Min son

Autism. 

Vad är det för hjälp ni skulle vilja ha från vården? Till skillnad från adhd finns ingen medicin så om han inte mår dåligt så är det nog inte så mycket att göra mer än att uppfostra honom med utgångspunkt från hans behov. 

Om ni inte redan har gjort det så läs på om autism och vilket extra stöd ni kan behöva ge. 

Autism. 100% säkerhet.

Kontakta BUP en väg in, berätta om svårigheterna. Autism går inte att medicinera bort men du som förälder och även han kan få hjälp md saker som underlättar.

I vilka av situationer är du osäker på om ni ska sätta motstånd? 

Min erfarenhet som förälder till barn med npf är att man oftare än till andra barn behöver förklara varför något inte är ok. Och det måste förklaras mer grundligt. En del av det som är underförstått för oss andra är inte det för dem. I ert fall kanske det tex inte räcker att säga att lillebror blir arg när han petar på honom utan ni kan också behöva förklara varför det är något dåligt och vad han vinner på att inte störa lillebror. 

Om du oroar dig för näringsintag så kontakta vårdcentralen  och be om remiss till dietist. De brukar då vilja se en matdagbok. Om han äter för begränsat kan ni få näringsdryck att komplettera med. (Sån smakar dock inget vidare.)

Javisst kan det vara autism. Om det sedan är en hel diagnos eller bara drag av det, måste en utredning genomföras för att kunna veta säkert. 

Tycker också att en utredning bör göras och BUP är rätt ingång till det. I och med att han har så sparsamt med föråfa att sätta sig in i andras situation och känslor. 

I skolan kan det gå bra för honom att klara godkänt i kurserna, men det sociala kanske haltar? Det krävs lite mindre social kompetens av killar, men någon gång på högstadiet, när de andra har mognat, brukar glappet bli tydligare till dem som har diagnos. 

Det här har ni säkert redan upptäckt men ofta kan det bli lättare om mycket i vardagen är rutinmässigt och avvikelser förbereds i god tid. Även saker som inte har med själva rutinerna att göra kan bli lättare av rutinerna eftersom han får mer ork kvar om dagarna ser rätt så likadana ut. 

Även utan ställd diagnos kan man förklara för sitt barn att han fungerar lite annorlunda än många andra och att han behöver förstå hur andra resonerar för att funka ihop med dem i skolan och i framtiden på en arbetsplats. Mitt barn fick jag tex förklara för att andra sätter värde på att man tvättar och borstar håret och att man därför behöver sköta sånt för att andra inte ska tycka att man är äcklig. 

Vi har också behövt förklara flera gånger att det är vårt barn som tänker på lite annorlunda sätt - INTE andra barn eller vuxna som är dumma när de betett sig helt vanligt socialt men vårt barn uppfattat dem som påträngande. 

Vi har också pratat mycket om att om man fungerar lite annorlunda så innebär det att andra inte alltid förstår vad man behöver och därför kan man behöva vara extra tydlig med det. Om man behöver gå undan och vila tex. 

"sparsamt med förmåga" ska det stå.

Sök vård i grannstaden eller på nätet om ni inte får hjälp där ni bor. 

Fundera över om en diagnos vore övervägande positiv för honom. Kanske är det viktigaste att han får rätt stöd? För oss var en diagnos nödvändig för att få skolan att steppa upp, men om det går bra i skolan finns ju inte det incitamentet. 

Håller övriga att det är inom autismspektrat. 

Om inte vården vill göra en utredning, så gör en privat. Även om han fixar skolan så kan bla de sociala svårigheterna blir mer markant i framtiden och då kan det vara bra med en diagnos för att få olika strategier man kan jobba med. 

Min systerson är likadan. Han är 11 år och har diagnosen autism. Det kan vara väldigt svårt för både barn och resterande familj 💜 så jag känner med dig.