Dotter trivs inte hemma pga lillebror

Gör du och din man saker ensam med din dotter?
Typ gå ut och gå, äta, shoppa m.m.
Det handlar inte bara om att inte trivs hemma, det handlar även om att bli sedd, göra saker i lugn och ro. Att få vara ett barn. Att få vara arg på situationen och känna sig älskad.

Har ni avlastning för sonen?

Och idén om kortis som redan framkommit låter himla bra. Kolla upp det med kommunen! Jag tror att man får det genom LSS. 

Sök hjälp för ditt bristande föräldraskap. Sök hjälp hos kommunen för verktyg hur du ska uppfostra och läs böcker, utbilda dig på t ex Instagram.

Du måste ta tag i detta. En sjuåring som bankar på dörren? Eller hoppar i soffan? Det är ju inte diagnosen utan total brist på ledarskap av er som föräldrar. Tycker du att det är värt att förlora din dotter? För det är det som händer nu.

Regler och konsekvenser. Lycka till att styra honom om tio år om du inte kan nu.

Jag hade en lugn och bra familj men var inte heller intresserad av att hänga med mina föräldrar i den åldern. Reste ofta bort på helgen, hängde med kompisar och kom sen hem och sov. Jag skulle säga att mycket hör den åldern till. 

Jag blir lite ledsen när det skrivs att lillebror skulle vara dåligt uppfostrad. Han har en funktionsnedsättning och vid adhd finns en tumregel att man kan förvänta sig mognad motsvarande ett tre år yngre barn ungefär (information vi fått från BUP). Att en fyraåring har svårt att sitta still och se på film eller stör sitt syskon är betydligt lättare att ha förståelse för. 

Man får ju också då behandla sin sjuåring som en fyraåring i de situationerna. Har syrran kompisar hemma får man själv vara aktiv och leka med lillebror, ta ut honom tex. Det här är en del av adhd som jag tycker att det pratas för lite om - den senare mognaden. Man kan inte vänta sig att en sjuåring med adhd klarar samma sak som andra sjuåringar. Tre år yngre är en tumregel. Jag antar att det betyder att en del snarare ligger fyra år bakom vad gäller teximpulsivitet. Då har ts en pojke med en treårings förmåga till impulsstyrning, känsloreglering och konsekvensanalys, men han har samma behov - oftast större - av intellektuell och fysisk stimulans som sina jämnåriga. Det är en jätteutmaning för föräldrarna (och skolan!). 

Så TS, ta det inte personligt att dottern prioriterar vänerna, men fortsätt erbjuda umgänge och mysiga saker med er så att hon vet att ni finns där hon behöver er. 

Och fortsätt känpa på med sonen. Ni har säkert full koll redan på det här med fasta rutiner, förutsägbarhet och förberedelse. Man får jobba på med det. Är det på fasta dagar och tider han är med släktingar? Om inte är kanske det en bra idé för båda barnens skull. Då vet er dotter att varje torsdag är det lugnt hemma, tex. Hon kommer säkert inte vara hemma varje torsdag för det. Men hon vet att möjligheten finns. 

Npf är ju ofta ärftligt. Det kan kanske vara så att storasyster har drag av det som gör att hon är ovanligt känslig för störningar från lillebror. Det är en tuff situation för hela familjen. 

Har dottern samtalsstöd? Annars är tipset att pusha iväg henne till egen kontakt där hon får pysa ur sin frustration och säga exakt vad hon vill och uttrycka sina behov och att nån faktiskt hör och ser henne. 

Jag skulle säga att hennes egen diagnos också lyser igenom och hon har kanske inte märkt det själv men hennes reaktion på lillebror är ju direkt kopplad till egen diagnos I första hand .  Hon behöver någon som kan ge henne den insikten . Att vara tonåring med allt vad det innebär uppepå hennes diagnos måste kännas som rena härdsmältan för henne och hon är nog inte så medveten om det.  

/npf-mamma med egen diagnos... 

