Sista barnet

Anonym (Jag) · 2025-11-13T22:49:28+01:00

Fick mitt fjärde barn (andra gemensamma med sambon) för 9 månader sen. Vi är båda ganska säkra på att det är sista barnet. Han är nöjd med två och jag har ju som sagt fyra. Äldsta är vuxen och nyligen utflyttad så har ?bara? tre hemma men det räcker och blir över , har inte mycket tid för mig själv direkt :) Var lite osäker förut men har tänkt på det nu och kommit fram till att jag måste räcka till för de barnen jag har, jag kan inte börja om med en bebis igen så det blir inga mer barn. Dessutom var det här mitt tredje snitt och det var inte helt utan komplikationer, livmodern sprack upp lite och livmoderväggen är tunn. Jag får tydligen bli gravid igen (om jag väntar mer än ett år) men det känns dumt att riskera något. Men det jag undrar är hur man kommer över att det känns sorgligt att det är sista gången. Jag kommer aldrig mer vara gravid , aldrig mer amma efter att jag har slutat (har ammat de andra mellan 1-3 år så det dröjer nog iförsej). För mitt i allt det jobbiga med att vara låst och aldrig få egentid så älskar jag det verkligen , det finns inget mysigare än att ligga i sängen med min lilla bebis nära som somnar vid bröstet. Ni som har varit i liknande situation, har ni några tips på hur man hanterar de här känslorna? Hur man liksom får hjärtat att vara med på det som hjärnan redan vet är rätt. Förstår att det kan låta som ?lyxproblem? för det är inte alla som får barn alls.. mina barn har inte heller varit självklara , jag har fått missfall också och graviditeterna och förlossningarna har verkligen inte varit utan komplikationer. Så jag är extremt tacksam för att jag har de barnen jag har. Men undrade som sagt hur ni andra har hanterat känslorna när ni har landat i att det inte blir fler barn (oavsett anledning till att det inte blir fler och oavsett hur många ni har)

Sista barnet

Kan tänka mig att du efter fyra barn har vaggats in i en väldigt mysig barntillvaro, som också kan innehålla bullbak, julförberedelser, umgänge med andra småbarnsföräldrar och mycket annat.

Det kan alltid vara smärtsamt att lämna en tillvaro som man är trygg i, för att gå in i annan fas som är okänd. Vad kommer sen? Ungefär som larven som blir puppa.

Jag var inte jätteinne på att skaffa barn, men är glad att vi gjorde det. Nu är båda barnen i yngre medelåldern och ger mig ett helt annat utbyte i livet.

En sak som ganska säkert kommer att hända är att du får barnbarn. Tjata inte på dem, men en vacker dag ligger du där och snusar på en rosig bäbis i dubbelsängen igen.

Och sen kan du lämna tillbaka battingen och ta ett par veckor på Kanarieöarna.

Puppan blir en fjäril.

Anonym (Jag) skrev 2025-11-14 15:48:02 följande:

Tack för svar :) Jo så är det nog.. Det är ju stressigt men mysigt också såklart. Jag har ju haft barn nästan hela mitt vuxna liv. Jag fick äldsta när jag skulle fylla 19 och yngsta när jag nyss hade fyllt 37. En stor del av tiden har jag ju haft småbarn också.. Och senaste 4,5 åren har jag antingen varit gravid eller ammat.

Så jag tänker väl lite: Vem är jag när jag inte är småbarnsmamma längre? Eller när jag inte är mamma till barn som fortfarande bor hemma och fortfarande är barn. Mamma kommer jag ju vara ändå men det blir ju på ett annat sätt när alla är vuxna.

Men som du säger , det blir en annan fas. Jag kommer ju att få mer tid för mig själv , något som jag iförsej verkligen längtar efter nu.. Till och med en liten promenad eller att gå och handla ensam utan barnen känns som semester 😅

Och sen förhoppningsvis barnbarn.

Jag hade två, hon hade två. Vi var nöjda med det, skaffade inget gemensamt (fast det höll på att hända) så jag tog en vasektomi. Bästa jag gjort. Ingen oro för oönskade gravvisar.

Och när barnen flyttat äger man sin tid, pengarna räcker till. Sorg och saknad men också frihetens yrsel.

Sista barnet

INNEHÅLL