A-kassans nya regler

Att flytta dit jobben finns funkar inte för alla. Den som får jobb i Kiruna kanske har en partner som har fast anställning i deras nuvarande hemstad. Ska partnern behöva säga upp sig för att kunna flytta med till Kiruna? Om partnern inte får jobb i Kiruna, men efter ett halvår får jobb i Borås, ska då den andra säga upp sig från jobbet i Kiruna för att flytta till Borås? Eller ska man splittra familjer på detta sätt? Speciellt dumt blir det om det finns barn med i bilden, ska de behöva flytta runt?

Alla har inte yrken där det finns jobb i princip överallt, såsom sjuksköterska eller lärare, utan det är vissa städer eller regioner med den typen av jobb som gäller. Eller så jobbar man inte inom ett bristyrke och därför kan det ta emot att säga upp sig bara för att partnern fått jobb i Kiruna. 

Det är ett sådant oerhört korkat, kortsiktigt system som inte tänkt hela vägen. Jag vågar påstå att den psykiska ohälsan kommer att öka på grund av detta, både hos vuxna och hos barn/ungdomar.

Men tänk om inte båda hittar jobb inom pendlingsavstånd från varandra? Är det verkligen rimligt att en barnfamilj ska behöva flytta runt, eftersom när ena föräldern har jobb så är den andra arbetslös, så får den arbetslösa ett jobb 25 mil bort, ska den andre säga upp sig från sitt jobb då för att kunna flytta till den nya staden? För inte är det väl meningen att familjer ska behöva splittras, och barn flytta runt? 

Självklart behöver folk vara beredda att flytta för att kunna jobba, men det måste vara rimligt också.

Och veckopendling är inte en lösning på sikt. Arbetsgivare drar åt sig öronen när en arbetssökande behöver veckopendla, för de vet att dessa inte stannar i längden, utan säger upp sig så snart de fått ett jobb på närmre avstånd. 

De flesta vill trots allt inte "sitta på aschlet år ut och år in", folk vill göra rätt för sig och/eller känna att de gör nytta, förutom att man får mer i plånboken om man jobbar. Det är nog relativt få som verkligen missbrukar akassan, och man borde kunna komma till rätta med missbruket utan att göra livet svårare för vanligt, hederligt folk. 

Jag ser att detta system bara kommer att öka den psykiska ohälsan hos både vuxna och barn. Och det var väl inte meningen? 

Man kan inte gå på akassa hur länge som helst, den tar slut och även om man kan få förlängning och så vidare så blir det försörjningsstöd till slut. Och de flesta människor vill faktiskt inte gå på soc. 

Det handlar inte om "det hade varken min man eller mina barn ställt upp på". Det handlar om orimligheten i att om ena parten har jobb och den andra arbetslös, att den med jobb ska behöva säga upp sig för att kunna flytta efter partnern, och kanske då själv behöva få akassa. Och att barn kommer att hamna i kläm. Man löser inte grundproblemet på det sättet, utan skyfflar bara runt det. Det är en kortsiktig, ofullständig lösning som inte tar verkligheten i beaktande. 

Det finns för många platser på utbildningar med dåliga jobbutsikter. Folk utbildar sig helt enkelt till saker som arbetsmarknaden inte efterfrågar, i stället för att utbilda sig till där det finns jobb. Och när man har lagt flera år på en utbildning och har massa studielån, tar det emot för många att skola om sig i första taget. Det är en av baksidorna med att utbildning är gratis (skattefinansierad), det ger mindre motivation till att välja en utbildning med höga jobbchanser, utan folk väljer främst efter intresse (och dessutom inte slutför utbildningen i samma utsträckning, och/eller hoppar runt mellan olika utbildningar). 

Under förutsättning att de äger sin bostad och/eller att det går att hitta billigare boenden. Vad ska de som bor i en trångbodd hyresrätt i det billigaste området göra för att dra ned på sina utgifter? 

Hur vet du att de klarar sig på en lön? För att man ska klara sig på en lön, krävs det att den som jobbar har ganska hög sådan (hela vårt system bygger liksom på att bägge ska jobba). Om de bägge är relativt lågavlönade blir det svårt att klara sig på en lön, även om de bor i hyresrätt och även om de snålar. 

Jag säger inte emot att A-kassan är menad att vara tillfällig. Det jag säger emot är att det är rimligt att kräva att folk ska behöva säga upp sig "i skift" och flytta vartannat, vart tredje år bara för att en part är arbetslös.

Men det handlar inte om A-kassa eller soc egentligen, utan det orimliga i att människor ska behöva säga upp sig från ett jobb bara för att deras partner är tvingad att ta ett jobb i en stad bortom pendlingsavstånd. 

Förutom det, så det löser inget att ha försörjningsstöd istället för Akassa, eftersom om man är arbetsför, måste man söka jobb för att få rätt till försörjningsstöd (antar jag, någon som har bättre koll på regler och villkor får gärna upplysa mig). Och då är vi tillbaka till frågan om det verkligen är rimligt att en part ska behöva säga upp sig för att den andra parten har fått jobb i en annan stad. 

Vilket fungerar under en begränsad period, och om den nya jobbstaden inte är alltför långt bort. Speciellt om man har barn, det kan ju inte sägas vara bra för barnen om ena föräldern är hemma en helg i månaden, förutom att det är psykiskt påfrestande både för den som är kvar hemma och för den som pendlar. Det kan ju också fresta på förhållandet att man bara ser sin partner någon gång i månaden. 
 
En viktig sak att påpeka är att arbetsgivare i allmänhet inte är ivriga på att anställa folk som ska vecko- eller månadspendla, de vet att dessa inte stannar länge på jobbet, utan byter vid första bästa tillfälle. De väljer en kandidat som bor nära eller som flyttar närmre, och med tanke på läge på arbetsmarknaden kan de välja och vraka bland de sökande.

Förslaget om att de ska söka jobb i samma stad, eller i en tredje stad, är bra  teorin, men funkar inte alltid i verkligheten. För det första är det dåligt med jobb just nu och konkurrensen är stenhård. Det är inte lätt att få jobb, visst kan man söka, men vad gör man om man inte får napp?  För det andra har inte alla den typen av jobb/utbildning  som finns överallt, det är inte säkert att det finns den typen av jobb i den nya staden. Och visst kan man omskola sig. Om man är under 40 kanske, och kanske bara en gång. 

Återigen, man går inte på Akassa i år ut och år in. Akassan är tidsbegränsad. 

Nej, jag tror att dessa regler kommer att öka psykisk ohälsa hos både vuxna och barn. Är den nya politiken värt antalet ökade brustna förhållanden och barn som hamnar i kläm?