Förutom att hon är 16 år och därmed i en ålder där det är helt normalt att inte vilja vara med sina föräldrar särskilt oftast, tycker jag det är absolut förståelig att hon inte vill vara med sin bror. Jag har ett barn med ADHD och oftast skulle jag själv vilja fly.
Däremot är det absolut inte okej att hon kallar honom för elaka saker, detta måste ni sätta stop på.

Det som också lyser igenom i dina inlägg är att ni som föräldrar verkar vara rätt daltande med barnen. Ni föröker avleda sonen när han bankar på hennes dörr och skriker? Ursäkta, men vid ett inakzeptabelt beteende ingriper man mer bestämd än med ett försök till avledning. Okej, ni kan inte sätta munkavel på honom (eller jo, ni skulle KUNNA det, men ni FÅR nog inte enligt lagen), men ni kan absolut använda er kroppsstyrka till att avlägsna honom från dörren. Speciellt ett barn med ADHD behöver man ju vara extra tydlig med.

Sedan skriver du även hur ni gjorde allt din dotter ville när hon var yngre. Ja, då är det inte märkligt att hon hatar sin lillebror, när hon plötsligt inte regerar familjen längre.

Det jag tycker ni behöver göra, är att sätta er ner med henne, prata om vad ni alla vill och hitta kompromisser. Och så får man ställa krav på varandra. Detta inkluderar att man inte kallar familjemedlemmar "demon". Hon kan få berätta för er hur hon vill spendera sin tid med er föräldrar och så kan ni göra upp planer längre i förväg. Och som 16 åring - även om hon ur utvecklingssynpunkt kanske är bara 13 - är hon gammal nog att förstå hon hennes agerande påverkar hennes lillebror, så detta behöver ni också prata om och sätta tydliga gränser. De behöver inte spenderar mycket tid tillsammans, däremot ska de kunna befinna sig i samma hem utan drama. Hitta något som båda gillar och försök att få de att bygga upp en relation med varandra. Det kan vara enkla saker som att åka till simhallen och gör en tävling om vem som är snabbast i rutschkanan.

Utan att vara insatt i diagnoser och annat så tänker jag att lillebror känner verkligen av vad storasyster tänker. Och tycker. Allt han vill är att hon ser honom och hänger med honom. Ju mer hon undviker honom desto mer vill han vara med henne. Desto mer intensiv blir han för att få hennes uppmärksamhet. Desto jobbigare tycker hon. Att det är. 

Jag tänker att ni faktiskt ska backa lillebror i detta, utan att för den delen köra över storasyster. Ni får sätta ner foten mot systern lite grand. Jo, hon får åka till sin pojkvän men först ska hon spela yatzy (väl valfri aktivitet som passar båda och inte tar så lång tid) med lillebror. Kanske kan pojkvännen också vara med?

Sätt en timer på tiden som är lämplig för det som de ska göra och tydliggör det för både lillebror och storasyster att efter den tiden så får de göra andra saker. Så kan framförallt storasyster känna att hon kan åka till pojkvännen eller vad det är.

De kommer aldrig bli tajta med varandra men även som vuxen är det ändå bra att ha en okej relation med sitt syskon. 

För er relation med dottern är det också bra att sätta ner foten. Man får inte alltid göra som man vill, man ingår i en familj. Ni gör inte heller som ni vill alla gånger. Har själv en 16-åring och för det mesta är det ok att äta hos kompisar (eller ute om hen har pengar till detta), men vi har ibland har vi planerad familjetid (spelkväll, middag eller vad som finns på agendan) för att hinna ses allihop. Då planerar vi in det efter matcher och träningar så ingen kan skylla på det. Bjud in pojkvännen också! Hon har valt honom som en del av er familj ändå. 

Barnen har inte valt familjen, det är vi vuxna som valt att skapa den. Det är vi vuxna som ser till att skapa relationerna mellan barnen genom att vi umgås då och då. 

