Trött på mansgrisen

Alltså jag vet inte ens var jag ska börja. Vi har en bebis på 4 månader och en tvååring som precis kommit in i trots deluxe. Jag älskar mina barn, men just nu känner jag mest irritation mot deras pappa. 😩

Han går till jobbet, kommer hem, äter maten jag lagat (om jag ens hunnit laga något), och sen ?vilar lite? på soffan medan jag försöker amma, trösta tvååringen som vägrar borsta tänderna och samtidigt plocka upp dagens leksaksberg från golvet.

Och när jag säger att jag behöver hjälp så får jag det där klassiska:
?Men jag jobbar ju hela dagen, jag är trött.?
Jaha? Och jag då? Jag jobbar ju också hela dagen, bara att mitt jobb inte har raster, lön eller tack.

Jag försöker prata med honom, men det känns som att det inte går in. Han tycker att jag ?överdriver? och att jag borde vila när bebisen sover (haha, jo tjena ? för då ska man ju hinna allt annat också).

Jag börjar seriöst känna mig som en bitter kärring, men jag är så trött på att vara den enda som ser vad som faktiskt behöver göras.

Någon annan som lever med en mansgris-light och undrar hur man tar sig ur den här obalansen utan att explodera?

Hur klarade han sig när han var föräldraledi?

Alltså jag vet inte ens var jag ska börja. Vi har en bebis på 4 månader och en tvååring som precis kommit in i trots deluxe. Jag älskar mina barn, men just nu känner jag mest irritation mot deras pappa. 😩

Han går till jobbet, kommer hem, äter maten jag lagat (om jag ens hunnit laga något), och sen ?vilar lite? på soffan medan jag försöker amma, trösta tvååringen som vägrar borsta tänderna och samtidigt plocka upp dagens leksaksberg från golvet.

Och när jag säger att jag behöver hjälp så får jag det där klassiska:
?Men jag jobbar ju hela dagen, jag är trött.?
Jaha? Och jag då? Jag jobbar ju också hela dagen, bara att mitt jobb inte har raster, lön eller tack.

Jag försöker prata med honom, men det känns som att det inte går in. Han tycker att jag ?överdriver? och att jag borde vila när bebisen sover (haha, jo tjena ? för då ska man ju hinna allt annat också).

Jag börjar seriöst känna mig som en bitter kärring, men jag är så trött på att vara den enda som ser vad som faktiskt behöver göras.

Någon annan som lever med en mansgris-light och undrar hur man tar sig ur den här obalansen utan att explodera?

Det kommer tyvärr inte bli bättre. Han har redan bestämt den inställningen och ju mer du tjatar desto mindre benägen kommer ham vara att hjälpa till.
Antingen accepterar (behöver inte gilla det) att han är sådan och gör upp en plan för varje dag. Gör plocka leksaker till en lek tillsammans med två-åringen. Hen kommer älska att få hjälpa till med småsaker. Trots kan komma från att hen känner av ditt mående. Med plan för dagen menar jag exalts rutiner för både dig och barnen. Det kommer barnen även må bra av. Så att k alla fall ditt liv fungerar. 

Eller så får du helt enkelt slänga ut grisen så kommer du få göra allt själv ändå men med mindre irritation.

Jag valde tillslut det senare och irritationen försvann. Han förstod inte varför... 

Vi blev särbo (på deltid iallafall) innan andra gemensamma barnet föddes. Delvis för att det funkar bättre med hans jobb men också för att det bara blir mer att göra för mig när han är här. Han är här några dagar i veckan och sover här, resten av tiden bor han hos sin mamma som bor stort och har ett extra rum och bor mer centralt (och närmare hans jobb) än vi. 

När han inte är här kan min mamma som bor nära komma hit och hjälpa till ibland med barnen, hon kommer inte så bra överens med honom.

Yngsta är 8 månader och vårt första gemensamma barn är 3,5. Ibland är 3-åringen med honom och farmor hos dom på helgerna så jag får lite egentid med bebis och mitt äldre barn från ett tidigare förhållande och 3-åringen får lite paus från lillasyster och kan få all uppmärksamhet. 

Det kanske inte funkar för alla men för oss funkar det bättre än att bo tillsammans på heltid. Annars hade vi nog gjort slut.