Sista barnet

Anonym (Jag) · 2025-11-13T22:49:28+01:00

Fick mitt fjärde barn (andra gemensamma med sambon) för 9 månader sen. Vi är båda ganska säkra på att det är sista barnet. Han är nöjd med två och jag har ju som sagt fyra. Äldsta är vuxen och nyligen utflyttad så har ?bara? tre hemma men det räcker och blir över , har inte mycket tid för mig själv direkt :) Var lite osäker förut men har tänkt på det nu och kommit fram till att jag måste räcka till för de barnen jag har, jag kan inte börja om med en bebis igen så det blir inga mer barn. Dessutom var det här mitt tredje snitt och det var inte helt utan komplikationer, livmodern sprack upp lite och livmoderväggen är tunn. Jag får tydligen bli gravid igen (om jag väntar mer än ett år) men det känns dumt att riskera något. Men det jag undrar är hur man kommer över att det känns sorgligt att det är sista gången. Jag kommer aldrig mer vara gravid , aldrig mer amma efter att jag har slutat (har ammat de andra mellan 1-3 år så det dröjer nog iförsej). För mitt i allt det jobbiga med att vara låst och aldrig få egentid så älskar jag det verkligen , det finns inget mysigare än att ligga i sängen med min lilla bebis nära som somnar vid bröstet. Ni som har varit i liknande situation, har ni några tips på hur man hanterar de här känslorna? Hur man liksom får hjärtat att vara med på det som hjärnan redan vet är rätt. Förstår att det kan låta som ?lyxproblem? för det är inte alla som får barn alls.. mina barn har inte heller varit självklara , jag har fått missfall också och graviditeterna och förlossningarna har verkligen inte varit utan komplikationer. Så jag är extremt tacksam för att jag har de barnen jag har. Men undrade som sagt hur ni andra har hanterat känslorna när ni har landat i att det inte blir fler barn (oavsett anledning till att det inte blir fler och oavsett hur många ni har)

Sista barnet

Det är en naturlig del av livet tänker jag.
Liksom mycket annat.
Man går i grundskolan, sen är den tiden över.
Är ung vuxen, kanske strular runt, reser, försöker hitta sin plats.
Man är gravid och senare småbarnsförälder.
Sen har man läst det kapitlet och bläddrar vidare i boken.

Fler av oss känner säkert en sorg över det men det är som med mycket annat, det har varit en del av ens liv och sen är den tiden förbi.

Jag fick sista barnet det året jag blev 37 och det var inte aktuellt att skaffa fler sen. Så jag tänker att det är ett stängt kapitel nu. Jag har syskon som fortfarande får barn och den som gärna vill ha bebisar omkring sig kan kanske söka sig till den typen av jobb. Jag känner ingen sorg över det längre (är 44 nu) utan det blir väl i så fall i framtiden sen om det kommer barnbarn

cosinus skrev 2025-11-14 10:42:40 följande:

Men sen när de blir större, det är inte samma markanta förändringar och man kommer också så långt ifrån småbarnslivet.

Så nä, nu finns det inte en gullig bebis i världen som skulle kunna få det att spritta i äggstockarna. Den butiken är för länge sedan stängd.

Känner faktiskt också så.
De är sjukt söta men det är inte det där stinget i äggstockarna som man ibland kunde känna förut. Kanske för att det då faktiskt var en möjlighet?.... att butiken inte var helt stängd?

Just nu har jag filosoferat ihop med min syster om det faktum att vi ändå är yngre än många nyblivna mammor. Jag är 44 och hon är 42. Vi är båda nöjda som det är men rent praktiskt/tekniskt eller vad man ska säga så har inte någon av oss känt av några pre-menopaus-prylar än så det är kanske möjligt att vi skulle kunna bli gravida, vem vet. Och då när man läser tex om en kvinna som får barn vid fyllda 51 år säger vi. Det betyder att det skulle kunna vara så att det finns ett barn som kommer att födas och komma till vår familj om SJU år! Om jag är 44 nu och vi skulle få ett infall. SJU ÅR! Det är en eon av tid

Det vore helt otänkbart att jag och min man ska ha en bebis om sju år, då är vår äldsta son 25-26.

Men det är det här med perspektiv på tid också. Intressant att filosofera ibland

Sista barnet

INNEHÅLL