• Anonym (Fundersam)

    Vad fan händer?

    Tjena tjena!

    Jag och min tjej är för tillfället i en liten knepig sits och hoppas på input. Jag själv är rätt inne på att det tar slut igen och är såklart ledsen för det men om det händer så får det vara så för jag är rätt trött på detta.

    Så jag ska försöka korta ner vår historia så gott det går. Vi är förlovade och varit tillsammans i två år förlovad i ett. Detta dock om man räcknar med tiden hon har gjort slut och vi varit separerade.

    Första gången vi blev tillsammans så var allt jättefint i början sen kanske 2 månader in så blir hon sjuk, väldigt dålig både psykiskt och fysiskt. Vad hon hade är det dock ingen som vet men då hon har en del sjukdommar var det väll nått eller flera av dem som spöka lite. Hon blev helt anorlunda och jag fanns där för henne jag älska henne och ville hjälpa henne genom allt. Hennes svar var att efter vi varit tillsammans i 8 månade så gör hon slut. 

    Hon kommer långsamt tillbaka trotts att hon var med andra vilket jag hata. Hur jag vet, för hon sa det rakt ut till mig. Och efter några månader igen blev vi tillsammans igen. Allt var fint de första månaderna, så jävla bra så att jag som, och jag fattar hur dum jag är faktiskt friade till henne. Hon var ju så fin så söt så underbar igen. Jag trode att allt var bra. Och hon hade sagt flera gånger att det är det att hon inte kommer lämna och sånt igen. Men hon går ner sig igen. Jag stannar och sen är det hennes föäldrar och familj som inte tycker jag gör tillräckligt för henne. Hon lyssnar på dom och gör slut på deras initiativ. 

    Dock under denna tiden kunde hon inte vara utan mig. Utan ringde konstant skrev försökte få kontakt på alla sätt. Jag som kanske var dum svarade, körde henne till sjukhus och tog hand om henne och gissa vad. Vi blev åter ett par efter nån månad. Hon var söt gullig som innan och nu är hon en ren jävla skummis. Känner knappt igen henne alls. Hon är arg bitter och rent av konstig. 

    Efter att vi blev tillsammans så var hon så snabb med att jag måste flytta in och att vi ska gifta oss effersom jag friat. Och jag sa som det var att jag är inte där än det är för osäkert. Särskilt då jag kommer bli varslad snart och hon är arbetslös. Så jag har bott kvar i min egna bostad denna gången. 

    I förgår sa hon att det är nått konstigt med hennes huvud att hon har konstiga tankar (hennes ord). Och jag försöker förstå vad hon menar så jag frågar ut henne lite, om hon är ledsen, sjuk, om det hänt nått. Jag frågade massa saker för att förstå hennes känslor. Och sen frågade jag om det var nått med mig, nått mellan oss. Och då kollar hon på mig som att jag är dum vilket hon gör när hon tycker att jag tvivlar på henne och svarar nej det är inte du det är inget mellan oss med otroligt bitsk ton.

    Dagen efter, alltså igår så var jag där igen lekte en del med hennes unge som hon haft med hennes ex. Och sen satt jag och hon i soffan och prata lite medan tösen ritade. Vi pratade och enligt mig hade vi en mysig stund, blev väll lite uppspelta när vi prata kost. Men jag tyckte vi hade det väldigt bra. 

    Idag får jag ett medelande att hon älskar mig, att hon vet att hon varit frånvarande och att hon är ledsen för det. Att hon bara vill bli hörd inte ha en lösning. Då jag är rätt lösningsorigenterad (som de flesta män). Mitt svar var i stort sätt ok jag ska försöka att enbart lysna och stötta dig istället för att försöka fixa problemen.

    Sen ser jag när jag slutat arbetet att hon skrivit igen. Att hon inte vill prata för att allt blir fel som jag såg igår, nu när hon känner såhär i huvudet.

