Hur o när?

Jag tänker att ni egentligen bara axlar nya roller som du nu inte trivs med. Alla människor förändras. I takt med ålder, svåra och lätta stunder, nya erfarenheter, nya värderingar och nya mål i livet. Ett äktenskap kan innebära att man måste lära sig att älska en och samma person, om och om igen. Även han dig. 

Du säger att du fått kontrollbehov som du inte mår bra av. men är inte det något som du då måste arbeta med på egen hand? Är han orsaken till kontrollbehovet för att han själv mest flyter med, eller är det något annat som ligger bakom det. Jag frågar för jag själv startade ett kontrollbehov i samband med att min mor blev mycket sjuk. Att ha ett kliniskt rent hem och ordning på allt var mitt sätt att försöka hitta kontroll i en svår och okontrollerbar vardag. Jag anklagade min man för att vara lat och slarvig, fast det egentligen var jag som hade behovet av kontroll för att dämpa andra känslor. 

Jag hoppas jag inte låter hård, men din TS är för mig svår att ta till sig. Ni verkar inte ha några större problem så varför slänga bort 15 år pga irritation?

Nej det är inte ett sådant kontrollbehov utan mer kanske mer som ansvar o kontroll, behov som vi fallit in i våra roller på olika sätt. Jag fixar o har kollen på många saker i vardagen, påminner alla familjemedlemmar o håller ihop de flesta saker o detaljer. Det som utmanat o skapat både irritation o frustration
Sen är det även som jag skrev att känslorna också förändrats

Att känslor förändras är som det ska. Känslor ska inte vara bestående. Det är hela syftet med känslor. Dom kommer och går, är starka i perioder och svaga i andra. För mig är känslor inte det enda som lägger en grund i ett äktenskap. Det är engagemanget, moralen och dedikationen man gett varandra. Jag menar inte att förminska det du känner, men får mer Uppfattning om att vardagen blivit trist och ekorrhjul. Du håller koll, trixar och ser till att alla minns alla ska och måsten. Mannen har lämnat över det till dig, för ?du klarar det ju så bra?. Du vill uppleva frihet, men frihet behöver inte innebära en skilsmässa. Ni har barn i tonåren som bör lära sig eget ansvar nu, konsekvenser av att glömma sina egna uppgifter och allt de behöver komma ihåg. Att lämna över en del av kontrollen underlättar för dig, och lär samtidigt dina barn något viktigt inför vuxenlivet. 

Det är både rollerna vi hamnat i som även gjort att känslorna svalnat.. vardagarna går rätt okej men helgerna blir tryckt stämning, tror vi har så olika förväntningar.. tidigare har jag försökt prata o förklara saker jag blivit irriterad på men de har alltid lett till bråk o att saker fortsätter.. nu orkar jag inte säga saker för de leder ingenstans mer än till ett bråk o sen ingen förändring.. därför tror jag saker dött i relationen.. o nu är det mest tystnad..

Dumpa. Som andra kvinnor gör. Och slipp åbäket

Om det vore så lätt.. många år, barn, boende o allt.. blir matt att bara tänka tanken, trots stämningen... kanske når gränsen framöver.. önskar jag kunde ta upp ett samtal när saker är lugn även om jag vet att de vore bättre än vid ett ev. Gräl

Du kommer ju vinna på det i längden. Men visst, alltid jobbigt att flytta osv.

Det är väl just det facit man hade velat ha nu.. om det är värt det.. känner mig som världens hemskaste om jag gör det... men ingen mår väl bra o gå i nåt som inte är bra heller... kanske väntar på att den andra ska säga nåt.. könner mig feg o rädd

Har ni pratat om det? Alltså, verkligen pratat, utan att bara snäsa irriterat när det pyser över för er båda?
Det är möjligt att ni nått vägs ände, men det är för mig oklart från din trådstart vad ni faktiskt gjort för att förbättra relationen.

pratat har jag försökt göra förut men vi har haft svårt då samtalen aldrig ledde till förändring eller lösning. Problem att förstå varandras behov. Så efter att ha försökt förklara o när det mest lett till bråk så lägger man ner det.. förändring kan ha skett men sen faller saker tillbaka igen.. sen med tiden har jag mer blivit likgiltig och insett att vi fungerar väldigt olika.. o snart har vi inget att prata om...