Är jag dum emot min svärfamilj

För jag blir irriterad på att jag kan inte ens hålla bebisen i 5 minuter i hans pappa närhet utan han ska ta hen ifrån mig. Och om bebisen blir ledsen och skriker efter mig med händerna mot mig så tar bebisen endå. När jag säger ifrån och säger jag fixar det, typ backa undan så insistera han ändå och sliter barner ifrån mig. Likadant när jag matar barnet så kan han bara ta nappflaskan ur handen på mig. Och driver mig till vansinne. 

Problemet är i första hand din man.  Så länge ni har olika linjer kring detta kommer det inte funka

Sätt er ner.  Prata igen vad som gäller och håll den linjen mot släkten Låt han ta diskussion med sina föräldrar och du den med dina. 

Jag säger till min make angående detta väldigt ofta. Han säger han håller min sida men sen i andra stunden så kan han klaga på att jag ej ser hur mycket hans familj vill offra genom att hjälpa till. Jag har inget emot att dom hälsar på och leker osv med barnet. Men när dom tar över föräldra rollen så blir jag irriterad.

Oj, jag känner med dig, det måste vara så stressigt både för dig och er bebis. När jag läser det du skriver om att bebisen är mammig och sträcker armarna efter dig så tänker jag att: ok, då är det klappat och klart, bebisen har uttryckt sina känslor, där har ni svaret.

Mitt råd skulle vara att du är benhård och vägrar låta mannen dra ditt gråtande barn ur dina armar. Backa och parera och upprepa: ursäkta! Ursäkta! Hur många gånger som helst tills han ger sig, eller: TACK, DET GÅR BRA! i mycket bestämd ton.

Var vänlig och artig i övrigt så kan du inte anklagas för att "du gillar inte mina föräldrar" och så blir det en större kontrast mot när du verkligen säger ifrån. 

Jag förstår att det är lättare sagt än gjort, jag önskar dig mycket styrka i detta.

Vad har han för åsikter om bebisens sovtider?

Vad tråkigt TS! Det här låter som en rejäl kulturkrock där du behöver stå på dig och få din man att förstå att såhär beter sig inte mor eller farföräldrar i Sverige och att det inte är okej bara för att de gör så i Kina. Ni måste hitta en kompromiss för att detta ska fungera.

Du har allra mest problem med pappans beteende, din man MÅSTE agera på det. Helt galet att han inte vågar stå upp mot sin egen far men det låter tyvärr som att de har samma åsikter, dvs männen bestämmer I familjen? Kan parterapi funka där du får någon ?på din sida? som hjälper dig?  

Sen tycker jag att du borde begränsa antal dagar i veckan hans föräldrar får komma dit. Är du föräldrarledig så försök planera in egna utflykter, hälsa på dina föräldrar, åk på babysim, tala inte om för föräldrarna vart du ska utan åk bara. Du gör vad du vill. 

Om din man inte lyssnar och inte kan prata med sina föräldrar själv hade jag själv gjort det om jag vore du. Skrivit ett sms och så får det bli som det blir med den relationen. 

Du har gift dig med en familj, inte med en man.

Äldst bestämmer och du har att anpassa dig, annars blir det friktion.

Läste du inte in dig alls på kulturen du gift dig med?

Som barn från ett mixat förhållande så känner jag med er båda...och med din svärfar också förstås.

Det är precis som du säger två helt olika kulturer som ställs emot varandra. I deras kultur är det förmodligen så att barn spenderar mest tid med mor- eller farföräldrar och det är helt naturligt. Lika naturligt som att en bebis är mest med mamma i vår kultur här i Sverige. 

Det finns inget rätt eller fel här utan det är någon form av förhandling som måste till där du kan ge svärfar t ex någon matning om dagen som bara är "hans" och kanske någon natt i veckan när barnet blivit större. 

Har kinesiska grannar som omväxlande har morfar och farfar här i Sverige på besök och de sköter ALLT med barnen och lagar all mat mm. Mamma och pappa behöver "bara" jobba.