    Mit svar var då att jag tyckte allt var fint igår och undrade vad hon tyckte var jobbigt om det var nått jag inte plocka upp. Och hon blir arg och säger att hon inte vill prata om det.

    Ja det var det i stort sätt. Lite mer har hänt men kan inte skriva en bok trotts att jag vet att texten redan är skitlång. Men vad tror ni detta är? Vad fan händer?

  • Svar på tråden Vad fan händer?
  • Anonym (G)

    Svårt att veta utifrån beskrivningen. Har hon en psykisk sjukdom, så att hon är väldigt upp och ner? Det här med konstiga tankar kan tyda på det. I så fall ska du avvakta med att gifta dig och flytta ihop, tills du förstår vad det hela rör sig om.

    Eller också så har ni svårt att ha en bra dialog, att hon tycker att du inte förstår eller missförstår henne. Då kanske parterapi kan hjälpa (inte alltid som det gör det, ibland kommer man fram till att man inte passar ihop). Eftersom ni inte har barn så behöver ni gå privat och betala själva, skulle jag tro. 

    Det ni har nu verkar väldigt osäkert och fram och tillbaka.

  • Anonym (Fundersam)
    Anonym (G) skrev 2025-11-21 19:46:32 följande:

    Svårt att veta utifrån beskrivningen. Har hon en psykisk sjukdom, så att hon är väldigt upp och ner? Det här med konstiga tankar kan tyda på det. I så fall ska du avvakta med att gifta dig och flytta ihop, tills du förstår vad det hela rör sig om.

    Eller också så har ni svårt att ha en bra dialog, att hon tycker att du inte förstår eller missförstår henne. Då kanske parterapi kan hjälpa (inte alltid som det gör det, ibland kommer man fram till att man inte passar ihop). Eftersom ni inte har barn så behöver ni gå privat och betala själva, skulle jag tro. 

    Det ni har nu verkar väldigt osäkert och fram och tillbaka.


    Jag vet inte om hon har nån psykisk sjukdom. Jag vet dock att hon blev diagoniserad med borderline första året men att dom nu ser henne som frisk från det. Därav tagit bort den stämpeln hon har även slutat gå till sin psykolog vilket jag har försökt att få henne tillbaka till, eller i alla fall nån psykolog. 

    Jag hade ju inga planer för att flytta in riktigt än då jag tycker allt är för osäkert. Men efter det senaste här känns allt så jävla konstigt. Varför vill hon inte äns prata med mig? Och när jag försöker fråga om der blir hon sur.

    Vet inte men tänkt att jag varken ringer eller skriver till henne alls fören hon gör det. Är det dumt? Eller känns det rimligt med tanke på att hon sa att hon inte vill prata förän hon sorterat sina konstiga tankar?
  • ResanTillMelonia
    Anonym (Fundersam) skrev 2025-11-21 19:27:40 följande:
    Vad fan händer?

    Tjena tjena!

    Jag och min tjej är för tillfället i en liten knepig sits och hoppas på input. Jag själv är rätt inne på att det tar slut igen och är såklart ledsen för det men om det händer så får det vara så för jag är rätt trött på detta.

    Så jag ska försöka korta ner vår historia så gott det går. Vi är förlovade och varit tillsammans i två år förlovad i ett. Detta dock om man räcknar med tiden hon har gjort slut och vi varit separerade.

    Första gången vi blev tillsammans så var allt jättefint i början sen kanske 2 månader in så blir hon sjuk, väldigt dålig både psykiskt och fysiskt. Vad hon hade är det dock ingen som vet men då hon har en del sjukdommar var det väll nått eller flera av dem som spöka lite. Hon blev helt anorlunda och jag fanns där för henne jag älska henne och ville hjälpa henne genom allt. Hennes svar var att efter vi varit tillsammans i 8 månade så gör hon slut. 

