Trött på mansgrisen

TS, har du på allvar tagit reda på varför? Vad är de bakomliggande orsakerna?

Om du för din egen skull vill göra något åt problemet, om du vill få till en förändring, så är det ju bra att tänka på att det är omöjligt göra något åt problemet, omöjligt få till någon förändring, om man inte känner till varför det förhåller sig på ett visst vis.
OBS: Jag tar absolut INTE ställning för honom, jag tar inte ställning gällande rätt eller fel.
Jag tar ställning till om du för din egen skulle önskar en förändring.

På din beskrivning följer också mina funderingar, om din beskrivning stämmer, varför valde du honom? Varför valde du att skaffa barn med honom, varför valde du en man med dessa personliga egenskaper som far till dina barn?

För dig som kvinna, likväl som för de flesta kvinnor, kan det vara bra att förstå och för sin egen skull reflektera över olikheterna mellan könen.
Allra bäst, bäst för sin egen skull, är det ju att reflektera över detta innan man går in i en livsförändrande relation och framförallt INNAN man som kvinna fattar sitt beslut att skaffa barn.
Vad är de största olikheterna mellan könen?
Vad innebär det att vi faktiskt och helt naturligt är av MOTSATTA kön, vilka olikheter och motsättningar kommer detta att medföra i livet?

En berättigad fråga är ofta eller alltid; ville han ha barn?
Eller var det egentligen du som villa ha barn och han gick med på detta för att tillgodose din vilja?
Nästan alla kvinnor svarar reflexmässigt "det är klar att han ville ha barn...", men utan att på djupet reflektera över frågan.
Det är mest bekvämt att inte reflektera för det kan det leda till grubblerier eller ren skräck, tänk om han egentligen inte vill ha barn?

Sant är nämligen att de allra flesta män först och främst vill vara älskade av sin kvinna (och de vill ligga...), eller åtminstone är rädda för att bli ensamma (inte få ligga...), denna ösnakn och vilj aär oftast starkare än viljan att skaffa barn.
Men medvetet eller omedvetet går de då med på att skaffa barn, de intalar sig själva (oftast omedvetet övertalar sig själva) att de vill ha barn. Men i själva verket handlar det ofta, helt eller delvis, om att mannen upplever det som ett villkor att man ska skaffa barn, för att han ska få vara älskad av kvinnan och/eller för att han inte ska bli ensam.

När sedan verkligheten kommer i kapp, man har fått barn tillsammans, och kvinnan inte längre älskar honom på samma sätt (bl a att han inte får ligga på samma sätt som tidigare...) så rasar en del av världen samman för mannen.
En mycket tydlig sak brukar vara att motivationen blir mindre eller helt går bort, när kvinnan inte längre äskar honom på samma sätt som tidigare.

Detta är en del av bakgrunden till att jag undrar:
TS, har du på allvar tagit reda på varför? Vad är de bakomliggande orsakerna?

Sant är att människor klarar det allra mesta om bara rätt motivation finns.
I ditt fall, är det hans motivation som brister? I så fall varför brister den?
Om du önskar en förändring, vad kan du för din egen skull göra åt saken?

.

(Det är väl bäst att jag upprepar, även om det knappast är lönt:
OBS: Jag tar absolut INTE ställning för honom, jag tar inte ställning gällande rätt eller fel.)

Det andra barnet var inte planerat egentligen
Det är uppenbarligen känt för dig och för er åtminstone en del av de bakomliggande orsakerna. Kanske det mesta...

Det där du skriver kanske förklara och besvarar en hel del, kanske det mesta, av de frågeställningar jag ställde till dig i mitt förra långa inlägg?

Är detta förklaringen till varför?
Finns det mera?

Vad kan du göra åt det? Vilka val har du gällande hur du i så fall ska gå tillväga?

Vad vill han? Vad vill ni ömsesidigt och gemensamt? 
Vilka delar är ni överens om?
Vad är var och en överens om? Vad är ni gemensamt och ömsesidigt överens om? Då menar jag gällande vilka saker är ni genuint överens om att ni har en helt gemensam och båda har en samstämmig syn?

