Fel utbildning?

Jag tänker, att som lärare måste man TRIVAS med att undervisa och ha hand om barn. Det måste komma naturligt. Det är något man har i sig, snarare än något som man kan lära sig. Känns det fel så ÄR det fel. 

Jag gjorde själv misstaget att söka praktik utomlands genom ett EU-utbytesprogram som hette Lingua C (jag vet inte om det finns längre). Det var min första praktik och mitt första möte med skolklasser, och det gick inte alls bra. Jag kände mig illa till mods, var rädd för att inte kunna hålla ordning på klasserna när jag blev ensam med dem, jag visste ofta inte hur jag skulle förhålla mig till eleverna, hur jag skulle prata med dem...

Jag hade någon romantisk idé om att jag skulle bli språklärare, och jag gillade verkligen idén med utbyte av lärarpraktikanter mellan europeiska länder, som skulle "knyta ihop EU" och "komma med den europeiska dimensionen till värdskolorna", som det stod i ansökningsmaterialet...

Men sedan är det där med verkligheten, som alltid ska komma ivägen. Att det är verkliga barn man måste ha att göra med, och de är inte alltid så intelligenta, trevliga, samarbetsvilliga, flitiga, väluppfostrade, intresserade - eller ens normala. 

Det var mycket nära att jag inte hade stått ut tiden ut, men jag var tvungen för jag hade hyrt ut min lägenhet i Sverige och hade ingenstans att ta vägen. På avskedsmiddagen för mig fick jag sedan höra rakt ut från rektorn inför alla lärare, att de inte hade varit nöjda med mig... Knappast ens inlindat, budskapet var glasklart. Jag hoppade av lärarutbildningen direkt när jag kom tillbaka till Sverige, och i många år efter det - ja faktiskt fortfarande - känner jag en lättnad varje gång det är en skolklass på bussen och JAG inte behöver ta ansvar för dem! 

Som sagt - jag tror att KÄNNS DET FEL SÅ ÄR DET FEL, och detta känner man ganska omedelbart. Nu arbetar jag som översättare, så jag får användning för mina språk ändå, men får sitta och pula för mig själv framför datorn - och jag mår så mycket bättre än jag skulle ha gjort i en skola!

Hoppa av.
Känner du dig osäker nu så kommer du att få en chock när du väl börjar arbeta.
Jag har arbetat inom yrket i 15 år och ska sadla om nästa år.
Det här yrket blir bara värre och värre för varje dag som går.
Rekommenderar ingen att utbilda sig till varken lärare eller att arbeta i fritidshem.
Så som det ser ut idag, ett rent helvete rent ut sagt, kan inte föreställa mig hur det kommer att vara när du är nyexad.

Du väljer själv såklart, men inget yrke jag rekommenderar.

Ångest för att valet känns fel eller ångest för att du vill göra bra ifrån dig och en sån situation är en ständig bedömning x antal timmar per dag? För det sistnämnda är normalt. 

Det är både och men främst det förstnämnda. När jag kom ut i praktiken så började jag nästan längta tillbaka till universitetet istället. Och min spontana känsla säger att det borde vara tvärtom. Det är svårt att veta hur man ska göra egentligen och hade hoppats på att praktiken skulle få mig att bli säker på mitt läraryrke istället för att sätta ännu mer tvivel 

Tack för din input! Vad skulle du säga är anledningen till att det blir värre? Hade verkligen hoppats på att det skulle kännas som en självklarhet att bli lärare när jag kom ut på VFU. Fick en helt annan bild av yrket än vad jag hade i huvudet tidigare. Lektionerna kändes mer som ?uppfostran? än undervisning. Självklart förstod jag att så skulle vara fallet till viss del men inte på den nivå jag fick uppleva. Och då har jag haft förskoleklassen samt olika klasser i fyran. Tycker nästan plugget är roligare vilket inte känns som ett gott tecken. 

Jag tror du måste fråga dig vad det är du gillar med yrkesvalet. Tycker du om att arbeta med barn? Eller är det mer för ditt konstnärliga intresse du valt utbildningen. Kom ihåg att olika arbetsplatser är väldigt olika. Om jag jämför med mitt eget yrke (ej lärare men ett väldigt socialt yrke) så har jag trivts oerhört olika beroende på kollegor, arbetsmiljö, stämning, resurser, område osv. Sen är det annorlunda att vara på praktik och att jobba. När man jobbar har man helheten, lär känna barnen, lär känna föräldrar, bestämmer mer själv, har administrativ tid och planeringstid så det blir mer variation. Men om du vill bli bildlärare så kommer det ju inte heller vara samma arbetssituation som på fritids. Ser på mitt barns skola och där är en jättehärlig miljö som jag själv hade kunnat tänka mig att jobba i. Däremot i en annan skola jag känner till hade jag aldrig stått ut. Så det är ju väldigt skiftande. Så fundera några varv innan du bestämmer dig och fatta inte bara beslut utifrån den här praktiken.

Jo men det är ju så. Man längtar tillbaka till universitetet, för där är det man själv som är "barnet" (hur gammal man sedan än är). Inget man gör är på riktigt egentligen, och det är lärarnas jobb att vara pedagogiska, lägga fram undervisningen intressant, vara de vuxna i rummet. 

Men ute i skolan är man den som ska göra jobbet, den som hela tiden blir iakttagen och måste vara ett gott föredöme, den som blir hämtad när det är något problem och förväntas kunna lösa det, den som måste veta vad som är rätt och fel, den som måste komma med pedagogiska svar på alla frågor, den som i varje situation måste veta vad som är rätt reaktion (låtsas att man inte ser, tala vänligt, ryta i? Men tänk om skitungarna inte bryr sig om att man ryter i? Då har man tappat ansiktet totalt). 

Man vill bara vara ett barn själv, sätta sig i ett hörn... och då skulle ingen bry sig om vad man gör, bara man sitter still och håller tyst. 

Kvinna, lektor och undervisar också. Hon bytte jobb för att minska stress men jag börjar bli lite orolig om hon tar på sig för mycket eller hon blir lastad på för mycket?
Inte jobbets fel utan misstänker mer "Miss Duktig"
Hon skulle nog spöa skiten ur mig om hon såg detta men - jag bryr mig.

Jag tycker du ska boka tid med kuratorn på ditt universitet först och främst, så kan du få en balans i tankarna.

Till det vill jag säga att jag jobbar inom skolan och 90% av alla som gör sin första VFU känner ångest och oro, de säger att de är oroliga för att inte räcka till, för att barnen inte ska lyssna, för att de ska göra något fel och se dumma ut, för att de ska missa något barn med behov mm... jag kan ge dig 100 exempel. Men när de kör sin andra VFU så har det vändt och alla som är på plats är pepp. Så jag tror att det är en helt normal ångest du känner, och du ska inte tvivla på dig själv. Tänker om det är konst och bild som är ditt driv så kommer du bli en fantastik bildlärare som kan motivera och få eleverna att känna glädje och intresse för ämnet!
Så ta ett djupt andetag, det är en kontrast att läsa om något och omvandla det i praktiken, men boka ett samtal med skolkuratorn hos universitetet så får du nog mest stöd därigenom.

Lycka till