Är vänskapen över?

Har haft det precis på samma sätt och kommit fram till samma slutsats. I mitt fall tror jag att problemet är att mina vänner inte har barn själva. Tror jag måste skaffa vänner med barn och engagera mig mer i sådana vänskaper, orkar inte vara den enda som drar i mina vänskapsrelationer.

Det gör mig också väldigt ledsen att de inte engagerar sig eller vill träffa min dotter. När jag frågar om vi ska ses/drar ihop något gör jag det utan min dotter då jag inte vill tvinga på henne om de inte vill träffa henne och de frågar aldrig om de kan få komma över eller om vi ska hitta på något med henne, vilket har lett till att de inte har träffat henne sedan hon var en bebis (1,5 år sedan). Har själv svårt att förstå så jag hade velat träffa mina vänners barn om de skulle haft barn. 

Vet inte om det är för att jag just har barn. De kanske inte anser att jag är lika rolig mer. Kan inte riktigt vara borta till för sent eller gå ut och festa/dansa på samma sätt som förr.. Men istället för att grotta ner mig i det har jag tänkt att jag ska försöka skaffa nya vänner på samma plan i livet istället. 

Det kommer kriser ibland i alla långa relationer skulle jag säga.

Jag var väldigt besviken på två vänner som totalt försvann in i barnbubblan- och då hade jag ändå barn själv också!

Men de blev så trötta och orkade noll i typ tio år. Idag har den ena kommit tillbaka och nu heter det t.o.m. att hon och mannen vill åka på semester med oss och wow vad kul det hade varit!, medan den andra har försvunnit helt. Hennes man är socialt trist och går inte ihop med många, så det hjälper nog inte.

Just nu är jag dock mest ledsen på min vän utan barn (hon ville aldrig ha) som jag verkligen kämpat med att träffa utan barn i alla år, och tycker att vi gjort trevliga saker och utflykter. Men nu verkar hon ha bestämt sig för att jag är för pratig och extravert och att andra personer är mer givande att hänga med.

Hon var den enda jag faktiskt vågade vara mig själv med helt, så det är lite deprimerande att jag inte duger om jag inte håller in mig själv alltid i alla sammanhang. 

Om det är en vän du verkligen vill ha kvar så fråga rent ut vad hennes ointresse beror på annars slutar du bara höra av dig så bollen ligger hos henne.

Där har du svaret. Du förväntar dig att alla ska vara intresserad av din unge! Sorry men typ INGEN är det! Dina vänner vill ha dig som vän och inte dig som mamma och tro att de förväntas ha något krav på sig att alltid köpa presenter och ägna all uppmärksamhet åt en unge. Du ÄR tråkig, that's it. Ingen normal människa vill "hitta på något" med en polare som även ska passa en 1,5-åring.

Fast de vill ju inte det för de är inte drivande alls till att ses. Om du läser mitt inlägg ordentligt så skrev jag att det endast är på grund av mig vi träffats. Nu när jag inte dragit ihop något på ett tag så har vi inte setts. Och så här blev det efter att jag blev förälder. De har endast träffat mitt barn en gång när hon var bebis. Är jag tråkig nu bara för att jag inte kan ses till sent mer? Förstår inte hur det kan vara en anledning till att inte vilja umgås med någon som man varit vän med i 10 år..

Klart ni ska fortsätta vara vänner men ni behöver inte umgås så mycket för det.

 De allra flesta vänner jag har umgås jag aldrig med men om man stöter ihop med varandra på stan blir man glad av att ses.

Tyvärr har dygnet bara 24 timmar vilket betyder att det allra mesta av det man vill göra kan man aldrig göra.

Det där är ju jättevanligt, om man inte får barn ungefär samtidigt. Jag förlorade två set vänner på det sättet. Först mina ungdomsvänner i hemstaden, för de fick barn tidigt och blev sittande allihopa. Och sedan mina singelvänner i Stockholm, när jag ganska sent i livet träffade en man, gifte mig och fick barn. Plötsligt var man inte i samma situation längre, och då fanns det inte så mycket gemensam grund längre heller.

Jag fick nästan intrycket att min bästa väninna - hon som jag sett på som min bästa väninna i tio år - nästan såg på mig som en svikare, för att jag flyttade ihop med en man, gifte mig och skaffade barn. Och lämnade henne ensam kvar, typ. Men man kan ju inte heller offra kärlek och familj för en väninna, hur nära man än är, och nu efteråt undrar jag hur nära vi äntligan var, och tycker man om någon så vill man ju henne väl, man vill att hon ska vara lycklig. Men den väninnan tyckte tydligen att vi två skulle vara ensamma och olyckliga tillsammans, och bara prata om vilka män vi drömde om att möta men aldrig mötte.