Det handlar alltså inte om vad som är rätt eller fel, vem har mest rätt, vad är rättvist eller orättvist, utan att ni är överens om läget, om vad var och en av er faktiskt tycker och känner?
Om ni (eller du) väljer att inte vara konstruktiva utan i stället väljer att enbart fastna i rätt eller fel, eller i orättvisor, så hindrar du/ni er och det blir omöjligt att lösa problemet, eller minska problemen.

I vilka av dessa delar och problem har ni en gemensam syn, i vilka delar tycker båda lika och båda är lika nöjda?
Och till vilka delar skiljer det sig åt?
Vilka är de mest betydande delarna där ni inte har samma syn? 
Varför?
Har ni båda ett gemensamt intresse (t ex älskar ni varandra...) att tillsammans och gemensamt göra något åt de saker som skiljer?
Eller är det bara du som önskar förändring?
Hur går ni, eller du, vidare utifrån dessa förutsättningar?

Allt detta om du för din egen skull önskar dig att få till en förändring...

Och varför upprepas det gång på gång att kvinnor fattar sitt eget val att starta en livsförändrande relation ("kärleksrelation..!) med dessa hjärndöda apor som saknar all uppfostran?

Och varför i hela världen fattar dessa intelligenta kvinnor sitt beslut att välja dessa män som far till sina barn? Alltså väljer till sina barn en far som är att likställa med en hjärndöd apa som saknar uppfostran?

Och sedan skyller sitt val på den hjärndöda, och frånsäger sig allt ansvar för sina egna val, utan skyller allt på de där generellt hjärndöda aporna.

Detta sker dessutom under medhåll, tillrop och uppmuntran från sina lika högt intelligenta medsystrar,
och från sina mammor som visat sin intelligens när de uppfostrade de hjärndöda. Och alla de intelligenta, systrar och deras mammor, kan generellt tillsammans konstatera att ingen av dem har något eget ansvar för de livsavgörande beslut som de har fattat åt sig själva och till sina barn...

Hon ville ha katt.
Han ville inte ha katt (bl a för att han är pälsallergiker).
Så nu har de katt.

Och hur motiverad är han?

Han var bäst, han var motiverad, han var lycklig, för han hade den kvinnan han älskade, och han älskade henne för att hon älskade honom. Han fick känna sig älskad, och han fick ligga.
Såväl hon som hela familjen, släkten och alla imponerades av hur motiverad och och vilken bra man han var.

Nu älskar hon sin katt mer än sin man.
Han har allergiska reaktioner, han är less på katthår och kattpiss, hon bara kelar med katten, han känner sig inte älskad och han får inte ligga.

Och hur motiverad är han?

(Exemplet katt kan ersättas med exemplet barn...)

Det märks alltid innan, om man bara vill anstränga sig lite och ta redan på vilka personliga egenskaper en person har.
Grundläggande personliga egenskaper ändras knappast alls, framförallt ändras de inte plötsligt.
Om man har valt att agera på ett sådant sätt att man inte ville märka det innan, man valde att blunda för de personliga egenskaperna, så har man självfallet ett ansvar för sitt agerande.

"Vissa" väljer inte generellt att strunta i barnen. 
Nej, det som händer i de allra flesta fall är att motivationen för att ta ansvar har försvunnit på vägen.

Vilket ofta beror på att väldigt många av "vissa" egentligen inte vill ha barn.
"Vissa" går med på att skaffa barn, medvetet eller omedvetet, för att kvinnan ska vara glad och älska dem.

Ofta är det ett villkor från kvinnan, uttalat eller icke uttalat, att för att hon ska älska mannen, för att hon ska vara glad, så är villkoret att de skaffar barn.

Ofta är "vissas" motivation så stark att få vara älskade, och/eller motivationen att hålla sin kvinna glad, att de övertygar både kvinnan och sig själva att de vill ha barn, trots att de innerst inne inte har satt sig in i situationen, inte förstår vilken extremt stor skillnad det blir i livet, förstår inte att kvinnans kärlek till mannen nästan alltid förändras väldigt mycket när barnet kommer.

"Vissa" är mycket motiverade att göra allt som står i deras makt för att få vara älskade av sin kvinna och för att kvinnan ska vara glad.

