Barnen vid seperation

Nu är detta 200 år sen (eller på 80-90-talet) men jag bodde varannan vecka, men var och åt middag hos den andra föräldern en kväll i veckan. Det blev en mer vanlig vardag med båda föräldrarna då. Plus att jag var fri att komma och gå som jag ville i båda hemmen.

Hade mitt piano hos pappa så när jag skulle öva pianoläxan så var jag där. Mamma hade video, så vi var oftast där med kompisar om vi ville kolla på film osv. 

Tanken är god. Jag hade en kollega som också separerade men de valde an annan väg. Där fick barnen gärna komma förbi den andra förälderna men det skulle ätas och sovas enligt vv-schemat.

Detta för att undvika att barnen spelade ut föräldrarna mot varandra, valde den med med godast mat, fly vid bråk osv. Samt att ge en tydlighet och trygghet i det fasta. De skulle veta var de själva och syskonen skulle bo.

Jag och barnens pappa är skilda sedan ganska många år, och bor några kilometer från varandra. Barnen, mellan- och högstadieålder, bor varannan vecka med söndag eftermiddag som bytestillfälle. Det känns smidigt att ha hela kalenderveckor, då är det aldrig svårt att räkna ut i förväg om det är mamma- eller pappavecka.
Under skolveckorna bor de strikt hos "rätt" förälder. Vi bor på landet och de har skolskjuts, så spontana byten funkar dåligt om man inte informerar busschauffören först. Under helgerna och loven är det lite mer flexibelt. Vi har som föräldrar inte möjlighet att ha sommarsemester varannan vecka, exempelvis. För att få ett så långt sommarlov som möjligt fick de (när de var mindre och gick på fritids) vara hos den förälder som hade semester, helt enkelt.
Annars är det mest fördelar med att följa schemat under vardagarna. Om barnen hattar runt är det svårare att hålla reda på läxor, skolpaddor, böcker eller musikinstrument och sportutrustning som de behöver för skola och aktiviteter.

Om dina barn är väldigt små och föräldrasaknad är ett reellt problem kanske det är bättre med ett 2-2-3-schema än varannan vecka. 

Tycker det beror på barnens ålder. Sedan hur flexibel man är beror på hur barnen och föräldrarna är. Märker man att barnen inte klarar av att ha det flexibelt får man lösa det på annat sätt. Alla barn klarar inte av eget ansvar. 

Det viktigaste är nog att föräldrarna är sams när det gäller barnen, deras uppfostran och regler. 

Beror som någon ovan skrev på ålder.

Som det ser ut nu kommer vi bo 2 km ifrån varandra. Jag tänker mig att de får bo varannan vecka första tiden för att både hemmen ska kännas som hemma (jag bor kvar).

Men sen tänker jag mig att de får göra lite som de vill. Yngsta går årskurs nio.

De har egna nycklar, de kan ju sova själva om de vill. Men de kan inte räkna med middag på bordet, service, skjuts eller ens att jag är hemma om de inte kollat först och det inte är min vecka.

Så ansvarsmässigt vill jag ha varannan vecka. Men sen var barnen väljer att vara både vaken tid och sovandes tycker jag inte känns lika noga. Men vi får se hur det blir i praktiken sen.

Tänker också att man får se hur barnen reagerar, för tanken är ju ändå att de ska bo ungefär lika mkt, sen om det råka bli någon dag mer hos den andra spelar ingen större roll, men börjar de med att de tex bara vill vara hos den ena så får man givetvis uppmuntra de till den andra föräldern och då ändra lite på hur det var tänkt.

De är 9 och 7 år. Tänker oss som sagt fasta veckor men viss spontanitet till den andra föräldern om de har stor saknad. Alternativt att de har en fast dag som den andra hämtar de på den andras vecka med middag osv.

Vi hade det så i ett par år. 200 meter, som sagt. Men sen fick hon för sig att flytta tillbaka till vårt gamla bostadsområde 3-4 km bort, så det där upplägget sprack. Jag tycker att det var taskigt av henne.

Det är lättast i början att fullfölja sånt, tror jag. Kanske borde ni ha ett skriftligt avtal om ert upplägg, hur länge ni lovar varandra att ingå i det systemet? Ett "letter of intent".