Jag är en man som närmar mig 40 snart och har börjat känna pappalängtan. Blir otroligt avundsjuk när jag ser föräldrar och deras barn på stan och skulle vilja ha en egen. Nu tror jag inte att det är realistiskt då jag inte direkt är någon tjejtjusare och det gör mig ganska ledsen :/
Hur ska jag hantera känslan av att man aldrig kommer få bli pappa?
Det är tufft att tackla att livet inte blev som man ville. Mitt råd är att ägna sig åt sånt man mår bra av för att inte bara bli sittande i grämelse.
Och tillåt dig själv att sörja. Men om du blir kvar i sorgen så länge att den hindrar dig från att göra bra saker av ditt liv - då ska du söka hjälp att komma vidare.
Men ledordet är acceptans. Man behöver sluta slåss mot tillvaron, acceptera hur det är och jobba framåt.
Ovanstående har rätt, man får göra det bästa av det liv man har.
Men är du säker på att det är kört att träffa en kvinna och bli pappa? Män har ju fördelen att kunna få barn betydligt längre än kvinnor. Sen bör man inte vara för gammal, och är man ingen brudmagnet är det väl inte heller realistiskt att hitta en mycket yngre kvinna. Men är du inte ens 40 fyllda bör du inte ge upp än.
Min pappa var över 40 när jag och min syster föddes. Mamma var 14 år yngre.
Eller vill du sluta hoppas för att slippa bli besviken om det inte skulle ske?
Adoptera! Du kan fortfarande bli pappa, om du vet om att du hade klarat det ekonomiskt och tidsmässigt som ensamstående. Du är inte för gammal
Förstår din känsla fullt ut och delar den. Själv närmar jag mig 45 och det verkar hopplöst att lyckas träffa någon och än mindre någon som vill och kan få barn. Har väl i princip förlika mig med tanken att jag aldrig kommer få några egna barm. men det är väldigt ledsamt, särskilt efter att jag hälsat på mina syskonbarn.
Vad är det viktigaste med att bli pappa, tänker du? Är det det rent biologiska, eller att få vägleda och stötta en ny liten människa till att bli en bra och stark vuxen? Om det är det sistnämnda finns det ju mycket du kan göra utan att vara biologisk far till ett barn, allt från att vara bonuspappa eller adoptera, till att vara familjehem eller engagera dig i till exempel Maskrosbarn eller liknande. Det finns allt för många barn som saknar trygga vuxna omkring sig, och att ta den rollen skulle jag säga är enormt mycket viktigare än att bara befrukta ett ägg.
Nu är jag kvinna, och jag fick sent omsider en liten son, men innan dess (och nu med) engagerade jag mig ideellt för att kunna stötta lite vilsna ungdomar. Det blir en typ av föräldraroll och ger otroligt mycket tillbaka.
Det är tufft att tackla att livet inte blev som man ville. Mitt råd är att ägna sig åt sånt man mår bra av för att inte bara bli sittande i grämelse.
Och tillåt dig själv att sörja. Men om du blir kvar i sorgen så länge att den hindrar dig från att göra bra saker av ditt liv - då ska du söka hjälp att komma vidare.
Men ledordet är acceptans. Man behöver sluta slåss mot tillvaron, acceptera hur det är och jobba framåt.
Fast han är ju man och inte ens 40, varför skulle det vara kört? Det är inte ens kört om man är kvinna i den åldern, känner många kvinnor som har fått första barnet efter 40. Och många män.
Han behöver inte sörja än. Bara för att man inte direkt är någon tjejtjusare behöver det inte vara omöjligt att träffa någon. Och han behöver inte ens träffa någon yngre än.
Sen finns det ju Facebookgrupper och så som en kompis (som är lesbisk) berättade om där folk söker medföräldrar. Alltså någon som man skaffar barn med men inte har en kärleksrelation med. Antagligen gör man det väl genom till exempel heminsemination då och inte sex. Och man borde väl lära känna varandra ordentligt innan. Det kanske skulle vara något om TS har svårt att hitta någon. Inget jag själv har testat för jag har fyra barn och det räcker gott och väl men låter kanske inte helt fel.
Fast han är ju man och inte ens 40, varför skulle det vara kört? Det är inte ens kört om man är kvinna i den åldern, känner många kvinnor som har fått första barnet efter 40. Och många män.
Han behöver inte sörja än. Bara för att man inte direkt är någon tjejtjusare behöver det inte vara omöjligt att träffa någon. Och han behöver inte ens träffa någon yngre än. l.
Jag är en man som närmar mig 40 snart och har börjat känna pappalängtan. Blir otroligt avundsjuk när jag ser föräldrar och deras barn på stan och skulle vilja ha en egen. Nu tror jag inte att det är realistiskt då jag inte direkt är någon tjejtjusare och det gör mig ganska ledsen :/
Hur ska jag hantera känslan av att man aldrig kommer få bli pappa?
Känner precis som du, är 42 år gammal och sörjer att jag inte blev pappa. Men som någon skrev, acceptans är det bästa att föröka nå. Någon föreslog adoption, att adoptera som ensam man verkar inte vara möjligt i Sverige. Jag hörde mig för för några år sedan.
Jo du har rätt , det var ju så han ställde frågan och du svarade på det.
Men jag skulle råda honom att försöka ett tag till innan han ger upp. Om han verkligen vill bli pappa och tror att han skulle bli en bra pappa.