Är vänskapen över?
Det där är ju jättevanligt, om man inte får barn ungefär samtidigt. Jag förlorade två set vänner på det sättet. Först mina ungdomsvänner i hemstaden, för de fick barn tidigt och blev sittande allihopa. Och sedan mina singelvänner i Stockholm, när jag ganska sent i livet träffade en man, gifte mig och fick barn. Plötsligt var man inte i samma situation längre, och då fanns det inte så mycket gemensam grund längre heller.
Jag fick nästan intrycket att min bästa väninna - hon som jag sett på som min bästa väninna i tio år - nästan såg på mig som en svikare, för att jag flyttade ihop med en man, gifte mig och skaffade barn. Och lämnade henne ensam kvar, typ. Men man kan ju inte heller offra kärlek och familj för en väninna, hur nära man än är, och nu efteråt undrar jag hur nära vi äntligan var, och tycker man om någon så vill man ju henne väl, man vill att hon ska vara lycklig. Men den väninnan tyckte tydligen att vi två skulle vara ensamma och olyckliga tillsammans, och bara prata om vilka män vi drömde om att möta men aldrig mötte.
Jag har inte fått några nära vänner mer, men eftersom jag har familj nu så känner jag inte heller behovet längre. Det räcker att umgås med man och barn, man har ju inte så mycket fritid ändå.Det får räcka att man träffar andra familjer i barnens skola, på deras fritidsaktiviteter och kyrkans familjeaktiviteter och liknande, även om de aldrig blir riktiga vänner.