Kvinnans kärlek förändras pga barn, kärleken till mannen minskar betydligt, och i många fall förr eller senare försvinner kärleken helt, kvinnan är inte längre glad, efter att barnen har kommit.
Motivationen hos "vissa" försvinner då som en självklar följd, eftersom motivationen byggde på att han ville vara älskad och han ville att kvinnan skulle vara glad.

Allt det som motiverade honom, allt det han önskade sig, försvann p g a barn. Därför finner "vissa" inte motivation till att ta sitt ansvar för barnen, de barnen som kvinnan önskade sig och som är orsaken till hans förlust.
När man öppnar sitt sinne och tänker efter, beaktar det jag beskriver ovan, så är det självklart att mannens motivation försvinner helt eller åtminstone delvis.

Rätt eller fel saknar betydelse i sammanhanget, oavsett vad kvinnan tycker eller oavsett vad kvinnor generellt tycker. 
Vad detta leder till hos "vissa" är givet när det som motiverade mannen, det han önskade sig, plockas bort och förnekas honom, när det som motiverade honom är borta så blir resultatet detsamma, oavsett om kvinnor tycker att det är rätt eller fel.

Som sagt var, och vilket visas med ditt inlägg, den naturliga förklaringen består mest i brist på motivation.
Rätt eller fel saknar betydelse i sammanhanget, oavsett vad kvinnan tycker eller oavsett vad kvinnor generellt tycker.

Om du behöver inbilla dig själv att motivationsfaktorn handlar om att män generellt har ett behov av att dyrkas på en piedestal så får det uttalandet stå för dig och det säger nog mer om din människosyn än vad det säger om män. I de flesta fall, när någon i något sammanhang brukar prata om att en människa önskar bli dyrkad som att den sitter på piedestal så brukar sådana beskrivningar nästan alltid handla om en kvinna.

Självfallet kan både du och jag tycka att det är fel av mannen, men vad du eller jag tycker om saken saknar betydelse, för han återfår inte motivationen oavsett vad du eller jag tycker.
Det hoppas jag att du klarar förstå?

Motivation är en mycket stark faktor för människor. Vad förlorad motivation leder till hos "vissa" är givet när det som motiverade mannen, det han önskade sig, plockas bort och förnekas honom, när det som motiverade honom är borta så blir resultatet detsamma, oavsett om kvinnor tycker att det är rätt eller fel.

Samma gäller för alla människor, motivationsfaktorn är en mycket stark drivkraft, i minst lika hög utsträckning också för kvinnor.
Om det som tidigare var mycket starkt motiverande för kvinnan, om detta plockas bort eller förnekas så försvinner motivationen och detta får givetvis följder.
Oavsett om det är rätt eller fel så får det ändå följder.
Motivationsfaktorn är mycket stark, såväl för kvinnor som män, vilket jag alltså hoppas att också du förstår?

Du har fel. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så har de flesta män som skaffar sig en vilja att skaffa barn, de har ofta övertygat sig själva. Orsakerna till att de övertygar sig om detta är ofta att de vill vara älskade och att kvinnan ställer det som villkor för att hon ska älska honom.

OBS:
Jag har inte tagit ställning för eller mot någon, inte tagit ställning för eller emot manligt eller kvinnligt, inte uttalat mig om bra eller dåligt, inte om rätt eller fel.

Jag har bara i all välmening svarat på trådstareten och försökt hjälpa TS förstå åtminstone något om troliga bakomliggande orsaker. 
Jag har bara beskrivit vad som är det troliga gällande några av "tingens ordning".
Allt detta för att försöka hjälpa TS förstå vad en del av hennes och deras problem kan bestå av.
Allt i välmening för att hjälpa TS.
En positiv del är att ökad förståelse i sig ofta kan hjälpa och göra att bördan och problematiken känns mindre.
En annan positiv del är dessutom att ökad förståelse oftast är en direkt förutsättning för att finna vägar för att lyckas minska problemen.

Den som känner behov av att såga mina förklaringar, utan att ens seriöst resonera om dem,
utan att ens försöka komma med något eget positivt bidrag till TS,
den måste sakna gott syfte.

Svarslös?

Den som känner behov av att såga mina förklaringar, utan att ens seriöst resonera om dem,
utan att ens försöka komma med något eget positivt bidrag till TS,
den måste sakna gott syfte.