Tjafs om privatekonomi

Jag och min partner tjafsar ständigt om privatekonomi och utgifter.

Vi har ett gemensamt konto där tanken är att vi ska sätta in pengar för att täcka utgifterna för mat och annat som behövs i hushållet varje månad. 

Vi har också ett barn och min inställning är att vi (utöver andra gemensamma utgifter) ska planera inköp av kläder och annat till barnet gemensamt och dela på dessa kostnader.

Tyvärr köper min partner både kläder och andra saker till barnet utan att vi först har diskuterat vad som ska köpas och om det är nödvändigt just nu. Barnet är nu fyra år och detta har pågått sedan födseln. 

Problemet är att hon sedan använder dessa inköp som argument när hon beklagar sig över att hon även måste betala sin del av de gemensamma utgifterna. Det blir ju dyrt. Min inställning är att vi är föräldrar båda två och att jag också vill vara med och bestämma över inköpen till barnet, om jag också ska vara med och betala för dessa. Jag har därför hittills inte betalat något för dessa utlägg som hon köpt på egen hand utan att vi har kommit överens om dem tillsammans. Det har tyvärr blivit en hel del eftersom hon har planerat inköpen av kläder till barnet minst två år framåt i tiden.

Även jag har köpt vissa saker till barnet men då informerat henne om detta i förväg, något hon aldrig gjort utan jag har blivit varse först när jag sett ett nytt plagg i barnets garderob eller en ny tom kartong på väg till återvinningen. 

Det händer också ofta att hon köper mat och då betalar från sitt eget konto, trots att hon har lika enkel tillgång till vårt gemensamma konto som jag har. 

Till saken hör att min partner har betydligt sämre ekonomi än vad jag har, men ändå väljer att göra dessa inköp helt på egen hand. Min grundinställning är att vi ska dela på kostnaderna enligt proportionalitetsprincipen, eftersom det inte känns rimligt att vi ska betala exakt lika mycket just nu. Vi är båda timanställda och jobbar när det finns behov. Jag har därtill a-kassa, min partner saknar helt sgi. 

När jag ifrågasatt varför hon gör dessa inköp av t ex barnkläder på egen hand brukar hon svara ungefär i stil med att hon är mamma och det är hennes ansvar att se till barnet har bra kläder. Hon kommer från ett annat land. Jag brukar argumentera att det ju är bättre för henne om vi hjälps åt med dessa inköp ekonomiskt eftersom det skulle innebära en mindre ekonomiska börda för henne. I stunden brukar det se ut som om hon förstår, men senare faller hon ändå snabbt in i tidigare mönster. Hon köper även små presenter då och då till barnet, och motiverar detta med att det är en kompensation för att hon ?jobbar mycket? och inte ser barnet så mycket som hon skulle vilja. När hon säger det brukar jag replikera ungefär att det inte är den sortens kompensation som barnet egentligen behöver utan att det räcker att visa kärlek på andra sätt. Vi är båda timanställda och jobbar alltså efter behov. Allt detta får givetvis svåra följder för min partners ekonomi. Nyligen sålde hon av en sparfond för att kunna ha råd till sin del av det löpande. Hon har tidigare pratat om att hon kanske skulle behöva göra detta, och jag har starkt avrått henne från det utan istället uppmanat henne att fundera på sitt köpbeteende.

Jag vet egentligen inte vad jag har för frågeställning utan vill nog mest ?skriva av mig?. Å ena sidan upplever jag en stigande frustration över min partners beteende och jag känner på sätt och vis även sympati för henne, men samtidigt tycker jag att hon är en vuxen individ och som sådan har man ett eget ansvar för sina beslut, goda som dåliga. 

Om det är någon som känner igen sig och har goda råd får hen gärna höra av sig. Jag hoppas dock slippa moraliska pekpinnar.