Växa upp i ett hem där föräldrarna inte har gäster

När jag växte upp hade vi ofta gäster i sommarstugan. Släktingar eller vänner som hälsade på. Däremot inte så ofta hemma i lägenheten. Någon väninna till mamma ibland, samt att vi barn förstås tog hem kompisar. Men jag var oftare hemma hos min bästa kompis än hon hos mig, för hon hade djur. Syrran var ofta i stallet och träffade kompisar där.

Egentligen är det ingen större skillnad nu, när jag själv har barn. Skillnaden är väl att vi bor i hus och inte har sommarstuga, men vi har oftare gäster på sommaren än resten av året. Allt från enklare fika till lite finare middagsbjudningar, men inte nödvändigtvis trerätters med passande vin. Vi är inte så formella i vår familj.

Jag tror inte att barn behöver ta skada av att föräldrarna sällan bjuder hem folk. Mer avgörande är hur livet ser ut i övrigt. Barnen kanske ofta leker hos kompisar t ex. Att inte ha folk hemma är inte detsamma som att isolera sina barn.

Eller för att det söps hejdlöst och de behövde sova ruset av sig efteråt. Detta är troligare än sexpartyn, även om båda förstås kan ha förekommit.

Märkligt och ansvarslöst beteende oavsett, att köra iväg sina ungar till en stuga? Och lämna dem där i flera dagar? Hur gamla var ni? Hur ofta hände detta? 

Det är helt ok att vilja ha barnfritt ibland, det har vi också haft, men aldrig på det sättet. Och inte varje gång man har gäster eller är bortbjuden. Våra barn är en del av familjen och får självklart vara med, utom kanske vid vissa tillfällen.

Grov omsorgsbrist att lämna er själva i en stuga över natten, när ni var så små. Hade äldsta varit tonåring och ni själva ville, så möjligen. Men inte annars.

Jag gissar att det även fanns andra problem med dina föräldrar?