Kan man bo i en etta med barn?

Hej, jag skulle gärna vilja höra lite tankar kring att skaffa barn om man bor litet. Jag och min sambo bor i en etta på 34 kvm i Stockholms innerstad. Vi trivs så himla bra. Dels bor vi i vårat drömområde, dels har vi väldigt nära till familj, vänner och jobb. Vi har också en mycket låg hyra. Vi vill inte behöva flytta för långt bort och att flytta till någonting större i innerstaden på den här bostadsmarknaden är troligtvis flera år (3-4 år) borta för oss, och nu till vårt dilemma: vi vill verkligen skaffa barn. Vi har längtat i några år nu, men ville bli färdiga med universitetsstudier först. Nu är vi klara med skolan, båda har heltidsjobb och vi känner oss allmänt väldigt redo. Vi vill helt enkelt verkligen börja försöka bli med barn och inte behöva vänta flera år till. Men går det över huvud taget att bo i en etta på 34 kvm med ett barn? Finns det någon med liknande erfarenhet som kan dela hur det var, hur länge det funkade osv.?

Ser fram emot att läsa kloka inspel!

Stort tack för alla svar! Spännande att läsa era tankar, och det är tydligt att man kan tycka väldigt olika.

Vi kommer nog att avvakta i 6-12 månader och spara så mycket pengar vi kan, men med största sannolikhet blir vi som sagt kvar i nuvarande lägenhet i 3-4 år. Så det blir nog ändå en bebis i vår lilla etta i framtiden, med målet att flytta till något större senast när barnet är 1,5 år. För oss överväger helt enkelt fördelarna med vårt nuvarande boende nackdelarna. Och det hade känts jobbigt att behöva välja mellan att trivas där vi bor och att skaffa barn. Att vi trivs så bra, har nära till familj, vänner, affärer, lekplatser och gångavstånd till jobb känns tryggt, praktiskt och skönt. Glada föräldrar = glatt barn, hoppas jag! Eftersom hyran är så låg kan vi spara mycket och inte få det knapert under föräldraledigheten vilket också känns som en stor fördel, vi vill gärna vara hemma med bebis så länge som möjligt ju.

Vem vet, jag kanske dyker upp i något forum här i framtiden och varnar andra för att göra något liknande. Men livet är som det är, det är svårt att planera allt och alltid hamna rätt, man får göra det bästa av vad man har tänker jag!

Det är föräldrarna som kan komma att behöva avskildhet för vila. För barnet kommer det att gå utmärkt i en liten etta. 

TS. Jag tror att folk svarar olika beroende på hur deras barn var som bebisar. Får man ett barn som illvrålar på nätterna så att ingen vuxen får sova på flera månader går familjen i sank. Det behöver inte bero på kolik. Mitt ena barn sov inte hela nätter förrän i skolåldern. Flera år med konstant sömnbrist är inte att leka med. Jag, som pga amning i början tog de flesta vak, fick till sist panikattacker pga sömnbristen. Vad vi hade gjort om min sambo fått lika lite sömn vet jag inte. Vi hade typ gått under. Nu kunde sambon sova på soffan och därmed fungera på dagarna. Det är lätt att tänka att det nog går bra när man inte upplevt vad svår och långvarig sömnbrist gör med ens hälsa och förmåga att tänka och fungera. Man slutar fungera, kroppsligt, tankemässigt och känslomässigt.