Anonym (TS) skrev 2025-10-22 17:05:41 följande:
Vi upprepar varje gång att storasyster vill vara ensam på sitt rum, vi tar fysiskt bort honom varje gång. Vi bygger lego, pysslar, ser film, går ut osv. Men det går inte att avsätta en person att hela, hela tiden vara med lillebror. Jag tänker att det behöver gå lite åt båda hållen. Att vi gör det vi kan samtidigt som storasyster behöver ha lite acceptans att det inte kommer vara 100%-igt.
Sen tänker jag att det blir lite spänning i det förbjudna också. Att aldrig få komma in, aldrig få vara med, aldrig få uppmärksamhet gör ju att han gör allt för att få just det. Han är inte alls lika brydd i syskonens kompisar. Visst är han på där med, men ger sig ganska snabbt då de gärna har med honom. Men då dörren alltid är stängd till något form av umgänge eller bara att få se vad som händer så blir nyfikenheten ännu större just hos storasyster.
Okej, då är det där skillnaden är. För vi måste avsätta en person att göra det för att förhindra att han går dit. Ibland när han hamnar i sin loop och bara vill in till brorsan så får annat som jag (eller maken) tänkt göra läggas åt sidan och så får vi ta den lille och hitta på något/aktivera oss tillsammans. Eller gå ut. Men vi har inte fler barn, bara dessa två, så för oss funkar det. Absolut inte optimalt och mycket av det man önskar kunna göra blir inte av (träning på egen hand, laga mer ordentlig mat) utifrån hur vi måste prioritera men ska stora killen kunna ha stunder då han är hemma med oss och inte flyr till andra så måste vi hålla lillebrorsan därifrån.
Vi har dock mer acceptans från den äldre, kanske för att han också är lite äldre än er dotter. Han förstår varför hans bror är så här, att det inte är vad man önskat men nu är det så och att den yngre inte förstår eller kan sluta som ett annat barn kanske hade gjort. Vår stora låter den lilla vara med när det passar, de kan kolla på film ihop eller spela Minecraft på PS4 så att den lilla liksom borde känna att han fått en dos av att hänga där. Och äldsta låter den yngre vara med ibland när han har sin flickvän hemma, då kan de spela UNO.
Han är ju samtidigt smickrad av att hans lillebror tycker så mycket om honom, det hade inte varit kul om det varit åt andra hållet heller.
Och vår äldsta son har aldrig sagt något direkt nedlåtande faktiskt. Eller att någon är störd eller att han tar livet av sig. Utan man hör oftast bara MAMMAAAAA eller GÅ UT HÄRIFRÅN. Så även det äldre barnet måste kanske fundera lite på hur man uttrycker sig, bara för att man är ansatt eller stressad betyder inte att det är fritt fram att säga vad som helst. Tycker jag. Jag kan visa förståelse och jag kan förstå att man känner som man gör men vissa saker bör inte komma ur ens mun (vilket ju gäller även oss vuxna).
