Klara separation tips

Är där nu. Levt så sen i somras och det är både slitigt och inte.

Slitigt för att jag inte kan styra. Det är mannen som ska hitta nytt boende, jag ska bo kvar. Visst jag skulle kunna vara stenhård och sätta ett benhårt datum men samtidigt blir det inte bra för barnen. Så jag försöker andas och leva i nuet. Ta promenader på kvällarna och inte vara hemma så mycket. Men jag är en planeringsmänniska och att varken kunna planera eller påverka är frustrerande och sliter på mig.

Sen går det orimligt bra för att vi nu knappt har några konflikter. Det är som att ingen av oss orkar tjafsa för vi vet att allt är övergående. Var jag som ville skiljas så mannen har haft några perioder av bryt över att allt i hela världen är mitt fel. Men överlag så klarar vi av att hålla oss operativa med hus och barn förvånandsvärt bra.

Sen får vi se då hur det blir när han väl flyttat. Det kommer nog bli slitigt på ett annat sätt. Då måste vi ju samarbeta på ett sätt med var barnen ska vara och när och hur och såna saker. Kanske blir konflikter. Kanske inte. Oroar mig lite samtidigt som jag verkligen ser fram emot att få komma vidare.
 

Inser att jag missat att svara.

Vi har inte små barn. Den yngsta är 15. Äldsta drygt 20 och pluggar i en annan stad. Nummer två flyttar nog till nästa höst för plugg och trean går på gymnasiet. Så i praktiken de två yngsta som berörs mest.

Jag kommer ta över huset men det har inte behövts någon jurist. Räckt med värdering av mäklare och banken och ett egensnickrat bodelningsavtal.

Stämningen hemma är ibland stel men oftare bara rätt tyst och ofta för normal för min smak. Har varit supertydlig att jag inte kommer ändra mig men ibland agerar mannen som att jag tvivlar på att han ändå helt förstått fast han budar på lägenheter. 

men ja det hade kunnat vara mycket värre. Men ska bli väldigt skönt när allt faller på plats.