Allvarlig psykisk ohälsa med barn

Jag fick hjälp av psykiatrin att prata med barnen när de var små. Men vet inte om jag hade sagt något om jag var helt symtomfri faktiskt. Tänker att det är risk att det bara leder till onödig oro eller skam?

Tack för ditt svar fellow bipolär! Jag tänker precis som du i ena vågskålen. I andra tänker jag att det vore bra med lite vaksamhet på tidiga tecken vid en ärftlig sjukdom då jag själv haft hjälp att förstå min sjukdom av att en förälder var sjuk. Och någonstans stör också skamkänslorna mig, de finns ju där men borde inte finnas. Men jag ska fråga psykiatrin, faktiskt inte tänkt på det. 

Tycker inte heller att det borde vara så men så är det. Så var meveten om att det finns en risk att du och barnen får reaktioner om ni är öppna med det. 

Nu  vet jag inte vad som räknas som allvarlig psykisk ohälsa, men jag har grov depression. För ett tag sedan var det så dåligt att jag hamnade på psykakuten och var väldigt nära till att sluta finnas öht. Tar nu två antidepp av olika typer för att må mer eller mindre ok. Barnet är 7, hen vet att jag har depression och tar mediciner. Hen stälde en del frågor när jag mådde riktigt dåligt och senare, när jag började med mediciner. Jag svarade på alla och så fick hen veta på ett naturligt sätt så att säga.

Lite skillnad när man har symtom, då märker ju barnet hursomhelst och det blir fel att inte berätta. Skillnad när man är symtomfri i en ärftlig och kronisk sjukdom.

Så är det nog. Personligen skulle jag berätta om en ärftlig sjukdom. Det är viktigt med sådant information, plus jag jag är alltid för att normalisera samtal om sådana ämnen. När är det rätt tid berätta - beror inte på barnets åldern, utan på mognaden. Det är bara att känna efter tycker jag.

Lite skillnad på depression och psykossjukdom. Med det senare får man räkna med att omgivningen kan reagera negativt och ta avstånd på olika sätt. Är man symtomfri tror jag inte att det alltid att det är bäst är bäst för barnen att berätta.