10-årsåldern…

Har han kommit i puberteten? Här började ?tonåren? när dottern var 11. Nu är hon 13 och det har hållt i sig med oförändrad styrka.

Hon har inte npf men det är tydligt att några klasskompisar har det. Mycket stök och stress i skolan med konflikter. Synd för alla parter att resurserna inte räcker till och att alla ska blandas.

Ja, mellanstadiet är verkligen en tid för socialt drama! Och ja, det är ett jätteproblem att barn med npf tvingas in i vanliga klasser utan extraresurser. Jag har ett barn med npf som mår extremt dåligt i skolan och båda mina barn lägger enorma mängder energi på att hantera problem orsakade av barn med npf. Och som du säger är det ju inte barnens fel. Alla, även lärarna, är offer i denna galenskap där man ställer på tok för höga krav på barn som behöver betydligt mer lugn än vad som är möjligt med 20-30 ungar i ett rum med en vuxen. I vart fall med den pedagogik som är modern nu. 

Men även neurotypiska barn är dramatiska i den åldern. Jag känner igen typ allt du skriver. Vi försöker lyssna och bekräfta känslor. Men det går inte att agera på allt de berättar. Jag upplever att de behöver mycket stöttning i hur man är en bra kompis i den åldern. Hur byter man kompisgrupp utan att såra mer än nödvändigt tex. 

Även om din son verkar försöka hålla sig utanför den värsta dramatiken blir han nog trött av att ha det omkring sig. Ibland tvingar ju barn i konflikt de övriga barnen att välja sida. Och så börjar ju hormoner stöka i den här åldern också. 

Hör med skolan och se vad de gör. Vi misstänkte för en tid sedan att ett barn i klasset var utfryst och meddelade läraren som blev väldigt tacksam för infon. Så dela med er av det som verkar viktigt. En bra lärare kan, ibland mha kuratorn, hålla dramat på en ok nivå. Men jag tror inte att man kommer ifrån dramat helt. Det är ju så vi lär oss att fungera i grupp. 

Det finns bra tv-program på svt om relationer i den åldern. Killar, Tjejer, Tsm och Drama forever. Vi har tittat på de tillsammans här hemma ibland och det kan bli rätt intressanta diskussioner. 

Ja, det låter som att han inte mår särskilt bra, stackarn.
Det i kombination med stök i skolan och åldern (liten och stor samtidigt och alla på lite olika nivå) blir ju svårt.

Har ni dialog med skolan om hur de arbetar kring detta? 

Har han kontakt med skolkuratorn? Det kan annars vara en ingång för honom att få mer stöd.

Och också: vad har DU för hjälp? Hur ser du över din egen stressnivå?

Pysselstunder, promenader och bilresor kan ju också vara bra ?pysventiler? som fångar upp hans behov av er och att ventilera, vid andra tillfällen än just läggdags och nattetid. 

I trådstarten lyfter du en mängd olika saker: Hans mående, stök i klassen, tjat hemma (jag har själv en snart 10-åring som är väldigt smart generellt men där jag verkligen undrar över tankspriddheten ibland att glömma rutiner som ska göras) och att han vill ha uppmärksamhet och umgås. En del är problem, en del egentligen inte. 

Ja det kan nog faktiskt vara så att han har hamnat i puberteten. Han börjar skjuta ifrån längdmässigt och jag har anat att det är många hormoner i kroppen. 

Jag håller med dig. Sonen har sagt det själv; att det är så svårt att koncentrera sig pga den bristande studieron. Synd på det sättet att det är så stora klasser och att alla tvingas sitta tillsammans 

Jag håller med dig; det ställs höga krav i förhållande till de förutsättningar som erbjuds för att kunna tillgodogöra sig kunskapen. Måste vara snudd på omöjligt att försöka lära sig nya saker - samtidigt som man ska försöka att hålla fokus i ett stökigt klassrum. Tufft att ditt barn ska behöva må så dåligt i skolan. Jag ser föräldrarna till dessa barn, som har npf och de får kriga sig blå för sina barns rättigheter till anpassningar. 

Ja här är det mest de neurotypiska barnen som skapar olika dramer.. Vilka får vara med? Vilka får inte vara med? Vem är cool? Vem är totalt o-cool? Vad har jag fått för saker som inte du har.. osv osv.. neverending story. 

Många diskussioner kring hur man är en bra kompis osv, både hemma och i skolan. Där - däremot - märker jag av sonens kompisars (npf) och deras utmaningar i det sociala samspelet. Jag försöker att förklara för sonen att det inte alltid är personligt, utan att det handlar om skillnader i sättet att fungera. Men det blir tufft för sonen att förhålla sig, särskilt tufft när båda vännerna har utmaningar m samspelet. T ex svårigheter att klara frustration eller när något går emot, svårt med impulskontroll eller att kommunicera. Ena har har drag av autism, och kan plötsligt ?stänga av?, bli nollställd och undvikande .. eller hyperfokus på en kompis i taget,  något som har sårat sonen många ggr och som har fått honom att känna sig utfryst. 

Det är helt klart ett sammelsurium av hormoner, ökade krav i skolan och sociala utmaningar i klassen. 

Jag har låtit kontakta elevhälsan för att se om det går att få stöttning av skolkuratorn. Vet att fler av min sons kompisar går i samtal. Bra råd och bra tips om SVT:s program! vi ska försöka att se några avsnitt tillsammans! 

Ja vi är flera föräldrar som önskat info fr skolan om hur de arbetar med detta. Jag vet att de har en officiell handlingsplan, men den har inte uppdaterats sedan några år.. 

Jag har bett om kontakt med kuratorn. Jättebra råd, tack! Vet att det är fler av hans kompisar som har varit i behov av samtal. 

Jag försöker att gå i samtal som jag bekostar själv och som har handlat mycket om att få ihop livspusslet. Nu ska jag inte gnälla, men hade önskat att jag och maken hade fått liiite mer stöd av makens föräldrar - men det har nästan aldrig varit aktuellt. Mina föräldrar har stöttat men har nu drabbats av sjukdom..

Pysselstund var ett bra tips! Det skulle vi kunna göra nu såhär inför höstlovet. 

Precis som du skriver; det verkar vara en mängd av olika saker.. tankar och känslor.. och vissa är problem och andra egentligen inte. Håller helt med. Försöker reda ut en del i detta - vad som faktiskt är problem och ej. Och att pusha honom att han klarar mer än vad han tror. t ex skolan.. att våga utmana sig att säga ifrån, osv 

Det är så himla svårt. Man vill ju lära sitt barn att vara empatisk, snäll och förstående. Men just nu är vi i situationen att tex kalasen och lekstunderna blir jobbiga och inte roliga längre på grund av ett barn som alla känner sig förpliktade att bjuda in men som de egentligen inte vill ha med. Det är just svårighet att hantera frustration, som du skriver, och motgångar som är värst där också tror jag. Att ha en kompis som bryter ihop och skriker i en kvart om han blir blöt om vanten eller tappar suddgummit under en bokhylla, det är dränerande. 

Och ännu värre om det andra barnet gör saker som sårar så klart. Man vill ju inte lära sitt egna barn att bli en dörrmatta heller.