    Hon kommer långsamt tillbaka trotts att hon var med andra vilket jag hata. Hur jag vet, för hon sa det rakt ut till mig. Och efter några månader igen blev vi tillsammans igen. Allt var fint de första månaderna, så jävla bra så att jag som, och jag fattar hur dum jag är faktiskt friade till henne. Hon var ju så fin så söt så underbar igen. Jag trode att allt var bra. Och hon hade sagt flera gånger att det är det att hon inte kommer lämna och sånt igen. Men hon går ner sig igen. Jag stannar och sen är det hennes föäldrar och familj som inte tycker jag gör tillräckligt för henne. Hon lyssnar på dom och gör slut på deras initiativ. 

    Dock under denna tiden kunde hon inte vara utan mig. Utan ringde konstant skrev försökte få kontakt på alla sätt. Jag som kanske var dum svarade, körde henne till sjukhus och tog hand om henne och gissa vad. Vi blev åter ett par efter nån månad. Hon var söt gullig som innan och nu är hon en ren jävla skummis. Känner knappt igen henne alls. Hon är arg bitter och rent av konstig. 

    Efter att vi blev tillsammans så var hon så snabb med att jag måste flytta in och att vi ska gifta oss effersom jag friat. Och jag sa som det var att jag är inte där än det är för osäkert. Särskilt då jag kommer bli varslad snart och hon är arbetslös. Så jag har bott kvar i min egna bostad denna gången. 

    I förgår sa hon att det är nått konstigt med hennes huvud att hon har konstiga tankar (hennes ord). Och jag försöker förstå vad hon menar så jag frågar ut henne lite, om hon är ledsen, sjuk, om det hänt nått. Jag frågade massa saker för att förstå hennes känslor. Och sen frågade jag om det var nått med mig, nått mellan oss. Och då kollar hon på mig som att jag är dum vilket hon gör när hon tycker att jag tvivlar på henne och svarar nej det är inte du det är inget mellan oss med otroligt bitsk ton.

    Dagen efter, alltså igår så var jag där igen lekte en del med hennes unge som hon haft med hennes ex. Och sen satt jag och hon i soffan och prata lite medan tösen ritade. Vi pratade och enligt mig hade vi en mysig stund, blev väll lite uppspelta när vi prata kost. Men jag tyckte vi hade det väldigt bra. 

    Idag får jag ett medelande att hon älskar mig, att hon vet att hon varit frånvarande och att hon är ledsen för det. Att hon bara vill bli hörd inte ha en lösning. Då jag är rätt lösningsorigenterad (som de flesta män). Mitt svar var i stort sätt ok jag ska försöka att enbart lysna och stötta dig istället för att försöka fixa problemen.

    Sen ser jag när jag slutat arbetet att hon skrivit igen. Att hon inte vill prata för att allt blir fel som jag såg igår, nu när hon känner såhär i huvudet.

    Mit svar var då att jag tyckte allt var fint igår och undrade vad hon tyckte var jobbigt om det var nått jag inte plocka upp. Och hon blir arg och säger att hon inte vill prata om det.

    Ja det var det i stort sätt. Lite mer har hänt men kan inte skriva en bok trotts att jag vet att texten redan är skitlång. Men vad tror ni detta är? Vad fan händer?


    Hon utnyttjar dig som simp. Hon vill inte ha en lösning.
  • ResanTillMelonia
    Anonym (Fundersam) skrev 2025-11-22 09:36:06 följande:
    Jag vet inte om hon har nån psykisk sjukdom. Jag vet dock att hon blev diagoniserad med borderline första året men att dom nu ser henne som frisk från det. Därav tagit bort den stämpeln hon har även slutat gå till sin psykolog vilket jag har försökt att få henne tillbaka till, eller i alla fall nån psykolog. 

    Jag hade ju inga planer för att flytta in riktigt än då jag tycker allt är för osäkert. Men efter det senaste här känns allt så jävla konstigt. Varför vill hon inte äns prata med mig? Och när jag försöker fråga om der blir hon sur.

