Är vänskapen över?

Har haft det precis på samma sätt och kommit fram till samma slutsats. I mitt fall tror jag att problemet är att mina vänner inte har barn själva. Tror jag måste skaffa vänner med barn och engagera mig mer i sådana vänskaper, orkar inte vara den enda som drar i mina vänskapsrelationer.

Det gör mig också väldigt ledsen att de inte engagerar sig eller vill träffa min dotter. När jag frågar om vi ska ses/drar ihop något gör jag det utan min dotter då jag inte vill tvinga på henne om de inte vill träffa henne och de frågar aldrig om de kan få komma över eller om vi ska hitta på något med henne, vilket har lett till att de inte har träffat henne sedan hon var en bebis (1,5 år sedan). Har själv svårt att förstå så jag hade velat träffa mina vänners barn om de skulle haft barn. 

Vet inte om det är för att jag just har barn. De kanske inte anser att jag är lika rolig mer. Kan inte riktigt vara borta till för sent eller gå ut och festa/dansa på samma sätt som förr.. Men istället för att grotta ner mig i det har jag tänkt att jag ska försöka skaffa nya vänner på samma plan i livet istället. 

Fast de vill ju inte det för de är inte drivande alls till att ses. Om du läser mitt inlägg ordentligt så skrev jag att det endast är på grund av mig vi träffats. Nu när jag inte dragit ihop något på ett tag så har vi inte setts. Och så här blev det efter att jag blev förälder. De har endast träffat mitt barn en gång när hon var bebis. Är jag tråkig nu bara för att jag inte kan ses till sent mer? Förstår inte hur det kan vara en anledning till att inte vilja umgås med någon som man varit vän med i 10 år..

Att man ?växer ifrån varandra? är nog den största anledningen till att vänskaper avslutas eller att man slutar umgås med vänner efter barn. Har så svårt att förstå varför det måste vara så bara för att man skaffar barn. Det verkar ju också som att det oftast är de utan barn som tycker det, utifrån allas erfarenheter här. Någon utan barn som varit i samma sits får gärna förklara varför. Själv tycker jag att allt ju kan vara som vanligt om man ser till att göra tid för att ses utan barn och inte pratar om sitt barn när man ses. 

Visst när man precis ha fått en bebis är det intensivt och mycket om man behöver några månader för att få ordning på livet och sitt mående. Är det då vänner utan barn glider ifrån en, för att de inte har förståelse över att allt sätts på paus då? 

Som sagt ni utan barn kan gärna reflektera över detta och skriva det för jag har så svårt att förstå. 

Hur hanterar du att inte ha riktiga vänner mer? På ett sätt känner jag samma som dig och vill egentligen bara göra grejer med min dotter och man. Men ibland kan jag känna mig fruktansvärt ledsen över att inte ha nära vänner mer och att ens vänner inte verkar bry sig om en mer. Tänker också lite på att barnen kommer växa upp förr eller senare och då står man där och är ganska ensam. Borde man inte försöka hitta nära vänner som är i samma sits som en själv istället, så man inte råkar hamna i den ensamheten sen?