Denna bonusfamiljen är enbart kaos! Hjälp!

Alla barnen har ofrivilligt dragits in i detta. Varför är det bara synd om TS dotter? För att hon inte agerar ut som mannens dotter gör?

"Gottar sig" tror jag inte folk gör, åtminstone inte folk med nån sorts empati. Snarare blir vi förvånade över den blåögdhet som demonstreras genom supersnabb hopflyttning och dito barnalstrande.                                                                                                                                         "Lönnsirap" tänker galet; signaturen talar om livsstil och verkar tro att vi barnfria saknar relationer. Tvärtom är det så att den som är barnfri och har social kompetens  ofta har hunnit etablera många goda och slitstarka relationer. Vi har blivit allmänbildade och vi har hunnit resa till många intressanta platser. Vi har hunnit läsa och förkovra oss utan barn som tar oss i anspråk. Med detta sagt vill jag undanbe mig medlidande för att jag inte har några barn; jag har aldrig någonsin velat ha några.

Nja, nu är det TS som söker hjälp. Mannens dotter är ju mannens ansvar. Så typiskt att kvinnan ska t hand om andras barn också. 

Nja, nu var det väl ändå DU som tyckte att det var mer synd om TS dotter än mannens barn. Och DU har väl inget ansvar för några av barnen i den här frågan?

Jag tycker att det är väldigt rimligt att vuxna föräldrar tänker på alla barnen när man drar ihop en familj på det här viset. Båda vuxna bör ha alla barnen i åtanke, det är ansvarsfullt föräldraskap. Men det verkar ju varken TS eller mannen tänka på.

Ja, här håller jag med. De flesta av oss lyckas ju ändå gå genom de fruktsamma åren utan att hamna i den där röran. Och det är ju inte för att vi inte kan se att en eller annan karl är attraktiv, men sedan kan man ju tänka sig för också. För övrigt finns det säkra preventivmedel idag, så  det GÅR att både äta kakan och ha den kvar - det var svårare för hundra år sedan. 

Jag tycker så synd om alla ungar som dras in i sådana hör röror, de har ju själva inget annat val än att bo där. 

Det är inte synd om dig, det är synd om barnen. De har inte valt det här. Det barn du bär kommer aldrig någonsin få växa upp i en normal familj. Det är dömt till att kastas runt varannan vecka hela sin uppväxt och aldrig ha ett riktigt hem. Det barnet är det synd om, inte dig. De andra barnen går runt och mår dåligt för att de tvingats in i en ?mysig, modern bonusfamilj?. De barnen är det synd om, inte dig. Du valde detta.

Ta dottern och flytta ut. När barnet är fött så adoptera bort det, låt det få komma till en trygg och kärleksfull kärnfamilj. Glöm alla impulsiva misstag och fokusera på din dotter och karriär. 

Som vanligt när det är problem i bonusfamiljer kommer någon ur FL-maffian och påpekar hur dum man är som trodde det skulle fungera, att man borde ha fattat att det inte skulle funka, att man får skylla sig själv och lösningen är att separera. Jag fick samma i min tråd som jag skrev.

Den här situationen påminner mycket om min egen, förutom att vi inte hade lika bråttom. Det är inte det som är problemet här. Vi var tillsammans två år innan vi flyttade ihop, bodde ihop i två år innan vi valde att skaffa ett barn tillsammans och det har varit exakt samma kaos hos oss. Jag tycker att hans barn beter sig dåligt vid många tillfällen och är extremt curlade, mitt barn har tyckt det har varit jättejobbigt med bråken som varit. Mellan min sambo och hans barn när jag (tillsammans med honom såklart) arbetat in någon sorts kravställning på vad man kan förväntas bidra med i ett hem när man är 13 respektive 16 år och han presenterar det för dem. Tjafset mellan min sambo och mig när de skiter fullkomligt i det som är bestämt och han undviker att ta tag i det för han är rädd att de inte ska vilja bo hos oss då det bara är ett tjat på dem att det måste bättra sig hela tiden. Barnens mamma är en ivrig påhejare i barnens missnöje och skyller allt på mig. Hon tror blint på allt barnen säger och har till och med ringt sin sambo för att skälla ut honom över att vi inte har någon mat hemma till barnen. I somras när jag var nygravid och mådde skitdåligt sökte jag faktiskt lägenhet och övervägde att flytta ut, men jag vill ändå inte ge upp när vi har en liten på väg.

Vår första lösning var att mitt barn fick byta veckor om det kändes bättre. Det hjälpte, men alla bråk fortsatte ju eftersom det är hans barn och hans förhållningssätt till att de ska få bestämma allt som ställde till det. Därför har vi nu vänt oss till kommunen som där vi bor erbjuder familjesupport för bonusfamiljer.

Jag har fått i läxa att släppa på vissa saker. Att inte behöva kommentera på ALLT som stör mig eftersom det sätter min sambo i en trängd situation mellan sina barn och mig. Istället har vi haft familjemöte där alla fått säga vad som är viktigt kring hur man vill ha det hemma och hur vi ska komma dit. Vi har skrivit protokoll, alla har fått skriva under och vi har ett uppföljningsmöte inplanerat.

Min sambo har fått i läxa att inte låta barnen styra eftersom vi nu bor i ett gemensamt hem som ska fungera för alla. Han har också fått uppmaningen att kommunicera mer med mig och att försöka snälltolka saker jag säger. Plus att sätta ner foten mot sitt ex. Hos oss är det min sambo och jag som bestämmer och hon har inte med det att göra så länge barnen inte tar skada.

Tillsammans har vi fått läxan, förutom familjemöten, att försöka belysa det positiva barnen gör och inte lägga någon uppmärksamhet på det negativa en period. Så länge det inte rör sig om allvarliga grejer. Bara påminna om de gemensamma reglerna om det är något som inte följs.

Det har gått en månad sedan vi var dit nu och jag tycker faktiskt att jag märker en viss skillnad.

Så, prata med varandra, sök hjälp och försök komma ur det här ekorrhjulet med att fastna i allt som är dåligt.

Lycka till!

Ja, i alla fall om man redan har barn som man har ansvar för. 

Har ni barnen varannan vecka? Alla barn samtidigt eller olika veckor?