. Inte mitt civilstånd på nåt sätt. Om du inte kan skilja sak från person ? hur ska du kunna skilja äkta kärlek från flyktig bekräftelse?

Tack för analys, Ezmeraldah ? fast det blev mest dina känslor och otrevliga personlighet.

Jag jämförde två kulturer, du kallade mig tönt. Jag visade på forskning, du bad mig gräva ner mig. Det visar så dina svagheter.

Kanske är det just det som är problemet i vår samtid: när kritik av en serie om emotionell vilsenhet bemöts med enfaldiga personangrepp ? istället för reflektion.

Amanda må vara "underbar", men att blunda för hennes destruktiva mönster och kalla det styrka hjälper ingen. Särskilt inte henne. Och alla de som liknar henne.

Och nej ? det är inte avundsjuka att föredra verkliga relationer framför algoritmer och jakten på likes. Det är bara... sunt förnuft. Prova det.

Men lilla vän ? nu gör du exakt det klassiska retoriska tricket: du individualiserar ett strukturellt problem. Det är som att säga: "Det är inte fel på snabbmaten, bara på den som blir fet." Bekvämt. Beklagligt. Och intellektuellt ohederligt.

Visst, det finns människor med trygg anknytning. Det förnekar ingen. Men studier från bland andra Mikulincer & Shaver, samt Sue Johnsons terapiforskning, visar att upp till 40?50 % av vuxna i västvärlden uppvisar någon form av otrygg anknytning. Det är inte en liten grupp. Det är en växande epidemi ? särskilt i digitala miljöer.

Och ja, apparna förstärker detta. Det är inte bara "hur man använder dem", det är hur de är byggda. Likt enarmade banditer triggar de dopaminsystemet (se forskning av Fisher, 2016). De belönar yta, flykt och splittring. De designas för att hålla dig kvar i appen ? inte för att du ska hitta någon och lämna.

Ditt svar är tyvärr ett typiskt försvar från någon som antingen inte orkar ta in hur djupt teknologin påverkar våra psykologiska mönster ? eller som har ett egenintresse i att förneka det. Kanske för att det känns tryggare att tro att du själv har kontroll, att problemet bara ligger hos "de andra".

Men låt oss tala klarspråk: det är inte befolkningen som behöver "skärpa sig" ? det är kulturen vi skapat som behöver granskas. Ditt försök att relativisera forskningsläget är genomskinligt. Och det avslöjar mer om din vilja att slippa självrannsakan än om något faktiskt argument.

Så nästa gång du kallar ett samhällsproblem för "personligt ansvar"- fråga dig först: Vem tjänar på att du tänker så?