Har en 16 årig dotter som inte trivs hemma. Hon fick en lillebror för sju år sedan som har adhd. Han har alltid haft mycket energi och varit hyperaktiv. Men hon tycker att han är så jobbig att hon inte kan vara hemma. Hon har under senaste åren ofta sovit borta. Flera helger i månsden men sover allt oftare borta och speciellt nu efter hon fått en pojkvän. Senaste månaderna har hon i princip sovit där varje natt. Hon kommer hem nästan varje dag. Hämtar kläder, duschar eller liknande men åker direkt iväg igen. Hon äter sällan hemma, äter oftast hos pojkvännen och vi känner att vi snart behöver börja betala pengar till hans föräldrar för att hon typ bor där. När vi pratar om detta säger hon att hon inte klarar av att vara hemma. Att lillebror är så jobbig. Och jag förstår henne. Han är på henne hela tiden när hon är hemma. Vill vara med henne och hennes kompisar/pojkvän, bankar på dörren, skriker utanför hennes dörr, kommer in på hennes rum. När vi gemensamt försöker se en film en fredagskväll hoppar han på dem i soffan, skriker, söker uppmärksamhet. Jag förstår att hon tycker det är jobbigt. Vi försöker avleda, hitta på något tillsammans med honom, skicka iväg han till någon kompis eller liknande, men det är ett heltidsarbete och det funkar inte alltid. Han blir som manisk att vara på henne och hennes kompis/pojkvän. Han märker väl också att hon blir irriterad. Han ritar teckningar med hjärtan och förlåt och skickar in under hennes dörr. Han vill väl egentligen bara vara med henne ibland också, men hon har inget intresse av det. Hon pratar sällan med honom, visar inget intresse för honom utan kallar honom bara för ungjävel, jobbig, att han är en demon och liknande. Han får ALDRIG positiv uppmärksamhet av henne. Vilket nog också spär på att han verkligen vill få uppmärksamheten. Men hur ska man hantera detta? Hur ska man få henne att trivas bättre hemma? Hur ska man få lillebror att tagga ner? Och hur ska man få henne att acceptera att han finns?
