Fel utbildning?

Jag tänker, att som lärare måste man TRIVAS med att undervisa och ha hand om barn. Det måste komma naturligt. Det är något man har i sig, snarare än något som man kan lära sig. Känns det fel så ÄR det fel. 

Jag gjorde själv misstaget att söka praktik utomlands genom ett EU-utbytesprogram som hette Lingua C (jag vet inte om det finns längre). Det var min första praktik och mitt första möte med skolklasser, och det gick inte alls bra. Jag kände mig illa till mods, var rädd för att inte kunna hålla ordning på klasserna när jag blev ensam med dem, jag visste ofta inte hur jag skulle förhålla mig till eleverna, hur jag skulle prata med dem...

Jag hade någon romantisk idé om att jag skulle bli språklärare, och jag gillade verkligen idén med utbyte av lärarpraktikanter mellan europeiska länder, som skulle "knyta ihop EU" och "komma med den europeiska dimensionen till värdskolorna", som det stod i ansökningsmaterialet...

Men sedan är det där med verkligheten, som alltid ska komma ivägen. Att det är verkliga barn man måste ha att göra med, och de är inte alltid så intelligenta, trevliga, samarbetsvilliga, flitiga, väluppfostrade, intresserade - eller ens normala. 

Det var mycket nära att jag inte hade stått ut tiden ut, men jag var tvungen för jag hade hyrt ut min lägenhet i Sverige och hade ingenstans att ta vägen. På avskedsmiddagen för mig fick jag sedan höra rakt ut från rektorn inför alla lärare, att de inte hade varit nöjda med mig... Knappast ens inlindat, budskapet var glasklart. Jag hoppade av lärarutbildningen direkt när jag kom tillbaka till Sverige, och i många år efter det - ja faktiskt fortfarande - känner jag en lättnad varje gång det är en skolklass på bussen och JAG inte behöver ta ansvar för dem! 

Som sagt - jag tror att KÄNNS DET FEL SÅ ÄR DET FEL, och detta känner man ganska omedelbart. Nu arbetar jag som översättare, så jag får användning för mina språk ändå, men får sitta och pula för mig själv framför datorn - och jag mår så mycket bättre än jag skulle ha gjort i en skola!

Jo men det är ju så. Man längtar tillbaka till universitetet, för där är det man själv som är "barnet" (hur gammal man sedan än är). Inget man gör är på riktigt egentligen, och det är lärarnas jobb att vara pedagogiska, lägga fram undervisningen intressant, vara de vuxna i rummet. 

Men ute i skolan är man den som ska göra jobbet, den som hela tiden blir iakttagen och måste vara ett gott föredöme, den som blir hämtad när det är något problem och förväntas kunna lösa det, den som måste veta vad som är rätt och fel, den som måste komma med pedagogiska svar på alla frågor, den som i varje situation måste veta vad som är rätt reaktion (låtsas att man inte ser, tala vänligt, ryta i? Men tänk om skitungarna inte bryr sig om att man ryter i? Då har man tappat ansiktet totalt). 

Man vill bara vara ett barn själv, sätta sig i ett hörn... och då skulle ingen bry sig om vad man gör, bara man sitter still och håller tyst.