Barnen exkluderade

Det känns som något viktigt saknas i historien. Även om din man inte vågar säga emot så måste ju det här vara ett fullskaligt samtalsämne hos din man och hans syskon. Du menar alltså att ingen ifrågasätter sin mamma om varför ens egna/bara vissa barnbarn inte får komma? Inte heller barnens kusiner undrar vart de är?

Någon (din man eller hans syskon) vet definitivt anledningen men är inte ärlig mot dig eller mot sin bror. 

Han vågar inte ta konflikter och både han och syskonen har formats efter mamman. Ingen säger något, de vet om att det är bättre att vara tysta.

Problemet som uppstår är väl att jag är uppfostrad till att man säger ifrån om någon blir illa behandlad. Men att jag säger ifrån gör ingen skillnad när alla andra bara svansar efter henne. Jag har testat att säga hur jag känner och varje gång har det blivit attack tillbaka och mycket smutskastning till övrig familj. Så jag har gett upp den vägen Och står på mig om att min man måste säga ifrån, det är bara honom hon vill kännas vid. 

Är det stor åldersskillnad på era barn och kusinerna,  de kanske bara inte vill ha småbarn med?

Vi står inte nära min mans syskon och familjer, men vi träffas på barnen kalas, vuxenkalas, jul osv. Och har inga problem med varandra  

barnen som var med är både yngre och äldre än våra barn  

vi har en närmre kontakt med min sida, även om de bor längre bort och det handlar mest om att jag och mina syskon är måna om att hålla kontakten med varandra

jag har sagt till min man att jag blir arg på hennes beteend, men mest sårad över att han sitter där och låtsas som ingenting och bara accepterar det. 

Det finns en lång historia och främst består det av konflikter mellan mig och henne, men barnen har aldrig gjort något fel. Vad hon tycker om mig vet hela släkten om, det har hon inte varit tyst om och jag har inte känt behov av att ens ge min version av det. har tänkt att det ska vara mellan henne, mig  och min man.

Men hon behöver ju inte låta det gå ut över barnen. Vad jag än har känt om henne så har jag alltid bjudit in på firande, köpt presenter från barnen varje födelsedag, julklapp, fixat morsdagpresent, skickat bilder på barnen, har även tidigare gjort försök att ta med henne på mindre resor just för att hon är farmor till våra barn. Men nu har jag sagt till min man att jag slutar med det här tills att han tar ett ordentligt samtal med henne och säger ifrån  

 

Nej, fanns både äldre och mindre barn med. 

Anledningen till att jag frågade är för att jag gått igenom samma sak med min mans familj. Det slutade dock med att vi inte har någon kontakt med dom alls längre och nu har det väl gått cirka 8-9 år. Hemskt tragiskt k början, sen förstod jag att barnen mådde bättre av att inte ha någon kontakt alls, än att ständigt bli åtsidosatta och tydligt särbehandlade ???? 

Håller med.

Är hon elak mot barnen så har hon bränt sina skepp tycker jag, en sådan person behöver man undvika. 

Har svårt att se problemet. Låter mer som en vinst att slippa en släktträff och få egentid med barnen.

Hur kan din man ens gå dit utan er?! Det hade min man aldrig gjort! Och vi har haft en del konflikter med hans mamma också! Men att inte bjuda med barn barnen är ju fruktansvärt! Då borde ju din man visa att han väljer sina egna barn framför henne! Han kommer inte utan dom skulle han sagt! Han måste börja visa vart skåpet ska stå! Fy vilken människa mamman verkar vara. Jag hade blivit vansinnig och låtit henne få höra!!

Det låter som att din man och hans syskon har en del att bearbeta. :( 

Jag tycker inte att problemet är din svärmor (även om hon låter hemsk), utan din man.
Du och din svärmor har inte valt varandra, det har däremot din man. Dessutom har han barn, som han (antar jag) har valt att ha. Ändå godkänner han att ni blir illa behandlade. Detta hade jag aldrig accepterat. Om han tycker det är okej att jag och barnen blir illa behandlade, då kan han dra.
Och ja, det är ett godkännande att bara acceptera det utan att säga ifrån, utan att stå upp och gå, osv.

Det verkar som om en del som svarar i tråden utgår från att TS´ man kommer från en normalfungerande ursprungsfamilj. Man utesluter personer av rimliga skäl, att de har diagnoser och inte kan uppföra sig, eller är det stora åldersskillnader mellan barn så de inte har något utbyte av varandra. Det här är inte fråga om något sånt.

TS´ svärmor har snurrat upp hela ursprungsfamiljen i ett dysfunktionellt nät. De som sitter i nätet (som TS´ man) vet antingen inte om att de sitter fast eller också vågar de inte ta sig loss. Förmodligen är TS´ man utsedd till familjens syndabock av sin mamma, övriga familjen hänger på, kanske av rädsla för att gå från favoritbarn (golden child på engelska) till syndabockar om de skulle säga emot mamma/svärmor. TS´ man har fullt ut accepterat bilden av sig själv som familjens felande länk, han har internaliserat bilden, som det heter. Han tycker att detta är helt normalt och logiskt, för det har han lärt sig ända sen han var liten.
TS och deras barn ser att detta är sjukt och fel. Barnen tycker att farmor bara skäller och är elak mot dem, och TS är totalt utesluten av svärmor. Svärmor vet att TS synat bluffen, därför får hon inte vara del i det dysfunktionella familjenätet.

TS, börja läs på om dysfunktionella familjer och narcissistisk personlighetsstörning, och skaffa dig verktyg för att till en början skydda dig och barnen. Din man kanske går att rädda, men det är inte lätt.

Fy vilken ynklig rövhatt din man är TS, att inte stå bakom och backa sin familj är bedrövligt och helt oacceptabelt tycker jag 

Tack! Det här låter mitt i prick och ger mig svar på väldigt mycket. 

När jag såg din tråd kände jag att jag ville svara, eftersom jag kände igen några dysfunktionella personer i min närhet. För min del var det en stor lättnad när poletten trillade ner och jag förstod vad det var fråga om, det blev en total förändring i mitt liv. Jag lärde mig om gråstensmetoden (grey rock method, finns mycket att läsa på engelska), och det har liksom varit en nyckel till hur jag ska handskas med dessa människor.
Det svåra för din del tror jag är din man. Han lär inte vilja inse att det är något fel på hans mamma och deras familjedynamik. Han är förmodligen totalt genom-manipulerad. Hans mamma har lärt honom under hela hans liv att det är honom det är fel på, och hon är mer eller mindre ofelbar. Hur mottaglig är han om du försöker prata med honom om hur hans mamma behandlar honom, dig och era barn?

Jag känner att han lyssnar ibland, men ger inget gensvar. 

han har kunnat se vid vissa tillfållen hur ledsen jag eller barnen har blivit, men han kan inte bemöta det. det har hänt att han har sagt förlåt och att han uttrycker att han ska förbättra sig och att han ska prata med henne, men han vågar aldrig säga något till henne. Brukar sluta med att han pratar med henne när jag inte hör och att han träffar henne när jag är på jobbet. Förklaringen till det när han blir upptäckt (jag har aldrig förbjudit någon relation) är oftast att han gör det för att få henne lugn.