Skilsmässa dåligt samvete

Det är inte aktuellt att testa särbo För att skapa lite distans?

Vad är det som gör att så många kvinnor tröttnar i relationer och bryter upp trots att det även drabbar barnen?

Har ni testat parterapi eller familjerådgivning? Tycker ni bör börja där då ni har barn och hus tillsammans, samt att ni fortfarande gillar varandra. Det är ju mer regel än undantag att det blir så efter några år i ett förhållande, särskilt om man har barn ihop och i synnerhet barn med psykisk ohälsa.

Tycker det är synd att ge upp och ta ut skilsmässa bara för att man inte känner sig ?kär? längre. Du kommer känna så inom några år i nästa relation igen och i nästa? Jag tycker det bästa är att arbeta på den relation du redan har innan du ansöker om skilsmässa och all kaos och otrygghet det medför, främst för era barn.

Hoppas du inte tolkar det som kritik, det är bara en liten tankeställare från min sida.

Jadu. Varför är det så många kvinnor som tröttnar? 10.000 kr frågan? Kanske för att män överlag nöjer sig och tar förhållanden för givet medan kvinnor tar ett enormt ansvar för familjen och tänker på alla andra i första hand tills man vaknar upp en dag och står där och undrar; vad är det för liv jag lever? Vad vill JAG egentligen? 

Vi går i familjerådgivning vilket är bra för kommunikationens skull. Det känns tyvärr inte som att det går att ändra mina känslor dock. jag har inte haft någon sexlust på många år, vilket han haft och sett som ett stort problem. Jag har sagt det till honom otaliga gånger men han har blivit så kränkt och jag har känt mig tvingad i flera år att ställa upp, då han tagit så illa upp och sagt att han inte kan leva så. Det har nog också bidragit till att jag känner mig känslomässigt avtrubbad på något sätt. Jag har inte velat visa närhet eftersom jag inte vill att han då ska tro att jag vill ligga. detta har skapat en distans och vi har inte kunnat mötas. Någon som känner igen sig? 

 

Om ni bara är sambo kan ni inte skilja er. Ni är inte gifta, så skilsmässa är inte en möjlighet för er. 

Ni kommer givetvis att få gemensam vårdnad efter separationen. Men kommer det att innebära att ni bägge tar lika stort ansvar för barnan och att barnen därför kommer att bo lika mycket hos bägge föräldrarna? Det verkar som om du tagit största ansvaaret för barnen.

Då är det du som borde behålla bostaden. Tänk på barnens bästa, dra inte in skuld här. Du kan inte hjälpa att dina känslor för mannen upphört.

Ni kommer givetvis att få gemensam vårdnad efter separationen. Men kommer det att innebära att ni bägge tar lika stort ansvar för barnan och att barnen därför kommer att bo lika mycket hos bägge föräldrarna? Det verkar som om du tagit största ansvaaret för barnen.

Då är det du som borde behålla bostaden. Tänk på barnens bästa, dra inte in skuld här. Du kan inte hjälpa att dina känslor för mannen upphört.

Jag är säker på att vi skulle ta lika stort ansvar för barnen. Jag har dragit ett stort lass men särskilt gällande barnet med psykisk ohälsa då han saknat förståelse och barnet bara accepterade mig i denna svåra period. Nu har det blivit bättre och deras relation är mycket bättre. Han är överlag en fin pappa. 

tack för svar! 

Det låter som att du befinner dig i en otroligt jobbig och svår situation. Jag vill bara inflika att jag själv har skilda föräldrar, de separerade ungefär när jag var 10 år gammal, och jag minns så tydligt hur lättad jag blev när min mamma berättade för mig. Man måste inte stanna för "barnens skull", barn läser av mer än man kanske tror och kan faktiskt må bra av att se sina föräldrar ta hand om sig själva och se att man har rätt till sina egna känslor och behov. 

Såklart kan det alltid vara värt att jobba på relationen, speciellt om båda är delaktiga och vill. Men du har alltid helt rätt att göra det du känner blir bäst för dig. 

(Känns även rimligast att du skulle bo kvar i huset) :)

Jag instämmer helt med Felicity här. Vad gäller huset om ni nu delar på er så är det rimliga att du är den som stannar kvar eftersom det är ditt barndomshem och du har mer anknytning till det. Sedan innebär det ju att den som blir kvar måste lösa ut den andre.

Men om mannen flyttat in till TS så har han väl ingen rätt till bostaden? Däremot om de skaffat bostaden tillsammans.

