Hon hatar min son

När man läser det här får jag känslan av att du skämtar? Det dyker upp så otroligt många frågor.
du skriver att barnens mamma har problem med alkohol och droger? bor dina barn med henne varannan vecka? 
av många olika skäl måste du acceptera att ni behöver söka hjälp för pojken. bup måste utreda om ha har en npf diagnos? Låter som ett ständigt kaus runt honom vilket säkert förstärker hans utåtagerande beteende.

 hur långt gången är din sambo? Finns det något allvar i möjligheten att avsluta graviditeten? 

att skaffa fler barn i en bonusfamilj Är
en risk och just nu verkar ju varken dina eller hennes barn må bra och er relation är kass.
Du lever i förnekelse och vägrar inse att din son behöver hjälp både för sin egen skull men också för resten av familjens skull. Det handlar Inge om att skambelägga pojken det handlar om att hjälpa .
vi har två barn med ADHD resp ADHD och autism. Det är förjävla jobbigt och utmanande och krävande och sätter en enorm press på relationen. vi är skilda nu och skulle aldrig ens tänka tanken att skaffa ytterligare ett barn. 

Jag har barn med adhd och förmodligen även autism. 

Mitt intryck av det du skriver är att det ligger något i det din sambo säger. Det låter som att du skulle behöva lära dig strategier som funkar för barn som din son. Har man barn med svårigheter måste man vara en 100 ggr bättre förälder än andra. Det finns mycket mindre utrymme för felsteg och misstag. 

Mitt råd blir att söka kontakt med vården för utredning. Soc kan generellt inte npf (tex adhd och autism) utan är snarare ökända för att ge felaktiga råd och ta skadliga beslut för de barnen och ungdomarna. Jag hade aldrig någonsin bett soc om råd angående ett barn med de problemen om jag inte fått se svart på vitt att personen hade tilläggsutbildning i det. Socionomprogrammet innehåller i generellt inte något om npf. Träffade en snart färdigutbildad socionom helt nyligen som bekräftade detta. 

Jag tycker att ni ska söka hjälp hos BUP istället. OM din son visar sig ha en funktiobsnedsättning kan en diagnos på papper få fart på skolan också. De ska hjälpa även utan diagnos, men tyvärr ser verkligheten inte alltid ut så. 

Jag tänker att din sambo har tänkt igenom sitt föräldraskap väl, och bestämt vilka regler, rutiner och förhållningssätt som funkar bra. Du har ett helt annat förhållningssätt, och för att inte ni två ska gräla konstant över detta (för det verkar inte som om du försöker haka på hennes regler, som ju har funkat bra för att göra hennes barn till lugna och fina barn) så har hon valt att ta ett kliv tillbaka när det gäller din son, och låta dig sköta honom. Det är nog för att skydda ert förhållande, hennes barn och henne själv.

Din son ljuger, slåss, svär, är uppe sent på kvällarna, missköter sig i skolan, mobbar sina syskon osv. Han bor varannan vecka hos sin mamma som dricker och knarkar, och varannan vecka hos dig som inte kan sätta gränser. Det känns inte som ett framgångsrecept, tyvärr...

Ta hjälp med en gång! Se till att få en NPF-utredning på sonen, och så länge kan du/ni gå en föräldrautbildning. Kolla vad tex. kommunen har att erbjuda. Du kan också fråga skolsköterskan om hon har någon rekommendation - de brukar ha koll.

Sedan undrar jag lite om ditt andra barn: Är hen nöjd och trygg? Din son skulle ju bli en jättebra storebror, skrev du. Är han det mot sitt syskon? Ser du till att syskonet får sina behov av trygghet, lugn, läxläsning, rutiner, högläsning vid nattningen osv?

Du måste sluta se det som att det är ni två mot världen. Det är inte något bra utgångsläge för att uppfostra ett barn. Du ska lära honom hur han kan bli en del av världen, inte tvärtom. 

Snälla, snälla ta kontakt med BUP för utredning och rådgivning! 

Jag har som sagt ett barn med adhd och sidan med full fart och roliga idéer - den vill man ju absolut inte ta bort. Men den sidan som innebär att det är svårt att ha normal social kontakt med andra, som gör det svårt att ta instruktioner mm - den sidan måste man jobba stenhårt med, annars riskerar man att barnet hamnar i utanförskap, både ekonomiskt och socialt. 

Du skriver att det är du och han mot världen. Att folk som inte är som han är tråkiga. Är du lik din son? Är det därför du känner så stark gemenskap med honom? Känner du att världen är emot dig? Skulle det inte vara underbart om din son slapp känna så? Om han fick lära sig hur han kan vara en del av världen, utan att för den skull ändra vem han är?