10-årsåldern…
Ja, mellanstadiet är verkligen en tid för socialt drama! Och ja, det är ett jätteproblem att barn med npf tvingas in i vanliga klasser utan extraresurser. Jag har ett barn med npf som mår extremt dåligt i skolan och båda mina barn lägger enorma mängder energi på att hantera problem orsakade av barn med npf. Och som du säger är det ju inte barnens fel. Alla, även lärarna, är offer i denna galenskap där man ställer på tok för höga krav på barn som behöver betydligt mer lugn än vad som är möjligt med 20-30 ungar i ett rum med en vuxen. I vart fall med den pedagogik som är modern nu.
Men även neurotypiska barn är dramatiska i den åldern. Jag känner igen typ allt du skriver. Vi försöker lyssna och bekräfta känslor. Men det går inte att agera på allt de berättar. Jag upplever att de behöver mycket stöttning i hur man är en bra kompis i den åldern. Hur byter man kompisgrupp utan att såra mer än nödvändigt tex.
Även om din son verkar försöka hålla sig utanför den värsta dramatiken blir han nog trött av att ha det omkring sig. Ibland tvingar ju barn i konflikt de övriga barnen att välja sida. Och så börjar ju hormoner stöka i den här åldern också.
Hör med skolan och se vad de gör. Vi misstänkte för en tid sedan att ett barn i klasset var utfryst och meddelade läraren som blev väldigt tacksam för infon. Så dela med er av det som verkar viktigt. En bra lärare kan, ibland mha kuratorn, hålla dramat på en ok nivå. Men jag tror inte att man kommer ifrån dramat helt. Det är ju så vi lär oss att fungera i grupp.
Det finns bra tv-program på svt om relationer i den åldern. Killar, Tjejer, Tsm och Drama forever. Vi har tittat på de tillsammans här hemma ibland och det kan bli rätt intressanta diskussioner.