    Vet inte men tänkt att jag varken ringer eller skriver till henne alls fören hon gör det. Är det dumt? Eller känns det rimligt med tanke på att hon sa att hon inte vill prata förän hon sorterat sina konstiga tankar?
    Kan rekommendera Autismhandboken. Där står lite exempel på hur olika man kommunicerar.

    Som kvinna med autism förstår jag inte hur ni män kan orka med neurotypiska kvinnor. De vill alltid ventilera, ha bekräftelser, tröstas, uttrycka vad de önskar osv osv. De vill inte lösa något.

    Har tyvärr ofta råkat såra familjemedlemmar och så genom att man har förklarat saker. Inte för att jag har sagt något tokigt egentligen, men för att de inte tänker rarionellt och man helst bara ska vara tyst. Tror en del tjejer bara vill ha en kram och inga ord. var tydlig med att du inte vill höra hennes gnäll, om det är så. Hon får älta dem någon annanstans.
  • Anonym (Betty)

    Man kan inte bli frisk från borderline. Det är inte en sjukdom som går att bota. Det är en personlighetsstörning. Man kan få verktyg av psykologen för att lättare att hantera den. Men man kan inte bli frisk ifrån det som man kan från tex en depression.

    Däremot kan hon ju så klart ha blivit feldiagnostiserad.

    Jag tänkte direkt när jag läste din text (innan jag kom till stycket där du skrev borderline) att hon har antignen bordeline eller bipolär. 

    Är det borderline så är det ett helvete att leve med någon som har det. Det är bara att fly är mitt tips.

    Däremot förstår jag helt vad som menas med att "lyssna och finnas där isället för att lösa probelm".

    Det handlar inte om att man inte i slutändan vill lösa problem. Men jag förstår vad hon menar. Jag ska försöka förklara.

    Min pojkvän är nämligen likandan att han ska lösa saker. Alltså bara tänker praktiskt och glömmer helt känslorna. Jag råkade vid ett tillfälle ha sönder en sak. Jag blev helt förtvivlad och kände mig värdelös och dålig som hade klantat mig så.

    Min pojkvän var direkt där och sa att nej det spelar ingen roll det går att laga utan problem, den kommer nästan se som ny ut och det fixar han. Ja det är ju jättesnällt. Han är jättehändig och jag blev tacksam att han ville hjälpa till och laga den.

    Men jag hade också/först bara ha velat ha en kram samtidigt som han sa något i stil med att "jag förstår hur det känner, man kan känna sig dålig när man råkar göra nåt sånt men det kan hända vem som helst". (Jag hade kört in i en sak med min bil på en parkering). 

    Förstår du lite vad jag menar? 

  • Anonym (crazy times)

    Jag läser borderline och vill springa min väg, men det är jag.

    Vill du ha ett äventyrligt liv och vänta i spänning på hur din partners varierande humör ska påverka ert liv idag så är det klart bara att köra, och du kommer att få material till en bok om relationer bara i din egen vardag.

    Risken är dock rätt stor att du även kommer att bli sjukskriven för utmattning i något läge och er ekonomi aldrig kommer att vara den bästa, med mycket nystarter och jobb som inte fungerar med din partner. Vidare kan frustrationen över hennes beteende leda till skadliga situationer för er båda och som man sitter du värre till där.

    Min svägerska har borderlinediagnos och är en av två personer på hela livet som jag har fått lämna huset för att inte bara slå ner henne. Hennes ständiga lögner till föräldrarna och elakheter mot min man provocerade mig så illa. Jag är i övrigt helt ostraffad, kvinna och har inga diagnoser. Galenskap skapar mer galenskap.

  • Anonym (Dra! Snabbt!)
    Anonym (Fundersam) skrev 2025-11-21 19:27:40 följande:
    Vad fan händer?

    Tjena tjena!