För övrigt tänker jag också att ni behöver prata med pojkvännens familj. Kanske även där säga till dem att de faktiskt får skicka hem dottern ibland. De kanske inte tycker det är roligt att ha henne där så ofta men inte vågar säga det högt? Vet föräldrar som beklagat sig men inte vågar säga något för att riskera att barnen ska bli arga. Barnen tycker inte att föräldrarna ska prata med deras respektive föräldrar osv. 

En diagnos är aldrig en ursäkt att bete sig illa. Ni får helt enkelt styra upp att lillebror sköter sig och jobbar för att han inte ska hoppa på henne eller skrika. Hon har rätt att kunna vistas i sitt eget hem och vara bekväm och trygg där. Ni måste förstå att båda barnen är ert ansvar och ni misslyckas just nu med att finnas där för båda två. 

Ta ert föräldraansvar nu, herregud.

Vi har lite samma problematik som ni TS. Äldre syskon som inte får vara ifred och "flyr fältet" pga yngre syskon med NPF som är väldigt väldigt på.
I vår familj har det hamnat på oss föräldrar att avleda och hitta på saker, det är det enda sättet. Att be den yngre att bygga lego själv lite så att jag kan börja med maten tex går inte för det enda han vill är att gå bort till storebror och hänga i hans rum. Oftast med den bästa av avsikter, han älskar sin bror (10+ år åldersskillnad) men har svårt att respektera gränser. Storebror kan ha kompisar eller tjejer där, det som sker i rummet passar sig inte för yngre barn, han har läxor, han vill sova osv. Han bjuder in och förstår att lillebror inte är som andra, han är jättefin med honom. Men vi är också noga med att han har rätt att säga ifrån och bli respekterad. Är dörren stängd så är den. 
Lillebror är tyvärr för liten för att man ska kunna använda det tvärtom och säga att du skulle bli jättearg om någon klampade in i ditt rum. För han älskar det, han vill aldrig vara själv

Alltså vilket jäkla beteende! Om det har varit mitt barn, hade jag inte lockat för att hon ska spendera tid hemma/med oss, utan jag hade rytit ifrån ordentligt och gjort det klart för henne att detta är helt oacceptabelt och att beteendet slutar NU. Annars får hon leta eget boende.
Detta är värsta mobbningen och svår psykisk våld hon håller på med, och aldrig i livet skulle acceptera det.

Bekräftar ni barnens, kanske främst dotterns, känslor så att hon känner att ni förstår henne? Min erfarenhet är att det krävs övertydlig och upprepad bekräftelse. Och att samtalen där man bekräftar de känslorna inte kombineras med samtal om att ni vill att hon ändrar beteende. Jag tänker att hon kan behöva samtal där hennes känslor tillåts ta all plats och ni lyssnar, frågar och kanske tröstar.Utan att värdera eller tjata om hur hon behöver förändra sig. 

Jag frågar eftersom jag själv är dålig på detta. 

Att bara prata med henne räcker tydligen inte, när hon inte ändrar beteendet.

Och nej, jag letar inte fel. Jag utgår från det du skriver, och det du skriver är att hon har fått styra och ställa och bestämma som hon vill under en längre tid. Du har ju även nu här skrivit hur hon kontrollerar er (det jag markerade fet). Och så skriver du hur hon trakasserar sin lillebror åt det grövsta. Till en sån grad att tom hennes kompisar reagerar. Detta är helt sjukt och komma sätta ordentliga spår på pojken.
Och i ditt senaste inlägg skriver du hur hon även är elak mot sina andra syskon. 

Men tydligen skrev du bara tråden för att få medhåll hur duktiga ni är och att ni gör allt rätt. För du tar inte till dig något som kan klassas som negativ kritik.

