Hypomani?

Ja, jag kanske bara är sådan. Fast jag känner en tydlig skillnad på när jag bara är allmänt uppåt och det här tillståndet. 

Jag hade en längre period när jag var så där speedad och jag är rätt säker på att jag inte fick min anställning förlängd eftersom chefen uppfattade mig som oseriös. Det har aldrig hänt mig på något annat jobb. Jag är vanligtvis väldigt seriös. 

Under den perioden inledde jag också en relation med en man på jobbet som hade en sambo (hemskt) och fick en kick av att hångla med honom där vi kunde bli upptäckta. Det är totalt olikt mig annars. Jag är en diskret person med moral så jag kände inte igen mig själv då. 

Under den perioden sov jag väldigt lite men var ändå pigg och speedad. 

När jag fick SSRI så spårade jag ur helt. Minns att jag sprang nedför gatan och låtsades att jag flög och gjorde ett spektakel av mig på fester när jag skämtade oavbrutet och dansade omkring. Jag var ung då så mina vänner tyckte mest att det var kul men de undrade vad som hade hänt med mig för jag var inte mig själv. Jag var rastlös, pratade i 180 och höll på med en massa pranks 

När jag berättade det för psykiatrikern så avslutade han behandlingen som sagt. Då kraschade jag helt och hamnade på intensiven efter ett självmordsförsök. 

Det är svårt för mig att se tydliga episoder av någonting eftersom jag har varit med om flera trauman och har diagnosen PTSD. 

Jag vet inte vad som är normalt längre. Att må dåligt och känna mig värdelös känns som ett normaltillstånd för mig. 

Jag har ju psykiska problem men vet inte vad som är vad. 

Senaste gången jag var så där speedad deppade jag ihop efteråt och då blev det väldigt mörkt några dagar. 

Men som sagt, jag kanske bara är så här. Anledningen till att jag funderar i de banorna är ju att jag känner igen mig i min farmor och att psykiatrikern tog upp bipolaritet med mig. Det är också därför jag inte har fått SSRI någon mer gång när jag har deppat ihop utan andra alternativ. 

Jag försöker mest förstå mig själv. Just nu har jag en rätt lugn period (peppar peppar) och försöker reda ut vad som är jag och vad som är traumaresponser. 

Om jag hade levt ett lugnt normalt liv så hade jag kanske kunnat se ett eventuellt mönster. 

Depression vet jag förstås vad det är tyvärr men de här speedade perioderna förstår jag inte. Jag känner igen dem från min farmor men som ni skriver så är man inte medveten om att man har hypomani. 

Jag känner ju själv att jag måste andas, dra mig undan etc. för att stoppa det inre drivet, även om det inte fungerar. 

Under den där längre perioden som jag beskrev ovan så tänkte jag inte att jag kanske hade hypomani utan jag bara körde på med, som jag ser det, riskfyllt och lite excentriskt beteende för att sedan krascha helt. 

Jag vet inte om det var riktat till mig men om du har läst mina tidigare inlägg så borde det framgå att det inte handlade om allmän upprymdhet eller att vara tokkär, utan om att jag hade ett beteende som kostade mig jobbet och att jag tog risker (bl.a. sexuella) som jag aldrig skulle göra annars. 

Jag kan tillägga, apropå sömndiskussionen ovan, att jag hade svåra sömnproblem då. Jag sov ibland bara två-fyra timmar men var ändå lika speedad, 

De speedade perioderna började långt innan jag fick diagnosen PTSD pga ett våldsamt ex. Jag har fått behandling mot min PTSD och den delen har blivit mycket bättre även om jag inte vet om jag är helt botad. 

Jag försöker mest förstå mig själv som jag skrev ovan. Att jag tar upp hypomani beror på att vi har bipolaritet i släkten och att psykiatrikern tog upp det som en förklaring till min reaktion på SSRI. 

Det är svårt att se ett mönster eftersom jag har upplevt flera svåra trauman genom åren men jag ska börja kartlägga de här speedade perioderna och se hur ofta de kommer och hur länge de varar. 

Jag har inga säsongsrelaterade depressioner heller men jag har svårt att se i vilken utsträckning de triggas av yttre eller inre faktorer eller en kombination. 

Om jag hade levt ett normalt liv utan större händelser så skulle jag som sagt kanske ha sett eventuella mönster. 

Just nu mår jag ärligt talat skit och känner mig apatisk men så kan det ju vara ibland. 

Jag önskar bara att jag kunde ha någon form av stabilitet i humöret och att det inte skulle pendla så mycket.