    Jag och min tjej är för tillfället i en liten knepig sits och hoppas på input. Jag själv är rätt inne på att det tar slut igen och är såklart ledsen för det men om det händer så får det vara så för jag är rätt trött på detta.

    Så jag ska försöka korta ner vår historia så gott det går. Vi är förlovade och varit tillsammans i två år förlovad i ett. Detta dock om man räcknar med tiden hon har gjort slut och vi varit separerade.

    Första gången vi blev tillsammans så var allt jättefint i början sen kanske 2 månader in så blir hon sjuk, väldigt dålig både psykiskt och fysiskt. Vad hon hade är det dock ingen som vet men då hon har en del sjukdommar var det väll nått eller flera av dem som spöka lite. Hon blev helt anorlunda och jag fanns där för henne jag älska henne och ville hjälpa henne genom allt. Hennes svar var att efter vi varit tillsammans i 8 månade så gör hon slut. 

    Hon kommer långsamt tillbaka trotts att hon var med andra vilket jag hata. Hur jag vet, för hon sa det rakt ut till mig. Och efter några månader igen blev vi tillsammans igen. Allt var fint de första månaderna, så jävla bra så att jag som, och jag fattar hur dum jag är faktiskt friade till henne. Hon var ju så fin så söt så underbar igen. Jag trode att allt var bra. Och hon hade sagt flera gånger att det är det att hon inte kommer lämna och sånt igen. Men hon går ner sig igen. Jag stannar och sen är det hennes föäldrar och familj som inte tycker jag gör tillräckligt för henne. Hon lyssnar på dom och gör slut på deras initiativ. 

    Dock under denna tiden kunde hon inte vara utan mig. Utan ringde konstant skrev försökte få kontakt på alla sätt. Jag som kanske var dum svarade, körde henne till sjukhus och tog hand om henne och gissa vad. Vi blev åter ett par efter nån månad. Hon var söt gullig som innan och nu är hon en ren jävla skummis. Känner knappt igen henne alls. Hon är arg bitter och rent av konstig. 

    Efter att vi blev tillsammans så var hon så snabb med att jag måste flytta in och att vi ska gifta oss effersom jag friat. Och jag sa som det var att jag är inte där än det är för osäkert. Särskilt då jag kommer bli varslad snart och hon är arbetslös. Så jag har bott kvar i min egna bostad denna gången. 

    I förgår sa hon att det är nått konstigt med hennes huvud att hon har konstiga tankar (hennes ord). Och jag försöker förstå vad hon menar så jag frågar ut henne lite, om hon är ledsen, sjuk, om det hänt nått. Jag frågade massa saker för att förstå hennes känslor. Och sen frågade jag om det var nått med mig, nått mellan oss. Och då kollar hon på mig som att jag är dum vilket hon gör när hon tycker att jag tvivlar på henne och svarar nej det är inte du det är inget mellan oss med otroligt bitsk ton.

    Dagen efter, alltså igår så var jag där igen lekte en del med hennes unge som hon haft med hennes ex. Och sen satt jag och hon i soffan och prata lite medan tösen ritade. Vi pratade och enligt mig hade vi en mysig stund, blev väll lite uppspelta när vi prata kost. Men jag tyckte vi hade det väldigt bra. 

    Idag får jag ett medelande att hon älskar mig, att hon vet att hon varit frånvarande och att hon är ledsen för det. Att hon bara vill bli hörd inte ha en lösning. Då jag är rätt lösningsorigenterad (som de flesta män). Mitt svar var i stort sätt ok jag ska försöka att enbart lysna och stötta dig istället för att försöka fixa problemen.

    Sen ser jag när jag slutat arbetet att hon skrivit igen. Att hon inte vill prata för att allt blir fel som jag såg igår, nu när hon känner såhär i huvudet.

    Mit svar var då att jag tyckte allt var fint igår och undrade vad hon tyckte var jobbigt om det var nått jag inte plocka upp. Och hon blir arg och säger att hon inte vill prata om det.

