Denna bonusfamiljen är enbart kaos! Hjälp!

Självklart ska ni tänka på barnen nu och separera och då tänker jag både på din dotter och hans barn som inte heller verkar må bra.

Det finns ingen annan lösning just nu, ni kanske kan bo ihop igen om några år när allt lagt sig men just nu kommer inte verkligheten att förändras så pass att barnen slutar hata och gråta.

Vilka minnen vill du att din dotter ska ha? Ett där hennes mamma förstod att hon gjort ett misstag och försökte rätta till det så snabbt det gick eller ett där mamma vägrade acceptera faktum och tvingade henne att leva i eländet flera år extra?

Äh! Det är väl fullständigt rimligt att TS för samma gamla klassiker såsom många andra, att flytta ihop, och snabbt få barn mitt uppe i en ny förälskelse.

Det tycker jag personligen inte man ska förfäras över och "försöka fostra bort". För det är ju en väldigt stark biologisk drivkraft som gör att barn blir till.

Nu är det alla i en stor röra där TS tar på sig rollen att få detta att fungera, och "hålla", och där det plötsligt faktiskt blir väldigt mycket mer "relationer" än vad man såg i förälskelsens ljus. 

Jag tycker det är taskigt att påverka att hon "borde gjort annorlunda". Snarare behöver hon ju hjälp att faktiskt hitta hur hon här och nu kan göra för att inte bli krossad av en omöjlig uppgift, utan faktiskt leva ett liv.

Det kan faktiskt vara så att det åter är dags att vara snabb i vändningarna och faktiskt separera. Eller så är det rimligt att faktiskt skälla ut mannen som låter ett ex vara inne och tycka massa saker, eller att tillsammans med det egna barnet vara iväg lite borta ifrån hemmet. Exakt vad är ju svårt att veta, när det känns som en röra.

Röror löser man bäst genom att ha lite fokus på en del, och faktiskt rensa ur. Exakt vad som ska bort kan man faktiskt inte säga, men ett är säkert, en man som man inte trivs med behöver inte vara heligare än de barn man har. Likaså behöver man ju i en relation berätta vad man förväntar sig. Först kanske det "funkar" att mannen berättar vad den 13 åriga dottern tycker om partnern, men det verkar ju som att han inte kan medla, så då kanske det är bättre att hålla tyst om inte låta barnets frustration komma den vägen. En tonåring kommer ju att även presentera den själv. Här kan man definitivt sätta ner foten.

Det är ju säkert ingen som trivs just nu. Men ni som vuxna behöver se över vad ni behöver och förmår att göra. 

Du har bara ett fåtal val, stanna eller lämna.
Sen i dessa val finns det en massa under liggande saker såklart.

En sak här är att inbilla dig inte att det kommer förändras speciellt.

Personligen hade jag ignorerat dottern om hon hade betett sig så mot dig, och bara ta det som är viktigt för din dotter.
Men det är ett jävla aber att skitungar inte fattar att vuxna behöver nya relationer om de gamla försvinner.

Även så varför engagerar du dig över exet för?
Bara ignorera, ignorera och åter ignorera, för banka huvudet i den väggen gör ju dig inte lycklig precis.

Det är lite skrämmande att bara på par månader hamnar i en sådan här situation som egentligen ska vara en lycklig tid i livet.
Du får ta med dig detta som en livserfarenhet och inte göra om det igen.
Dock det värsta, jag sett detta innan och att de gör om exakt samma misstag igen, gör för faan inte det och sen räcker det med barn också, man måste inte skaffa en massa barn och bara för man träffar en ny och när man redan har barn.

Och varför folk blir som de blir här, ja, det är för den situation du ger oss är bisarr och folk har svårt och hantera det som sker dig.
Du borde ta dig en dag och tänka, och sen ta beslut om du ska acceptera det kaotiska, som nog inte kommer bli bättre med ett nytt barn pga än mer ökad stress, eller om du ska lämna redan nu.

"Man är bara människa."

Okej.

Jag är en människa som

-aldrig ens hade övervägt att få barn med en man jag inte levt och bott med i fem år, och det fick jag inte heller.

-aldrig hade övervägt att skaffa fler barn med en pappa nr 2, det får vara en gång med en stabil partner och sen är det bra.

-vet hur undanskuffad och eländig jag själv känt mig vs mina yngre halvsyskon i den så kallade bonusfamiljen, det har påverkat hela mitt psyke och min syn på världen. Jag har inte mycket tillit och jag stöter ofta bort personer som är jobbiga känslomänniskor, för dem kan man inte lita på. Här idag, borta imorron. 

Jag är väldigt besviken på båda mina föräldrar, fast på olika sätt. Den ena har jag ingen relation till och den andra har jag förlåtit men det tog väl en 15 år eller så.

Sluta rulla bowlingklot genom era barns liv nu för du kommer att slå ner något eller några av dem.

Efter tre veckor ifrågasatte du ditt beslut och nu är du höggravid.
Vad hände däremellan?

Flytta isär. Ni har betett er väldigt illa mot de inblandade barnen. De uppvisar bara en fullkomligt naturlig reaktion på vad ni har utsatt dem för. 

Fortsätt vara en familj genom resor, middagar mm, men bo inte ihop. Och be barnen om förlåtelse. Det kan bli en fin lärdom för dem att även vuxna kan göra fel, lära sig av misstagen och säga förlåt. 

Ta in en familjeterapeut så att alla får prata igenom detta och bli lyssnade på. Förhoppningsvis kan terapi göra att ni kan flytta ihop igen lite senare. 

Jag vet att du främst vill ha stöd, men beter man sig illa mot barn så får man mothugg. Det får du nog räkna med.