Hypomani?
Ibland är det som om jag blir väldigt speedad och på strålande humör. Jag pratar fortare, skämtar och blir effektiv i det jag sysslar med.
Det är en rätt behaglig känsla även om det känns som ett inre driv som jag inte riktigt kan hejda. Jag måste medvetet stanna upp och ta några djupa andetag för att inte snacka ihjäl folk ha ha.
Vi har bipolaritet i släkten. Min farmor (som jag är väldigt lik på flera sätt) hade diagnosen manodepressiv som det hette då och min far uppvisade precis samma mönster även om han vägrade gå till psykolog.
Själv kan jag inte se några tydlig episoder av hypomani varvat med depressioner. Jag har haft tre tunga depressioner i livet (jag är medelålders nu) men de var alla triggade av traumatiska yttre händelser.
Under en av depressionerna fick jag SSRI och jag blev extremt speedad då. Psykiatrikern avbröt behandlingen eftersom han menade att medicinen hade triggat någon form av mani.
Det jag tycker är märkligt är att de här tillfällena när jag blir speedad bara håller i sig en dag eller kortare stunder. Jag minns bara ett tillfälle när det höll i sig under en längre period.
Jag gör inga omdömeslösa saker så jag har ändå lite självkontroll när det händer men jag måste som jag skrev aktivt försöka lugna ner mig. Det händer att det blir obehagligt när det bara snurrar på och då drar jag mig undan.
På ett sätt önskar jag att jag kunde må så oftare. Jag har full respekt för det lidande som mani kan innebära men jag mår ju bara toppen och tycker att jag är så himla bra, vilket jag verkligen aldrig tycker annars utan kämpar med stora självtvivel.
Jag kan tillägga att jag tar Brintellix pga depression sedan en längre tid tillbaka men jag tror inte att den medicinen triggar mani.
Skulle det jag beskriver kunna vara hypomani?