Förutom det som skrivits så innebär att bo i ett rum att ingen kan sova om barnet inte sover. En del bebisar vaknar väldigt ofta och är ibland vakna länge, och det är tufft att fungera om ingen vuxen i hushållet sover. Det som räddade mig om min man var att vi kunde dela på nätterna så att någon alltid hade sovit åtminstone fyra timmar i sträck.
Hallå!
Det finns betydligt större familjer som bott i 34 kvm, det handlar bara om bekvämlighet.
Ni kan säkert bo där hur länge som helst med detta barn. Har själv bort med ett barn på liten yta. Möjligen ser man själv behovet av större när barnet är 3-4 år, men som någon annans skrev är det först vid skolåldern behov av eget rum pockar.
Fast det är ju ett problem när folk bor så trångt. Det är svårt att städa, ingen får lugn och ro. Om en hostar om nätterna kan ingen sova osv.
Håller helt med om att småbarn inte behöver eget rum, det har inget av mina barn haft som små. Men man behöver en plats där någon som är sjuk, ledsen eller inte kunnat sova på några nätter kan vila, Någonstans där man kan ha ett telefonsamtal utan att barnet lyssnar.
Kan dra en parallell till min mamma, född på 40-talet. Hon och hennes bror sov i en kökssoffa modell lite större i köket och mormor och morfar i vardagsrummet.
Det är föräldrarna som kan komma att behöva avskildhet för vila. För barnet kommer det att gå utmärkt i en liten etta.
TS. Jag tror att folk svarar olika beroende på hur deras barn var som bebisar. Får man ett barn som illvrålar på nätterna så att ingen vuxen får sova på flera månader går familjen i sank. Det behöver inte bero på kolik. Mitt ena barn sov inte hela nätter förrän i skolåldern. Flera år med konstant sömnbrist är inte att leka med. Jag, som pga amning i början tog de flesta vak, fick till sist panikattacker pga sömnbristen. Vad vi hade gjort om min sambo fått lika lite sömn vet jag inte. Vi hade typ gått under. Nu kunde sambon sova på soffan och därmed fungera på dagarna. Det är lätt att tänka att det nog går bra när man inte upplevt vad svår och långvarig sömnbrist gör med ens hälsa och förmåga att tänka och fungera. Man slutar fungera, kroppsligt, tankemässigt och känslomässigt.
Tack! Ja, att det är så dåligt som vi hade det är ju inte vanligt, och mina råd till TS är så klart präglade av hur det blev för oss. Men att nyblivna mammor är supertrötta pga att bebisen väcker dem är ganska vanligt. Det jag tänker med TS situation är att pappan kommer att sova lika dåligt som nyblivna mammor ofta gör eftersom han måste vara i samma rum, och sen ska han jobba, kanske operera folk, ta viktiga eller snabba beslut, köra stora maskiner etc.