Jag har inte fått några nära vänner mer, men eftersom jag har familj nu så känner jag inte heller behovet längre. Det räcker att umgås med man och barn, man har ju inte så mycket fritid ändå.Det får räcka att man träffar andra familjer i barnens skola, på deras fritidsaktiviteter och kyrkans familjeaktiviteter och liknande, även om de aldrig blir riktiga vänner. 

"äntligan" i andra stycket ska såklart vara "egentligen". Varför kan man inte redigera sina inlägg här?

Jag förlorade också min bästa vän när jag fick barn. Vi hade umgåtts otroligt nära i 10 år, hon var i olika förhållande hela tiden men hon ville aldrig ha egna barn.

När jag träffade min man umgicks vi alla fyra, reste på semester och umgicks även i större vängrupper. Jag såg henne som min bästa vän.

När min son föddes såg jag till att lämna bort honom så att vi sågs själva, jag tänkte också på att inte prata om honom eftersom jag visste att hon inte är intresserad av barn. Efter något år flyttade vi många mil bort men fortsatte höras och sågs när det gick men vid ett tillfälle när jag hade vägarna förbi hennes stad blev jag helt ghostad. Hon visste att jag skulle komma men svarade aldrig mer på mina samtal eller meddelande.

Nu har det gått över 10 år sedan vi sist hördes och forfarande inte ett ord, det har gått många år sedan jag släppte henne men jag undrar fortfarande varför jag inte var värd en förklaring till avslutet. 

Hon känner sig antagligen som att du ghostat henne om än mer utdraget.

Det är synd att många människor inte klarar av att ha vilande vänskapsrelationer. 

Bara för att man inte hör av sig varje dag betyder inte det att man inte uppskattar den andra personen.

Alternativet är att hon känner att ni växt ifrån varandra men inte vågar uttrycka det.

Jag tror att hon tyckte att vi inte hade så mycket gemensamt längre och det är helt okej förstås, inget jag kan påverka. Jag tycker bara att jag förtjänade mer än att bli ghostad av min bästa vän, jag förtjänade mer respekt än så.

Att inte kunna säga till sin bästa vän att vi har vuxit ifrån varandra eller åtminstone komma med någon ursäkt är bättre än att välja att aldrig mer svara på ett meddelande.

Hon borde ha svarat. Däremot ska man aldrig avsluta vänskaper med bra människor eller säga saker i stil med att man vuxit ifrån varandra.

Helt plötsligt några år senare befinner man sig i samma stad med liknande intresse och vill börja umgås igen eller i alla fall samarbeta igen. Detta blir mycket svårare om man har massa avslutade vänskapsrelationer överallt.

Nej. man har massa bra vänner. Sedan är det några man umgås med också. Tanken att man måste umgås med en vän är mycket märklig.

Att man ?växer ifrån varandra? är nog den största anledningen till att vänskaper avslutas eller att man slutar umgås med vänner efter barn. Har så svårt att förstå varför det måste vara så bara för att man skaffar barn. Det verkar ju också som att det oftast är de utan barn som tycker det, utifrån allas erfarenheter här. Någon utan barn som varit i samma sits får gärna förklara varför. Själv tycker jag att allt ju kan vara som vanligt om man ser till att göra tid för att ses utan barn och inte pratar om sitt barn när man ses. 

Visst när man precis ha fått en bebis är det intensivt och mycket om man behöver några månader för att få ordning på livet och sitt mående. Är det då vänner utan barn glider ifrån en, för att de inte har förståelse över att allt sätts på paus då? 

Som sagt ni utan barn kan gärna reflektera över detta och skriva det för jag har så svårt att förstå. 

Hur hanterar du att inte ha riktiga vänner mer? På ett sätt känner jag samma som dig och vill egentligen bara göra grejer med min dotter och man. Men ibland kan jag känna mig fruktansvärt ledsen över att inte ha nära vänner mer och att ens vänner inte verkar bry sig om en mer. Tänker också lite på att barnen kommer växa upp förr eller senare och då står man där och är ganska ensam. Borde man inte försöka hitta nära vänner som är i samma sits som en själv istället, så man inte råkar hamna i den ensamheten sen?