Växa upp i ett hem där föräldrarna inte har gäster

Vi har i princip aldrig gäster hos oss. Vet inte riktigt varför det blivit så, men vi gillar helt enkelt att vara för oss själva.

Nu för tiden har vi utflugna barn med respektive hemma någon gång kanske varannan månad, men det är ungefär så ofta vi känner att vi behöver umgås med andra. 

Men, tänker du att någon väljer bort gäster för barnens skull?

För snarare är det väl i så fall så att föräldrarna inte har så mycket vänner att bjuda hem? 

Men då är det barnen med respektive som kommer över om jag förstår det rätt? Är era barn sociala eller de umgås heller inte med någon? 

Haha, de är nog mer sociala än vad jag och maken är ja.

Det kan finnas många skäl till att inte bjuda hem gäster...  
Man är introvert .. psykisk ohälsa.. dåligt med vänner...skäms för hur man har det... ingen ekonomi att bjuda hem folk.. nån form av missbruk.. våld i hemmet.. Man jobbar skift och krockar med andra människors scheman... Man får nog av folk på jobbet.. barnen kan ha problem..   Man klickar inte med folk... etc etc... 

Jag är uppvuxen i stora sociala sammanhang och har stor släkt, vilket i sig är fantastiskt privilegium men det var inte alltid bara kul... det gjorde ofta att det hölls ett högre tempo än jag själv orkade med , mitt eget sociala liv blev lidande (många gånger jag fick stå över skoldiscon, kompishäng , sport,  tävlingar etc) och ibland även läxor...   

Som vuxen var hemmet alltid öppet för barnens kompisar men jag drog ner på min egen sociala aktivitet för att jag annars inte orkade pga tufft jobb . När helgen kom ville jag ägna mig åt familjen istället.  

Något är TS ändå på spåren. Förvisso bjöd mina föräldrar hem gäster när jag var barn, men då fick vi barn inte vara i närheten. Vi skickades ut, till mormor/farmor när vi var små, till en gammal stuga när vi var stora nog att "klara oss själva". Stugan låg en halvtimme ungefär bort med bil, så vi dumpades där med lite mat och sen kom mamma eller pappa och hämtade oss två dagar senare. Jag antar att de behövde sova av sig efter festen.

Det umgängesmönstret, eller rättare sagt brist på dito, känner jag inte till. För oss är kalasen verkliga höjdpunkter. Vi, partnern och jag, planerar i god tid, förrätten ska harmoniera med huvudrätten och efterrätten.  För det mesta blir det trerätters, men ibland kan det bli ost, 3 sorter på franskt manér, innan efterrätten serveras. Vinerna ska naturligtvis matcha. Middagarna inleds alltid med bubbel och tilltugg. Bjudningar ungefär en gång per månad och vi blir själva bortbjudna i samma takt.                                                                                                                                                            Numera, och i takt med stigande ålder har vi blivit rutinerade, men det är också roligt att upptäcka nya recept. På västkusten har vi all den goda fisken och skaldjuren, tänk torskrygg, räkor och havskräftor, och vi har även tillgång till inlandets delikatesser, en favoriträtt är stekt abborre med kantarellsås! Vi har vänner som jagar och då kan det bli goda rådjurs- eller älggrytor.                                                                                                             För oss betyder våra middagar mycket, planerandet är lika stimulerande som själva middagarna.  Vi kollar vinutsläpp eftersom vi har ett intresse av viner; med tiden har vi blivit rätt duktiga. Lite etikett kring bjudningarna är att vara punktlig, men inte "överpunktlig", vi ser gärna att gästerna har inneskor och inte hasar runt i strumplästen och givetvis att de är sociala och glada. De svåra samtalen får tas i annat sammanhang. Lunchbjudningar förekommer också, visst är det gott med stekt strömming och potatismos med lingon till! En god öl passar, gärna enligt ljus sort.

Vi hade inte så mycket gäster hemma när barnen var små. Idag är dom utflugna och mycket socials.

Blir det inte svårt att umgås när du inte kan svara på frågor på ett vettigt sätt?

När jag växte upp hade vi ofta gäster i sommarstugan. Släktingar eller vänner som hälsade på. Däremot inte så ofta hemma i lägenheten. Någon väninna till mamma ibland, samt att vi barn förstås tog hem kompisar. Men jag var oftare hemma hos min bästa kompis än hon hos mig, för hon hade djur. Syrran var ofta i stallet och träffade kompisar där.

Egentligen är det ingen större skillnad nu, när jag själv har barn. Skillnaden är väl att vi bor i hus och inte har sommarstuga, men vi har oftare gäster på sommaren än resten av året. Allt från enklare fika till lite finare middagsbjudningar, men inte nödvändigtvis trerätters med passande vin. Vi är inte så formella i vår familj.

Jag tror inte att barn behöver ta skada av att föräldrarna sällan bjuder hem folk. Mer avgörande är hur livet ser ut i övrigt. Barnen kanske ofta leker hos kompisar t ex. Att inte ha folk hemma är inte detsamma som att isolera sina barn.