Jag tror att ni har hamnat i en ond spiral där allt är tjat och allt är negativt just nu. Vi hamnade i samma, nu är vi bonusfamilj så lite andra förutsättningar men ändå samma mönster. Min sambo har två barn där adhd-diagnoser tillkommit sedan vi flyttade ihop och det har varit väldigt jobbigt för framför allt mig och mitt barn, men det har påverkat oss alla. Det blev mycket tjat på saker som var fel och saker som inte känns ok, beteenden som inte är ok osv. Till slut fick vi gå till en socionom hos kommunen för att kunna hålla ihop familjen. Våra barn är större än er minsta men beteendena har varit lite likadana.

Rådet vi fick var att en period fokusera bara på det som är bra. Inte uppmärksamma det som är negativt förutom om det var väldigt grova grejer. Jag var väldigt skeptisk till det från början men det gav frukt relativt fort ändå och det blev mycket lugnare och mer positiv stämning hemma.

Som jag har förstått så har båda två en diagnos. Utan diagnos så kan man ändå bli irriterad på syskon eller på vem som helst som tränger sig på när man inte vill umgås. Om han är 7 år gammal så tänker jag så borde man förstå att om man vill ha kontakt så tvingar man sig inte på att det har motsatt effekt? 

Det låter väldigt infekterat och som att ni är väldigt mån om att barnen ska få som dom vill.... att ni tjatar men det har ingen effekt på 16 åringen. Så kanske lika bra att inte säga så mkt om det inte har någon effekt. 
Jag tror inte på att agera i fruktan när man gör saker. Inte särbehandla henne för att ni är rädd att hon inte vill bo hos er. Jag tänker också att hon är i en ålder där man vill vara mera självständig och inte har samma behov av att umgås med familjen. 

Jag tror att en utomstående skulle behöva hjälpa till att se över hur ni kan göra för att alla ska trivas o må bra. En utomstående som kan komma på ett sätt hur lillebror o storasyster kan spendera tid tillsammans bara dom två o göra något som dom båda gillar, så att syskon banden stärks mellan dem. 

Lycka till...

Utomstående kanske oxå kan komma på besök och sen ge tips på hur man kan hantera lillebror. Hur han kan lära sig att agera och stå emot impulsen med alternativa handlingar tex. Annars tex kanske om storasyster leker 15 min med lillebror så blir han nöjd o låter henne vara sen....?!

Shit vad ni kämpar, TS! 
Jag tycker att ni verkar göra väldigt mycket rätt. Men precis som att ett barn med IF inte blir skitsmart av rätt stimulans och träning får inte ett barn med svår adhd en massa impulskontroll mm bara för att man sätter gränser och är tydlig. Om förutsättningarna inte finns där så gör de inte det. Men som förälder gör man ju så klart allt man orkar för att ens barn ska bli så självständig och välfungerande som det är möjligt inom dess medfödda förutsättningar. 

Det är konstigt att så många utan problem accepterar att dyslektiker lär sig läsa sent, att barn med IF har svårare att lära sig och att barn med Tourettes har tics. Men att barn med adhd har problem med tex impulskontroll och känsloreglering verkar vara så mycket svårare att begripa. 

Nej men ta inte någon hjälp av en utomstående om ni nu är så himla perfekta...ni har ju gjort allt....den kan ju inte se med andra ögon som inte är hemmablinda ...

Ursäkta att jag inte visste att man är som fyra år när man är sju och har adhd, det trodde jag faktiskt inte.....

Jag tycker det var ganska bortkastat o försöka skriva något här....

Ja vill bara förklara att jag inte hade tänkt tvång utan att man förklarar att om du leker med lillebror en stund så är det större chans att han inte försöker komma in på ditt rum sen. 15 min var ett förslag men det kanske låter som ett krav...allt ska låta så gulligt då eller....

Så jobbigt, det låter verkligen som att ni har gjort allt för era barn. Vad tycker övriga äldre syskon om storasyster? det låter ju faktiskt mer som att det är hon som har mest problematik med så låg respekt till faktiskt alla i Familjen. Har ni provat att sluta swisha henne pengar ? att hon får förtjäna dessa genom gott beteende?