"Ett exempel när det gäller bostad

Du bodde i och ägde en bostad när du träffade din partner. Efter ett tag flyttar hon eller han in till dig och ni blir sambor. Om ni sedan separerar räknas bostaden inte som samboegendom, och du får behålla hela värdet. Om du däremot köper och betalar för en ny bostad där avsikten är att ni ska bo tillsammans, kommer den bostaden att räknas som samboegendom. Enligt sambolagen ska värdet av den bostaden delas lika mellan er om ni senare väljer att separera.

Sambor kan avtala bort sambolagens likadelningsprincip med ett samboavtal." lexly.se/fakta-och-rad/bodelningsavtal/separation-mellan-sambor-detta-ar-bra-att-veta

Tack för era svar. Han flyttade inte in till mig utan vi fick köpa det tillsammans till en väldigt fördelaktig summa av min ena förälder. Äger 50% var. 

Man behöver inte vara "nykär" för att få sexlust till varandra. Så det är någon annan anledning till att du inte vill ha sex med honom. Kanske känns det inte längre som att du vill ha honom som följeslagare genom livet? Att det är "fel" person som du lever med? 
Att du överhuvudtaget inte vill bo i samma bostad, att det är plågsamt att bo så, som ett par? 

Sedan till den förälder som vill att du ska flytta: Föräldrar fäster sig ofta vid barnens ingifta partners. Din partner är också far till barnbarnen. Det är en förlust för dina föräldrar och de blir oroliga. Inte sällan är de emot en skilsmässa, så länge det inte förekommer missbruk reller misshandel i förhållandet. 

Men du måste ändå känna efter och ta beslutet själv! Känns det helt fel att åldras med honom? Känns livet instängt och måste du skärpa dig för att uppträda på ett bra sätt mot honom? Vill du bo på egen hand och inte vara bunden till honom?

Man lever bara en gång, så vitt vi vet. Man vet ju inte säkert, men ändå!

Ja, barn blir oroligare under en övergångsperiod vid skilsmässa.Men sedan brukar det lugna ner sig om skilsmässsan kan genomföras under någorlunda lugna former och föräldrarna kan kommunicera kring barnen.

Om du är tydligt känslomässigt bunden till huset är det rimligare att du har kvar huset. Speciellt om du är uppväxt där. Men då får du vara hygglig ekonomiskt gentemot honom, ta in en opartisk värderare osv. Underlätta för honom att etablea sig på olika sätt. 

Ni kanske ska gå i parterapi för att kunna skiljas på ett bra sätt? Var öppen med syftet i så fall. 

Det finns en firma som heter Endbright. På deras hemsida finns råd vid skilsmässa. De har också möjighet gå in med en personnllg rådginning mot en avgift.

Jag tycker att det låter som att TS har dragit ett tungt lass och under tiden tappat sig själv, och därmed även tappat känslorna för mannen, som har levt på som vanligt och inte haft förståelse för barnet som mådde dåligt och därmed heller inte märkt eller sett allt det osynliga ansvar TS har tagit och den konstanta underliggande stress hon antagligen har känt i flera år.

På pappret har de kanske levt ganska jämställt, men ansvaret att hålla ihop familjen verkar i praktiken ha varit TS.

Går man omkring och bär på sådant, samt ser till allas behov utom sina egna, brukar inte sexlusten vara på topp. Men detta har mannen inte heller haft förståelse för. Han har ju lust? Så TS har ?ställt upp? i flera år, annars har han känt sig bortvald och kränkt.

Ni män (och andra) som undrar varför det ofta är kvinnan som vill skiljas. Fundera på ovanstående. Är det så konstigt att TS varken är attraherad av sin man längre, eller vill fortsätta leva med honom? Att hon helst bara vill slippa honom? Även om de är vänner osv.

Fundera sedan på hur många skilsmässor som skulle kunna undvikas om det INTE var på ovanstående sätt.

Jag säger inte att allt är mannens fel, men TS verkar ha axlat ett större ansvar för både familjen och relationen, och han verkar ha saknat förståelse för detta, samt för hennes behov. 

Ts har ju skrivit att hon tagit mer ansvar i relationen, särskilt för barnet med psykisk ohälsa. Inte så konstigt om hon tappat sexlusten och känslorna då. Det handlar knappast om att nyförälskelsen gått över.

Det är ändå rimligt att du behåller huset och löser ut honom.

Säger som lärare brukar göra. Läs första raden.