    Ja det var det i stort sätt. Lite mer har hänt men kan inte skriva en bok trotts att jag vet att texten redan är skitlång. Men vad tror ni detta är? Vad fan händer?


    Dont put your dick in crazy!
  • Anonym (G)
    Anonym (Fundersam) skrev 2025-11-22 09:36:06 följande:
    Jag vet inte om hon har nån psykisk sjukdom. Jag vet dock att hon blev diagoniserad med borderline första året men att dom nu ser henne som frisk från det. Därav tagit bort den stämpeln hon har även slutat gå till sin psykolog vilket jag har försökt att få henne tillbaka till, eller i alla fall nån psykolog. 

    Jag hade ju inga planer för att flytta in riktigt än då jag tycker allt är för osäkert. Men efter det senaste här känns allt så jävla konstigt. Varför vill hon inte äns prata med mig? Och när jag försöker fråga om der blir hon sur.

    Vet inte men tänkt att jag varken ringer eller skriver till henne alls fören hon gör det. Är det dumt? Eller känns det rimligt med tanke på att hon sa att hon inte vill prata förän hon sorterat sina konstiga tankar?
    Ja, det låter rimligt att avvakta med kontakt.

    Tyvärr är borderline något som man inte bara växer ur. De människorna åker upp och ner i känslor som i en berg och dalbana. Kan vara mycket påfrestande för omgivningen (och personen själv). 

    Ja, någon typ av vårdkontakt verkar hon behöva. Det är inte omöjligt att hon har borderline personlighetsstörning, men det kan vara någon annan psykisk sjukdom också.

    Jättebra att du inte har flyttat ihop med henne. Det kanske alltid kommer att fortsätta så här, upp och ner och fram och tillbaka. Allt efter hennes känslokast.

    Det finns en terapi, DBT, som kan vara en hjälp för en del personer med borderline att hantera en del av sina symtom. Men den terapin tar inte bort allt, det handlar om att kunna hantera känslosvängningarna bättre och inte bara agera ut allt. 
  • Anonym (Nostalgi)

    Jag har bara en sak att säga, lämna! Lämna för att det aldrig kommer vara stabilt och du kommer bara ha en starkare traumabonding, ju längre du stannar.

    Det kommer aldrig bli lättare för dig att lämna henne. Hon kommer alltid försöka hålla kontakt så du kommer tillbaka. Den dagen hon lämnar dig är det för att hon hittat något hon tycker är bättre.

    Jag levde med en pappa med borderline, och den bergodalbanan du beskriver var min vardag i 20 år. Det var ett ständigt trippande på äggskal eftersom man aldrig kunde förutse hans humör. Så fort han fick för sig att min mamma var otrogen eller ville separera. Då kom de otaliga självmordsförsöken. 


    Idag är han så frisk han kan bli. Jag har väldigt sporadisk kontakt med honom, kunde inte flytta ut fort nog. Hans ilska gick alltid ut över alla i familjen. Väldigt förvirrande för ett barn också när man i ena stunden inte är värd vatten, andra dagen fick godis och leksaker, tredje dagen får höra skrik, gap och förolämpningar, fjärde dagen öppna självmordsförsök med kniv inför barnen.


    Ren terror att leva med en person med borderline diagnos, även om det kan variera hur illa det är. Det är det oförutsägbara ( som kan verka spännande och beroendeframkallande)  men som samtidigt gör otrolig skada, och tär på den friskas psyke och självförtroende.

  • Fiona M

    Man kan älska varandra utan att vara bra för varandra.
    Det låter som att hon har ganska stora problem men saknar sjukdomsinsikt eller motivation att ta tag i det, och då kommer du aldrig kunna få en relation med henne att fungera.

    Bryt ihop, sörj, gå vidare.

Svar på tråden Vad fan händer?